Befria universiteten!

Ett universitetet, skrev John Dewey, ”ska vara en intellektuell experimentstation där nya idéer kan gro och bära frukt,” och även samhället om helhet tycker att de de intellektuella frukterna smakar illa, ”ska de tillåtas att mogna tills, en dag, de kan bli en allmänt accepterad del av nationens eller mänsklighetens intellektuella föda.”  Men nu börjar den svenska universitetsvärlden oroat att skruva på sin kollektiva bakdel. Experimentstation? Illasmakande intellektuell frukt? Vad händer då med kvalitén på utbildningen? ”Om det stod enskilda lärare helt fritt att utan riktlinjer eller insyn utforma utbildningen skulle det vara…

Men det finns ju faktiskt kvinnliga perspektiv och de är ofta otroligt viktiga. Om vi inte förstår det, förstår vi inte våra samhällen och inte vår värld. En universitetsutbildning som inte innehåller kvinnliga perspektiv är därför en dålig utbildning. Men vad händer då om vi samtidigt drar slutsatsen, som vi måste, att kvoter för kvinnliga författare är en hjärndöd, anti-intellektuell, metod som inget universitet med självaktning kan acceptera? Hur och var kan de kvinnliga perspektiven komma in? Det är här den svenska utbildningsvärlden börja klia sig i sitt kollektiva huvud och muttra någonting om behovet av statliga åtgärder.

Vad som också är mycket svenskt är den makt som styrelser, kommittéer och dess möten har över vad som i andra länder definitionsmässigt är en intellektuell, och därmed fri, verksamhet. I Sverige handlar det om att inkludera så många som möjligt i diskussionerna, om att få alla att tycka samma sak, och sedan att rösta om saken. Visst finns det akademisk frihet i Sverige också, men det är styrelsen för varje institution som både har och garanterar den. Enskilda lärare är fria eftersom de kontrolleras av sina överordnade. George Orwell kunde inte ha sagt det bättre.

Genom att ge just genusperspektiv privilegierad tillgång till litteraturlistorna tar man för givet att distinktionen mellan män och kvinnor är den viktigaste klyftan i samhället och att andra skillnader därmed betyder mindre. “Men etnicitet då?” lyder en uppenbar invändning, ”religion eller social klass?” Eller tillhörigheten till någon av alla de andra grupper som också varit nedtryckta och nedtystade genom historien? Eller vad sägs om den nya segregationen – den mellan innerstad och miljonprogram, mellan de nyanlända och de på tok för bofasta? Den enda orsaken att genus är i en position där det kan dominera över andra klyftor…