Utdrag ur boken

Tjänstemannaansvar och rättssäkerhet

Vi talar sålunda om en helt annan lärarroll. Utomlands definierar sig universitetslärare som fria intellektuella; i Sverige tänker de förvånande ofta på sig själva som tjänstemän. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag hört en kollega hänvisa till sitt ”tjänstemannaansvar.” Men hur kan en lärare med tjänstemannaansvar vara kritisk mot den svenska staten och ifrågasätta de mål som staten ställer upp? Och vad händer med kurser i statsvetenskap som inte är kritiska till statsmakten? En annan, besläktad, term man ofta hör är ”rättssäkerhet.” Studenter måste, heter det, bedömas på ett ”rättssäkert” sätt. Tanken här är att det finns en officiell regel, precis som inom andra delar av statsförvaltningen, enligt vilken studenternas prestationer ska bedömas. Rättssäkerhet uppnås när alla studenterna bedöms på samma sätt enligt samma regel. Problemet är bara att mycket liten plats då återstår för den undervisande lärarens egna omdöme. Jag tycker, till exempel, att postmodernism är dravel och jag betygsätter dravlande studenter som de förtjänar. Studenterna i fråga skulle utan tvekan få bättre betyg av andra lärare. Det är klart att det är ”rättsosäkert,” men just det är vitsen. Vems omdöme ska jag använda mig av om jag inte använder mitt eget? Om jag tänker som alla andra, vad är då vitsen med att just jag undervisar en viss kurs?

0 Comments

Leave a Reply

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>