The Judith Butler Affair

Staten hotar den akademiska friheten

Print Friendly, PDF & Email

Det statliga programmet för “jämställdhetsintegrering” vill göra universiteten till fullt jämställda institutioner. Anställda och studenter ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett kön. Vad kunde vara mer lovvärt? Ingenting att bråka om. Men det statliga programmet hotar den akademiska friheten och därmed hela poängen med universiteten.

Vad man inte ser om man läser de jämställdhetspolitiska målen är hur de goda intentionerna fungerar i klassrummen, i praktiken. Runt om i landet har institutionsstyrelser antagit kvoter för den kurslitteratur som ska användas i undervisningen. En ofta använd tumregel säger att åtminstone 40% av litteraturen ska vara skriven av kvinnliga författare. Eftersom litteraturlistorna gjorts till lagligt bindande dokument kommer de som inte följer dem att begå tjänstefel.

Det är naturligtvis viktigt att inkludera kvinnliga perspektiv i undervisningen, men det här är fel sätt att göra det på. Värdet hos ett vetenskapligt verk ska inte bedömas utifrån identiteten på författaren utan istället från innehållet i forskningsresultaten. Att ifrågasätta forskningsresultat bara för att de producerats av män liknar 1930-talets tyska ifrågasättanden av ”judisk forskning.” Svenska universitet bör tänka sig för innan de börjar resonera i de termerna. Dessutom är det ju inte alls säkert att en text av en kvinnlig författare har ett kvinnoperspektiv. Kvinnor, precis som män, skriver utifrån en mängd olika perspektiv. Att kvotera enligt kön missar detta uppenbara faktum.

Och konsekvenserna kan bli fullständigt bisarra. Som när styrelsen vid statsvetenskapliga institutionen på Lund Universitet i början av höstterminen bestämde att litteraturlistan på min kurs i politisk idéhistoria skulle innehålla ett verk av Judith Butler, en känd nutida feminist. Inget fel på det kan man tycka, utom att kursen ifråga handlar om den romantiska och konservativa reaktionen på Upplysningstiden och den franska revolutionen. Butler är en post-modernist, och på sitt sätt kritisk till Upplysningens idéer, men ingen av de veckor jag förberett hade plats for henne. Dessutom är hon på tok för svår för våra studenter. Till slut bestämde jag mig för att helt sonika stryka henne. Det var kanske tjänstefel, men kursen fick i alla fall en sammanhängande struktur.

När universitetens studentkårer tar sig an de här frågorna förvärras problemen. De kan genom sina representanter i institutionsstyrelserna påverka litteraturvalet, och om texterna sedan inte används på kurserna kan lärarna pekas ut och deras undervisning bli till föremål för utredningar. Det blir till slut studenterna, inte lärarna, som bestämmer innehållet i undervisningen. Det liknar 60-talets studentledda, ”revolutionära,” klassrum. Den enda skillnaden är att i dagens Sverige är det staten som möjliggjort maktövertagandena.

Det verkar faktiskt inte som institutionsstyrelserna själva förstår hur litteraturlistor fungerar. Vitsen med en universitetsutbildning, i alla fall inom samhällsvetenskaper och humaniora, är faktiskt inte att lära ut vad som är rätt. Fakta förändras snabbt och de hittar man numera lättast på internet. Vitsen med en universitetsutbildning är istället att lära studenterna att tänka. Kan man bara tänka kan man också hitta de fakta man behöver. Tänka lär man bäst ut genom att konfrontera studenternas invanda föreställningar med alternativ och att tvinga dem att argumentera för sina slutsatser. Här fungerar provocerande texter ofta bra. En litteraturlista full av reaktionära patriarker kan under det intellektuella samtalets gång förvandlas till en kurs just om kvinnors erfarenheter och perspektiv. Men staten, och alla feministiska aktivister, måste lita på lärarna. Vi är utbildade. Vi vet vad vi gör.

Men det är viktigt att hålla isär två saker här. Universiteten är inte bara platser för intellektuella samtal utan också vanliga arbetsplatser. Mycket av det som händer på universiteten är administration; universiteten är hierarkiska strukturer som fördelar makt och resurser. Det är självklart att kvinnor ska ha lika mycket inflytande som män över den processen. De måste finnas lika många kvinnor på ledande positioner inom universiteten som det bör finnas i riksdagen eller inom ledningen för svenska företag. Sverige behöver fler kvinnliga professorer!

Men inga av de här argumenten är giltiga för det intellektuella samtalet, för själva forskningen. Här kan inga kvoter accepteras, men heller inga hierarkier, förelägganden eller maktutövning. Intellektuella samtal förs alltid mellan jämlika parter. Eller snarare, den enda auktoritet som accepteras är den auktoritet som kommer från det bättre argumentet, den bättre forskningen. En universitetskurs är också en del av det intellektuella samtalet. Det är på kurser på universitetet som unga människor för första gången blir en del av samhällets intellektuella liv. Så borde det i alla fall fungera. Att institutionsstyrelser runt om på svenska universitet inte förstår dessa grundläggande fakta är upprörande. Att universitetslärarna själva inte protesterar säger mycket om hur beroende de är av statliga finansiärer.

I övriga västländer – och i mycket av världen för övrigt – är rätten för universitetslärare att undervisa efter eget skön en viktig del av den akademiska friheten. Universitetslärare har Lehrfreiheit, undervisningsfrihet. Unesco har antagit rekommendationer om saken — rekommendationer som Sverige åtagit sig att följa. Men inget svenskt universitet verkar ha förstått vad de måste göra, och svenska regeringen fattar uppenbarligen inte vad akademisk frihet innebär.

Det här är inte ett argument för att litteraturlistorna ska se ut som de alltid har gjort, men förändringar kan inte kvoteras in. De måste istället argumenteras in. Att kvotera är att utöva makt, att argumentera är att delta i ett intellektuellt samtal. Istället för maktutövande institutionsstyrelser behöver universiteten nya forum där vi kan mötas för att diskutera kurslitteratur. Det måste alltid vara lärarna som bestämmer till slut, men de måste vara beredda att övertygas av goda argument. Bra förslag, också från studenter, gör kurserna bättre. Ingen kan ha någonting emot det.

“Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större,” står det i guldbokstäver över ingången till universitetsaulan I Uppsala, men motsättningen är falsk. Vad som är rätt kan man bara komma fram till om forskningsprocessen är fri. Om man redan på förhand vet vad som är rätt behövs ingen forskning, ingen eftertanke. Men man går inte på universitet för att få sina förutfattade meningar bekräftade; man går på universitet för att lära sig ifrågasätta den värld vi lever i och för att lära sig tänka själv. Svenska universitet måste bli arenor där unga människor konfronteras med det nya, det konstiga, det oväntade. Det kräver fria, självständiga, lärare som kan initiera fria, inspirerande, samtal med sina studenter.

0 Comments

Leave a Reply