Befria universiteten!

1. Det moderna samhället och dess kritiker

Låt oss börja med att enas om en sak: kvinnor och män, tjejer och killar, ska alla ha samma rättigheter och möjligheter. Vi kan inte acceptera någon form av diskriminering baserad på kön. Det gäller naturligtvis också på svenska universitet. Problem är att universiteten idag inte alls är jämställda. Det finns en stor, och välkänd, snedfördelning vad det gäller utbildningsplatser – för många killar läser tekniska ämnen och för många tjejer läser på vårdutbildningar. Det finns också för många manliga professor och för få kvinnliga. Manliga forskare har traditionellt alltid fått mer forskningsbidrag och kan därmed skapa större och mer inflytelserika nätverk. Det finns också långt fler manliga än kvinnliga författare på universitetsbibliotekens hyllor och män citeras oftare än kvinnor i vetenskapliga studier. Samma sak gäller kursernas litteraturlistor; studenter på universitetet läser betydligt fler manliga författare än kvinnliga under sin utbildningstid. Så här kan det ju självklart inte få fortsätta. Svenska universitet och högskolor ska inte diskriminera. Studenter ska, oberoende av kön, ha samma möjligheter till utbildning och anställda på universiteten ska, oberoende av kön, ha samma chans till karriär.

Det är de här missförhållandena som den svenska staten bestämt sig för att göra någonting åt. Med hjälp av ett program för så kallad ”genusintegrering,” startat av den borgerliga regeringen år 2009, men intensifierat sedan sossarna kom till makten år 2014, ska rättvisa mellan könen skipas. Alla svenska universitet måste upprätta handlingsplaner för de åtgärder de avser att vidta. Det är sedan det Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet som har ansvaret för att koordinera arbetet. De utvärderar handlingsplanerna och ger kommentarer, besöker universiteten för att hålla kurser och konferenser och utvärderar det arbete som utförs. Kvoter för kvinnliga professorer har på det här sättet fått officiell uppbackning fyrtio procent av landets professorer ska vara kvinnor år 2020 och forskningspengar ska uttryckligen ges för att ”undertrycka mansdominerade forskningsnätverk.” Många universitet rapporterar i sina jämställdhetsplaner att de ska jobba med ”normkritik.” Lärare måste genomgå kurser i ”kön och mångfald i utbildningen” och alla kurser de sedan undervisar måste ha ett genusperspektiv.” Universiteten är ju en del av statsapparaten och nog vore det väl konstigt om den svenska staten inte kunde uppnå rättvis mellan könen inom den verksamhet den själv kontrollerar.

Ta det här med litteraturlistor till exempel. En litteraturlista är en lista över den litteratur som studenterna på en kurs förväntas läsa, i bästa fall före varje föreläsning och åtminstone innan tentan. Som universitetslärare kan man föreslå en viss kurs med en viss litteratur, men sedan måste den godkännas av varje institutions styrelse. Det är institutionen och i sista hand universitetet som står för kursen. Eftersom staten vill åstadkomma jämlikhet mellan kvinnor och män ska litteraturlistorna bidra till det. Vid den statsvetenskapliga institutionen på Lunds universitet har ambitionen varit att åtminstone 40 procent av texterna på litteraturlistorna ska vara skrivna av kvinnliga författare. Om man inte följer den tumregeln måste man förklara varför och lova bättring till nästa år. Det är bara så, sägs det, som kvinnliga perspektiv kan garanteras en plats på alla kurser.

Vår litteraturlista

Låt mig ge ett exempel på hur det här fungerar i praktiken. På den statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet har jag och Mårten, forskarstuderande på institutionen, givit en kurs, ”Det moderna samhället och dess kritiker,” under de senaste två åren. Det är en kurs i politisk idéhistoria som handlar om de tänkare som varit kritiska mot Upplysningstidens ideal och mot den Franska revolutionen principer; mot de ideal, med andra ord, som bildar grunder för vårt moderna samhälle. Den första texten jag ville att studenterna skulle läsa var Immanuel Kants berömda essä från 1784, ”Ett svar på frågan: Vad är Upplysning?” Upplysning, hade Kant förklarat, är en fråga om ”vår frigörelse från vår självorsakade omyndighet.” Den som är omyndig är ännu inte vuxen, och så länge man inte är vuxen är det andra som bestämmer över en. Upplysning är att man vågar tänka själv, utan andra auktoriteter än sitt eget förnuft. Sapere aude! ”Ha modet att använda ditt eget förstånd, utan vägledning av andra.” De franska revolutionärerna vågade, och år 1789 gjorde de sig av med kungen och blev sedan till bröder och systrar, alla fria och jämlika. Liberté, égalité, fraternité!

Men som sagt, inte alla har varit delaktiga i det här projektet. Några har varit mycket kritiska, och det var om dem som kursen skulle handla. Det har gällt tänkare som kritiserat frihet, jämlikhet och broderskap, men också förnuftstron och idén om framsteg, industrisamhällets logik, individualismen, mänskliga rättigheter, kapitalismen och tron på vetenskapliga sanningar. Det är sålunda en mycket disparat samling tänkare vi talar om. Här finns konservativa filosofer, romantiker och drömmare, idealister och medievalister, hantverksentusiaster, poeter, nudister och vegetarianer, men också långt mycket otrevligare typer – nationalister, misogynister, rasister och proto-fascister. Vad som förenar dem är deras obstruktionism; alla ville i någon mening sätta käppar i det moderna samhällets hjul. Vad studenterna skulle läsa, hade jag tänkt, var primärkällor framför allt från 1800-talet – en period som jag själv skrivit om. Jag ville att studenterna skulle få höra kritikernas egna röster.

Jag tänkte aldrig på den här kursen som ovanlig eller kontroversiell. Det är precis samma sorts kurs som Isaiah Berlin, den store liberalen, gav i Oxford under alla år, och som en kompis på Yale, en judisk kille, brukade ge. Båda ville veta hur det kom sig att Upplysningsprojektet så ofta slutade i mardrömmar. Det var också min fråga. Idag växer kritiken mot det moderna samhället, och jag oroar mig för vad som håller på att hända med friheten, jämlikheten och syskonskapet. För att förstå vår samtid, var tanken, måste vi vända oss till historien. Det är sålunda svårt att tänka sig en kurs som är mer relevant. Dessutom hade jag hittat en massa intressant primärmaterial – politiska texter från 1800-talet som få läser idag. Om en sådan här kurs funkar på Oxford och Yale, varför skulle den inte funka i Lund? Entusiastisk satte jag ihop en litteraturlista och skickade in kursförslaget till styrelsen för den statsvetenskapliga institutionen.

Problemet var bara bristen på kvinnliga författare. Namnen på litteraturlistan var inte i närheten av tumregelns 40 procent. Det här, som institutionens studierektor påpekade, var ett problem. ”Ni behöver ha in fler kvinnliga författare! Som stämningarna är idag kommer styrelsen tyvärr inte att godkänna det hela om inte könsfördelningen är litet mindre obalanserad.” Det var ju främst 1800-talet det gällde och kursen var byggd på primärkällor. Kvinnorna, åtminstone de som uttryckte sig i skrift, var företrädesvis liberala och progressiva. De var förespråkare för, inte motståndare till, det moderna samhället och dess ideal. Visst var många kvinnor – kvinnorättskämpar, anarkister, socialister – kritiska till sin samtid, men kritiken handlade alltid om att det existerande samhället inte var tillräckligt modernt. Vad de kvinnliga kritikerna reagerade emot var hyckleriet – att principerna om frihet, jämlikhet och syskonskap var reserverade för män. Bland de som var kritiska till det moderna samhället som sådant fanns dock nästan inga kvinnor. Alla reaktionära bakåtsträvare under den här tiden verkar ha varit män. ”Det måste gå att förklara detta för institutionsstyrelsen,” vädjade jag till studierektorn. ”Problemet måste ju inträffa på alla kurser baserade på primärkällor från idéhistorien.”

Men det var uppenbart att kursen måste ändras på något sätt. Givet stämningarna i institutionsstyrelsen kunde jag inte ge den kurs jag ville ge. Till slut lade jag till Mary Wollstonecraft, en av de första feministiska tänkarna. Har jag bara med Wollstonecraft på litteraturlistan, resonerade jag, kan ingen tvivla på mina jämställdhetsbalanserande ambitioner. Naturligtvis passade Wollstonecraft inte alls in. Hon var precis vad kursen inte skulle handla om. Men jag hittade också en kvinna – en Mrs. Humphry Ward – som var emot kvinnlig rösträtt. Mrs. Wards kvinnosyn var förvisso inte den som styrelsen för den statsvetenskapliga institutionen ville uppmuntra, men hon var i alla fall av rätt kön. Dessutom, och det var det här som till slut gjorde kursen helt acceptabel, lade jag till ett vecka om ”postmodernismen.” Postmodernismen passade visserligen också dåligt med kursens tema – den gällde inte 1800-talet och inte idéhistoria – men precis som det moderna samhällets ursprungliga kritiker har postmodernister varit skeptiska till Upplysningstidens ideal. De tror inte heller på förnuft eller på borgerliga myter som ”sanning” och ”framsteg.” Dessutom, och det var det fina i kråksången, har postmodernister varit mycket upptagna av frågor om identitet och genus. Slutversionen av litteraturlistan innehöll till och med en text av Judith Butler, en HBTQ ikon och en av vår tids främsta feministiska filosofer.

Studierektorn hjälpte mig sedan att hitta de rätta fraserna för att övertyga institutionsstyrelsen. Det var visserligen bara 16 procent kvinnliga författare på listan, medgav vi, men ”vi vill betona att vissa av de kvinnliga författarna – framför allt texterna av Mary Woolstonecraft och Judith Butler – kommer att ha en central roll i undervisningen och kursens uppläggning.” Dessutom ”finns ett tydligt kvinnligt perspektiv i kursen” eftersom den diskuteras ”förändringar i kvinnans ställning i samhället.” Och vi är ”inte alls främmande för att försöka utöka andelen kvinnliga författare till nästa gång kursen ges.” Ingenting av det där var sant förstås. Vår kurs skulle inte handla om kvinnliga perspektiv eller kvinnors ställning i samhället, och vi hade redan, förgäves, letat efter kvinnliga författare. Redan innan jag skickade in förslaget till litteraturlista hade jag sålunda tvingats förändra, och försämra, den kurs jag ursprungligen ville ge. Material som inte hörde hemma på kursen fanns plötsligt med och upplägget var mer förvirrande; den röda tråden fanns kvar men den hade blivit tunnare. Kvinnliga perspektiv är viktiga att diskutera, och texter författade av kvinnor är viktiga att läsa, men andra perspektiv och andra texter är också viktiga. Det finns kurser som handlar om andra saker, och vår kurs var en av dem.

Kursen börjar

Det är i praktiken mycket svårt att på förhand räkna ut hur en litteraturlista ska se ut. Det räcker inte att bara välja ut vad man tror är de bästa texterna, det måste vara texter som fungerar i klassrummet. Det måste vara litteratur som studenterna kan ta sig igenom och ta till sig; litteratur som får dem att reagera och tänka. Vad man på förhand tror är en dålig text kan visa sig fungera utmärkt och en bra text kan fungera dåligt. Vad som är vad vet man inte förrän kursen körts ett par gånger. Alla litteraturlistor måste modifieras. Alla kurser blir bättre med tiden.

Efter att jag och Mårten givit ”Det moderna samhället och dess kritiker” en första termin var det dags för en utvärdering. Det var uppenbart redan från början att Wollstonecraft måste bort. Hennes 1700-tals prosa var för svår för studenterna, och dessutom är ”A Vindication of the Rights of Woman,” 1792, främst en polemik mot den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau. Mycket intressant naturligtvis, men inte ämnet för vår kurs. Mrs. Humphry Ward fungerade bättre. Det var inte en sofistikerad text förstås, bara en politisk pamflett, men den var lättläst, kort och provokativ. Och studenterna hade verkligen gått igång på frågan om hur en kvinna kan vara emot kvinnlig rösträtt. Postmodernismen måste också utgå. Precis som jag misstänkte från början passade temat inte alls in och dessutom var texterna på tok för svåra. Ett bra exempel var Judith Butlers “Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory.” Tjugo år gamla studenter på Lunds universitet har inte den bakgrund som behövs för att tillgodogöra sig samtida, franskinspirerad, politisk filosofi. Man kan inte ha texter på en litteraturlistan som ingen egentligen förstår. Judith Butler måste stå åt sidan.

Naiv som jag var trodde jag att jag kunde göra alla de här ändringarna själv. Det är ju min kurs, resonerade jag, och bara jag vet vad som fungerar och inte fungerar. Jag är lärare; det är jag som bestämmer. Det kallas ”akademisk frihet,” vad tyskarna kallar Lehrfreiheit, rätten att undervisa fritt. På de utländska universitet där jag tidigare jobbat, under ett numera ganska långt arbetsliv, har jag alltid haft den friheten. Men på svenska universitet, fick jag nu lära mig, fungerar det inte så. På svenska universitet tillhör kursen inte den undervisande läraren utan istället institutionen, och det är institutionsstyrelsen som bestämmer över litteraturlistorna. Varje liten förändring måste upp på ett nytt möte; varje avvikelse måste godkännas av kollegor och studentrepresentanter. Efter att vi gjort som vi velat under en termin fick jag och Mårten krypa till korset. Inför den nya terminen – den tredje gången kursen skulle ges – måste alla våra oauktoriserade ändringar få sitt officiella godkännande. Det var så litteraturlistan blev föremål för ännu ett möte i institutionsstyrelsen. Frågan var om vår reviderade lista, utan Wollstonecraft och Butler, skulle ha en chans att gå igenom.

Kursen klarade styrelsemötet till slut men det var darr på ribban. Det var studentkårens representanter som varit mest kritiska och kritiken hade förstås gällt bristen på kvinnliga författare. En av studentrepresentanterna mejlade mig för att upplysa mig om att ett feministiskt perspektiv är mycket viktigt för att förstå 1800-talets historia, kampen om kvinnlig rösträtt etc., och att en kurs som inte innehåller kvinnliga författare är a priori suspekt. Naturligtvis hade studentrepresentanten helt rätt. Feministiska perspektiv är utan tvekan viktiga för att förstå 1800-talets historia, men nu var det inte 1800-talets historia vår kurs handlade om. 1800-talets historia är ett enormt stort ämne, men vår kurs behandlade någonting mycket mer specifikt. Bland kritikerna av det moderna samhället lyste de kvinnliga författarna tyvärr med sin frånvaro. Förresten kändes det ganska olustigt att en utomstående person berättade för mig vad min kurs skulle handla om, och konstigt att en student läxade upp en lärare. Men uppenbarligen hade många medlemmar av institutionsstyrelsen hållit med och diskussionerna hade varit både långa och utförliga. När litteraturlistan till slut enhälligt antogs fanns det bara ett förbehåll: jag måste lova att lägga tillbaka texten av Judith Butler. ”Jag föreslog,” som en av studentkårens representanterna senare uttryckte saken i en tidningsintervju, ”att man istället för att underkänna kursen bara skulle lägga till Judith Butler igen, för att få ett feministiskt perspektiv. Den feministiska kritiken är viktig och det feministiska perspektivet var inte inkluderat.”

Beslutet var förstås helt bisarrt. Vi hade redan provat Butlers text och den fungerade inte. Dessutom hade den ingen vecka att återgå till eftersom jag tagit bort temat om postmodernismen. Det måste ha varit uppenbart för institutionsstyrelsen – det stod ju i den litteraturlista de just antagit. Jag mejlade omedelbart till studierektorn och påpekade det orimliga i situationen och bad styrelsen att ändra sitt beslut, men studierektorn ville uppenbarligen inte genomlida ytterligare ett möte om saken. Istället föreslog han en kompromiss. ”Man behöver ju inte aktivt undervisa på allt material som studenterna läser,” som han uttryckte saken. I klartext: Judith Butler ska stå kvar på litteraturlistan, studenterna måste fortfarande läsa texten, men du kan strunta i att ta upp den på dina seminarier. Jag tog det som tummen upp för att köra på som vanligt. Därför var Butlers text inte med på den litteraturlista jag lade ut på kursens hemsida, den litteratur jag ville att kursen faktiskt skulle handlar om.

En studentdelegation går till studierektorn

Sedan började den reviderade, men nu officiellt godkända, kursen till slut. Men redan under min första föreläsning märkte jag att det var någonting som inte stämde. Ämnet var Upplysningstiden och dess ideal, och vi började med Kants essä från 1784. Sapere aude! sa Kant, ”lita på ditt eget förnuft.” Men hur kan man få reda på vad ens förnuft säger? Och hur är det egentligen med den här metaforen – hur kommer det sig att man tänker på förnuftet som en ”röst” som talar till en? Och hur hänger den metaforen i sin tur ihop med den dominerande 1700-tals metaforen om ”upplysning”? Vad händer när det inte finns tillräckligt med ljus? Naturligtvis, man kan ju inte se. För att illustrera poängen släckte jag ljuset i klassrummet. Platon talade om det här, fortsatte jag; han tänkte sig en grotta där ett gäng fångar sitter fastkedjade på ett sådant sätt att de bara såg skuggorna av sig själva framför sig på väggen. ”I kapitel 7 av Platons Staten …”

Men tanken hann aldrig avslutas för plötsligt avbröts jag av en student. “Skulle du kunna säga mer om hur kvinnornas situation såg ut under den här tiden?” “Just det,” fyllde en annan student i, ”hur var situationen för kvinnor?” Jag blev paff. Jag brukar inte bli paff speciellt ofta, men nu hände det. Varför avbryter studenterna mig och varför frågar de plötsligt om det här? Och vilken tid syftade de på – Platons Grekland eller Upplysningstiden? Förstår de skillnaden? Har de egentligen förstått någonting av vad jag sagt? Men visst, OK, jag är här för att svara på frågor. Jag improviserade en kommentar om den roll som kvinnor spelade i de litterära salongerna i 1700-talets Paris. ”Men bevisar inte det bara att kvinnor på den här tiden var förvisade till hemmet?” Nej, försökte jag, det litterära salongerna var inte ”hem” i vår bemärkelse. Det är en enorm skillnad mellan 1700-talets aristokratiska residens och den borgerliga idén om hemmet som den växte fram under 1800-talet. Dessutom var Mme de Staël och de andra salongslejoninnorna inte personer som någon kunde ”förvisa.” Men hur kom vi egentligen in på allt det här? Vi pratade ju om Platons ”Staten”! En ilande känsla spred sig i magtrakten. Klassen höll på att tas över av studenterna.

Efter den andra föreläsningen följde en av studenterna efter mig i korridoren. ”Det här är inte den kurs vi anmält oss till.” ”Det fattas de genusperspektiv vi blivit lovade.” ”Varför tog du bort Judith Butler från litteraturlistan?” Jag stannade, vände mig om, och försökte förklara. ”Men Erik, varför struntar du i studenternas rättigheter?” ”Hur kan du bara göra som du vill med en kurs?” ”Därför att det är jag som bestämmer,” fräste jag till, arg naturligtvis men fortfarande ganska samlad. Så fortsatte jag nedför korridoren. Inte speciellt elegant, tänkte jag när jag sedan cyklade hemåt; inte speciellt elegant att jag inte behållit lugnet och bara hänvisat till min position som lärare. Å andra sidan kunde det ha gått så mycket värre. Jag kunde ha blivit arg på riktigt. Men vad jag då inte visste var att jag faktiskt hade fel. På svenska universitet är det inte lärarna som bestämmer över de kurser de undervisar. Det är istället institutionen som bestämmer. Studentkårsrepresentanten hade föreslagit att Butler skulle tillbaka in på litteraturlistan och det förslaget hade styrelsen klubbat igenom. Att inte göra som institutionsstyrelsen säger är att begå tjänstefel.

Exakt hur fel jag hade fick jag veta när jag åter igen hörde ifrån studierektorn. En delegation från studenterna, tre personer, hade gått till honom för att klaga. Jag hade inte, sa studenterna, tagit deras frågor om genusperspektiv på allvar. Dessutom hade kursen mest innehållit seminarier – vi hade liksom bara pratat om olika texter – och det var inte alls klart, tyckte studenterna, vad av allt detta som skulle komma på tentan. Och värst av allt: Butler var inte längre med och det stämde inte med litteraturlistan de fått av institutionen. Att du följer den officiella litteraturlistan, som studierektorn nu uttryckte saken, ”är ju ändå rätt självklart.” Universitetslärare har stor frihet när det gäller att utforma sina kurser, givet att man följer kursplanen, men man får inte hitta på en egen litteraturlista och examinera studenterna på den.” Suck, va synd, tänkte jag när jag läste studierektorns mejl. Efter mer än tjugo år som lärare vet jag ganska bra vad studenterna tycker om mina kurser, och det har aldrig tidigare hänt att en studentdelegation gått till en studierektor för att klaga. Men samtidigt var allting ganska konstigt. Varför avbröt studenterna mig mitt i en föreläsning för att fråga om någonting helt irrelevant? Varför gick de till studierektorn för att klaga innan kursen ens kommit igång på allvar? Och varför dessa ständiga referenser till ”genus”? Min kurs handlade ju inte om det.

Uppenbarligen hade studentkåren beslutat sig för att statuera ett exempel. Kurser som inte har genusperspektiv får inte ges på svenska universitet. Genusperspektivet hade lagts till av institutionsstyrelsen, pressad av studentkårens representanter, och det var det beslutet jag struntat i. Läraren ”har gjort omotiverade litteraturändringar,” som studentkårens representant senare uttryckte saken i en tidning, och studenter har blivit lurade. ”Detta då läraren, Ringmar, har kört sitt eget race och låtit oss studenterna få ta smällen.” Vi i institutionsstyrelsen har gjort vårt bästa för att ”Ringmars nonchalans inte ska gå ut över studenterna,” tillade de, men vi kan ”självklart inte acceptera en helt omotiverad kursförändring.” Det är därför vi beslutat att Ringmar måste återgå till den tidigare litteraturlistan. ”Krångligare än så här är inte situationen.”

Stridslinjerna var sålunda mycket klart dragna: studenternas rättigheter stod mot principen om akademisk frihet. Studentkårens representanter försvarade studenternas rättigheter; jag försvarade rätten att ge min egen kurs på mitt eget sätt. Men jag visste samtidigt att det var studentkårens representanter som hade makten. De satt i institutionsstyrelsen, backades upp av de andra ledamöterna, av universitetet, och i sista hand av den svenska staten. Alla tyckte att vår kurs måste ha fler kvinnliga författare. Det såg bistert ut för den akademiska friheten. Så här kunde det naturligtvis inte fortsätta. Jag kunde inte fortsätta att ge en kurs där studenterna undervisade mig och inte jag dem. Det kändes som om ett förtroende hade brutits. Studenter ska vara i klassrummet för att lära sig saker och lärarna ska vara där för att lära ut. Om huvudsyftet är någonting annat bryts förtroendet och relationen är inte längre den mellan en lärare och en student. Det var vad som inträffat i vår klass. Några av studenterna var där för att rapportera sina iakttagelser till studentkåren och sedan vidare till institutionsstyrelsen. De var inte längre studenter och jag kände inte att jag hade de förpliktelser mot dem som en lärare har.

Vi får klara oss igenom den här terminen på något sätt, tänkte jag, men vi kan inte ge kursen igen. Institutionen får hitta någonting annat för oss att göra. Synd eftersom kritiken mot det moderna samhället och dess ideal växer i vår omvärld. Idag är det allt fler som propagerar för alternativ till frihet, jämlikhet och broderskap; gränser stängs och det mörknar över Europa. Det känns som om vi var på väg tillbaka till år 1913. Det var en bra kurs jag satt ihop och den var viktig. Det fanns så mycket att diskutera; det var så mycket jag ville att studenterna skulle förstå.

Från Lundagård till Le Monde

Vad som sedan hände var fullständigt oväntat och egentligen helt fantastiskt och jag kan fortfarande inte riktigt tro att det är sant. Det började med att jag skrev om saken på min webbsida på nätet. Hela historien rakt upp och ned, precis som jag beskrivit den här. Ingen läser min blogg förstås, men jag fick i alla fall skriva av mig händelsen. Under tiden passade också de missnöjda studenterna på att göra saken offentlig. De klagade till Lundagård, studenttidningen, som försvarat lundastudenters rättigheter sedan 1920. Nu skulle Lundagård försvara mina studenter mot mig. ”Lektor kritiserar studenters krav på kvinnliga perspektiv,” var rubriken och texten innehöll sedan en mängd anklagelser. Jag hade brutit mot studenternas rättigheter och pekat ut studenterna genom att skriva om dem online. Journalisten på Lundagård ville intervjua mig, men jag avböjde. Jag hade ju redan skrivit om alltihopa och tyckte inte att jag hade så mycket att tillägga. Att sedan Sydsvenska Dagbladet skrev om saken var kanske inte så konstigt. Sydsvenskan har ju Lund i sitt spridningsområde och journalisterna på redaktionen läser naturligtvis Lundagård. ”Brist på konservativa kvinnor skapar konflikt på universitetet,” förklarade rubriken, och studentkårens ordförande fick in ett citat: ”Vi vill påverka inriktningen på kursen eftersom vi vill säkerställa att utbildningen har hög kvalitet. Därför vill vi bredda kursen.”

Att vår kurs sedan hamnade i Svenska Dagbladet hade sina alldeles speciella orsaker. Här var det Ivar Arpi som tog upp saken. Arpi är en journalist och konservativ opinionsbildare som specialiserat sig på att skriva om det politiskt inkorrekta, och ”genus” är ett av hans röda skynken. Jag delar inte hans politiska åsikter – jag delar inte hans politiska åsikter alls – men vi delar principer, till exempel vad det gäller universitetens och universitetslärarnas oberoende. Som han berättade för mig på telefon, höll han just på med en artikelserie om hur statens program för ”genusintegrering” håller på att förändra svenska universitet. Han hade redan planerat två artiklar i ämnet, men när han fick höra om mina bekymmer blev det snabbt en tredje. Konstigt, sa han, förutom en modig litteraturvetare på Södertörn är det ingen mer än du som vågat säga någonting om det här. ”Så blev genusvetenskap överkyrka i Lund,” blev sedan rubriken. ”En liten sak, kan tyckas, men är en del av en mycket större process där den akademiska friheten kringskärs.”

På Sveriges Radio läser man naturligtvis Svenskan och det var så historien hamnade i Studio Ett. Det blev en intervju med mig och med de ansvariga på institutionen. Jag berättade kortfattat vad som hänt och försökte förklara varför det är lärarna, inte studenter och institutionsstyrelser, som ska bestämma över universitetens kurser. Representanterna för min institution höll förstås inte med. Genusperspektiv är viktiga och varje kurs måste ha en viss andel kvinnliga författare. Sedan utbröt en debatt där Ivar Arpi och en representant för genusintegrerarna i Göteborg rykte ihop. Det var nog första gången i mitt liv som jag befann mig på samma sida i en debatt som en ledarskribent från Svenska Dagbladet. Hur som helst var det uppenbarligen många som lyssnade. En del av dem hittade till min webbsida och jag fick över 2,500 hits den dagen. Jag fick också väldigt många kommentarer via mejl. ”Stå på dig! Håll huvudet högt!” skrev en student; ”Alla hejar på dig här i lärarrummet,” skrev en gymnasielärare från Stockholm.

Det var så som genusintegrering och akademisk frihet blev till en snackis bland landets ledarskribenter. I Expressen varnade man att ”könsfixeringen håller på att ta över universiteten.” ”Universitetens uppgift är inte att stöpa om samhället i en viss politisk riktning, utan att söka kunskap så förutsättningslöst som möjligt.” I Dagens Arena, på vänsterkanten, varnade man för att studenterna, beväpnade med genusargument, fått för mycket inflytande över kurserna. I Timbros Smedjan, på högerkanten, påpekade man hur vansinnigt det är att använda kvoter för kurslitteratur. ”Att bete sig som att det är författarens kön som gör boken intressant, inte vad han eller hon faktiskt skriver, är akademiskt självskadebeteende.” Sedan tog Maria Abrahamsson, Moderat riksdagsledamot från Stockholm, upp fallet i riksdagen. ”Var det verkligen forskningsministerns avsikt att Nationella sekretariatet för genusforskning så radikalt skulle stödja den aktuella institutionens jämställdhetsintegrering av litteraturlistor att hela universitetskurser ställs in?”

Efter att min litteraturlista blivit en riksdagsfråga måste naturligtvis Lunds universitets ledning säga någonting om saken. Rektorn uttalade sig i pressen, och i interna meddelanden till personalen, och bedyrade att den akademiska frihetens fana vajar högt på universitetet, men att man samtidigt måste följa statens krav. Det gäller att hitta en balans som inte bara bevarar forskningsprocessens oberoende utan också det kontinuerliga flödet av forskningspengar. Ledningen för min institution försvarade sitt agerande i ett inlägg i Svenska Dagbladet. Det är vår uppgift som universitetsanställda att arbeta för en mer jämställd värld, förklarade de, och en könskvoterad litteraturlista är ett sätt att bidra till det målet. Det är institutionsstyrelsen som bestämmer över litteraturlistorna och allt vi gjorde var att kräva att Ringmar återgick till en tidigare version av sin kurs. Inlägget var signerat av åtta av mina kollegor, åtta personer som alla gömde sig bakom ryggen på varandra. Samtidigt var det uppenbart att ledningen kände sig stressad. Det var allas vårt levebröd det gällde. Liksom andra institutioner på svenska universitet äter statsvetenskapen i Lund ur statens hand och forskningsbidrag på flera tiotals miljoner kronor stod på spel. Naturligtvis måste institutionsledningen buga inför statsmakten och bekräfta sin lojalitet. ”Vi har inte tänkt en självständig tanke på flera år och får vi bara mer forskningspengar så kommer det att fortsätta så.”

Nu var det uppenbarligen dags för mig att säga någonting, och min egen webbsida var inte längre tillräcklig. Det blev en gästledare i Svenska Dagbladet istället. Intellektuell verksamhet kräver frihet, försökte jag, men vi kan inte söka efter kunskap om vi tvingas följa statens direktiv. Jag ville undervisa en kurs om ett ämne som är både viktigt och relevant, men den svenska staten stoppade mig. Inte direkt naturligtvis, men via styrelsen för min institution och via studentrepresentanter som agerat som informatörer i mitt klassrum. Studentkårens representanter var inte övertygade förstås och också de skrev om saken. Åter igen kallade de mig nonchalant. ”Vem är den här Ringmar?,” måste Svenskans läsare ha undrat. Som en Marlon Brando i en skånsk version av ”Apocalypse Now” verkar han ha blivit fullständigt galen.

Det var nu som historien om vår kurs blev till en internationell nyhet. Att allehanda obskyra webbsidor skulle skriva om saken hade man kanske kunnat tänka sig, men inte att världsledande, seriösa, dagstidningar skulle ta upp den. Men det är precis vad som hände. Alltihopa började med ett telefonsamtal från en journalist på Aftenposten, en av de största tidningarna i Norge, som ställde frågor om mitt ”pensum,” som jag fick lära mig är norska för ”litteraturlista.” “Foreleser tvinges til å kvotere inn feministisk teori i undervisning,” löd sedan rubriken, och journalisten undrade förvånad hur det stod till på svenska universitet. ”Risikoen i dette er at man bruker universitetene som et verktøy for å oppnå det man oppfatter som sosial rettferdighet, istedenfor at man gir universitetene frihet til å søke sannheten.” Sedan skrev danskarna om saken. Vem skulle kunna tro, frågade de, att någonting så torrt som en litteraturlista på en kurs i statsvetenskap kunde innehålla ett sådant sprängstoff? Att kvoter används för litteraturlistor, skrev en dansk professor, är ”en katastrofe,” men det är samtidigt typiskt för det offentliga samtalet i Sverige. Att svenskarna sätter jämställdheten före innehållet i forskningen förklarar varför kvalitén på svenska universitet är så låg. I Danmark, konstaterade ScienceReport.dk, använder vi oss inte av kvoter för könsfördelningen av författare.

Det var nu som den före detta chefredaktören för kultursidan på Süddeut­sche Zeitung kontaktade mig. Han talade perfekt svenska och visade sig numera bo utanför Simrishamn. Dessutom hade han en gång i tiden skrivit en avhandling om Hegel. Uppenbarligen tyckte han att die Judith Butler Affäre kunde bli en underhållande historia att berätta för sina lika välutbildade läsare. I Tyskland har man stolta traditioner av akademisk frihet, och könskvotering av kurslitteratur betraktas med största förundran. ”Vi ska se om vi inte kan röra om lite,” som han uttryckte det när han intervjuade mig på telefon. Det går inte att retroaktivt ändra historien, som hans artikel sedan förklarade, men det vägrar feministerna på svenska universitet att förstå. Likt familjen Flinta i den amerikanska förorten har de flyttat sin samtid till dåtiden. Visst ska kvinnor ska ha samma möjligheter som män, men det är startblocken som ska likställas, inte målsnöret. Universitet är meritokratiska institutioner och bara meriter ska räknas. Stackars kvinnliga forskare som bara blir till representanter för sitt kön. På det här sättet förstärker man de skillnader man låtsas kritisera.

När väl Tysklands största tidning skrivit om saken, hängde en massa andra tidningar på. Det var två artiklar i Der Spiegel och en podcast i Deutschlandfunk Kultur och jag var omnämnd i franska TV kanalen TV5 Monde – fast bara på deras webbsida. När sedan Le Monde skrev om den svenske universitetsläraren som blivit taper sur les doigts par sa hiérarchie,“ och inte trodde på könskvotering av intellektuella aktiviteter, hade jag nått höjden av min korta karriär som internationell nyhet. De skrev aldrig om mig i New York Times, men lika bra det, då hade jag väl dött!

I USA var det istället olika högerreaktionära bloggare som tog upp fallet. Här blev min kurs symbolen för vad som händer om man låter hysteriska PK-nazister bestämma. ”Nu har kvinnorna tagit makten över litteraturlistorna, och snart kommer muslimer och våldtäktsmän!” Den här kopplingen var synnerligen pinsam förstås. Akademisk frihet är en liberal princip och historiskt sett har den oftare försvarat lärare med vänster– än med högeråsikter. Orsaken till PK hysterin måste ha varit en artikel som Ivar Arpi skrev för Quillette, en australiensisk webbsida och hem för allehanda högerkverulanter. Arpis artikel tweetades och retweetades flitigt, till och med av Jordan B. Peterson, en kanadensisk psykologprofessor och omslagspojke – omslagsgubbe, snarare – för all vit, medelålders, manlig frustration. Dessutom har Peterson över en halv miljon följare på Twitter och ganska många av dem hittade vägen till min webbsida. Att en universitetslärare ska tvingas att inkludera en viss text i sin undervisning är helt förkastligt, förklarade Peterson, och att det gäller en text av Judith Butler gör bara saken värre. Det du beskriver i fallet Sverige är döden för universitetet. Universiteten håller på att ta död på sig själva.”

Liknande reaktioner hördes från så långt bort i världen som Indien. Här oroade sig en krönikör i The Pioneer, en av landets mest välrenommerade tidningar, för framtiden för Europas universitet. En gång, förklarade han, var europeiska universitet ansvariga för vetenskapliga framsteg och liberala värderingar, men idag har de allt mer kommit att splittras i fraktioner baserade på identiteter. Könsidentiteter är bara ett exempel. Alla fraktioner kämpar sedan med varandra om makten. Det är precis som det indiska kastsystemet som också det leder till artificiella uppdelningar och maktkamp. När de återvänder hem från sina studier i Europa tar indiska studenter med sig det här sättet att tänka och på så sätt undermineras vårt redan konfliktfyllda samhälle. Vad som hänt i Lund är en varning för oss alla.

Vad ett universitet är och bör vara

Vilka texter som en litteraturlista innehåller kan verka vara ett tekniskt ämne, av intresse möjligen för studenter men knappast för någon annan. Men så är uppenbarligen inte fallet. I USA under 1980-talet pågick en lång och uppslitande debatt om vilken litteratur som skulle få vara med på kurser på temat ”det västerländska kulturarvet.” Varför så många döda, vita, män? Och i England har på senare tid liknande strider rasat om hur man ska undervisa om det brittiska imperiets historia. Vad saken gäller är förstås inte litteraturlistorna i sig utan den mycket större frågan om vilka vi är som individer och som samhällen, och vilken självbild vi vill förmedla till unga människor. Det är klart att det blir kontroverser. Genus och jämställdhet är den svenska varianten av de här diskussionerna.

Massor av lärare har problem med sina kurser och institutionsstyrelser förstås, men Süddeutsche Zeitung och Le Monde skulle aldrig komma på tanken att skriva om saken. Innan några av världens mest inflytelserika medier avsätter spaltmeter och bandbredd till ett ämne måste det gälla någonting principiellt intressant. Och det intressanta rörde naturligtvis idén om kvoter för kvinnliga författare. Historien om litteraturlistorna i Lund tvingade många runt om i Europa, och i världen, att tänka till. Die Judith Butler Affäre fungerade som en grop i marken som fick folk att snubbla till. Vad ska universiteten undervisa på? Vad är ett universitet egentligen och vad bör det vara? Efter att kort ha förlorat balansen, rätade alla snabbt på sig igen, och endera hyllade svenskarna för deras framgångsrika genusintegrering eller, vilket var mer vanligt, skrattade åt die dummen Schweden, kusiner från landet, som inte har en aning om hur riktiga universitet fungerar. Så här går det när staten tar kontrollen över vad som måste vara en fri och oberoende institution.”

Historien blottlade sålunda ett enormt kulturellt gap mellan Sverige och resten av världen. På frågan om vad ett universitet är och bör vara ger det svenska universitetssamhället ett mycket entydigt svar. Universiteten är en del av statsförvaltningen och anställda på svenska universitet är tjänstemän med tjänstemannaansvar. Som sådana är det deras uppgift att utföra statens vilja och anpassa sig till dess krav. Undervisning och forskning ska uppfylla de mål som staten lagt fast. Inga av de här premisserna kan jag acceptera. Därför blev det också väldigt jobbigt ett tag. ”Nu har du verkligen ställt till det för dig,” som prefekten för min institution uttryckte det på telefon, utan uppenbara tecken på medkänsla. Jag har en helt annan vision om vad ett universitet är och bör vara. En vision som, är jag mycket glad att rapportera, delas av nästan alla utom svenskar. Den här boken ska handla om den visionen. Det finns några saker vi behöver förklara för er.