En fråga i riksdagen

Print Friendly, PDF & Email

En ledamot för Moderaterna, Maria Abrahamsson, talade om mig i Sveriges riksdag härom dagen. Nja, kanske inte om mig egentligen, utan snarare om akademisk frihet vid svenska universitet, i synnerhet i Lund. Hon berättar historien här.

När Maria Abrahamsson konfronterade den ansvariga ministern, Helene Hellmark Knutsson, försvarade hon sig precis på samma sätt som representanterna för min institution gjorde när de konfronterades i rikspressen: “kvalitén på litteraturen på en kurs är viktigare än könet på författaren,” och “alltihop är en missuppfattning.” Men Maria var ändå inte övertygad. Om så är fallet, varför fick inte Erik ge sin kurs på det sätt han ville? Varför blev han beordrad att undervisa på en viss litteratur?

Alldeles rätt, Maria. Kvoteringssystemet existerar, och det var inte en fråga om ett missförstånd. Jag har tillräckligt många mejls som bevisar den saken. Min institution skulle aldrig ha försökt argumentera på det här viset, och inte den ansvariga ministern heller. Big mistake.

Det är så här det egentligen går till: styrelsen för den Statsvetenskapliga institutionen antar en litteraturlista som har upp till 40% kvinnliga författare, inklusive några västerfeminister som studentrepresentanterna insisterat på. Sen tar studierektorn kontakt med den ansvarige läraren och säger: “Du behöver inte bry dig om någonting av allt det där. Kör bara kursen som vanligt.” Jag har stor sympati för studierektorns position. Det är bara så här som man samtidigt kan se till att kursutbudet håller den rätta kvalitén och att Studentkårens representanter känner att någon lyssnar på dem (aka. “studenternas rättigheter”). Visst var det hyckleri, men det var liksom vitsen.

Jag gick med på den här kompromissen ända tills studenterna började sabotera min undervisning och ställa krav på att jag skulle följa den officiella litteraturlistan. De ville sätta stopp för allt hyckleri. Eftersom jag insisterade på min rätt att undervisa som jag vill (aka. “akademisk frihet”) så kom vi på kollisionskurs. Den Statsvetenskapliga institutionen ställde sig på studenternas sida i diskussioner med mig, men när riksmedia började ta upp saken, hävdade de att “det är kvalitén på litteraturen som räknas.” Samma gamla dubbelspel, med andra ord.

Studentkåren har naturligtvis alldeles rätt: de två kraven är inte förenliga. Man kan inte på samma gång försvara “studenternas rättigheter” som de identifieras av Lunds studentkår och den akademiska friheten som den definieras av Unesco. Den enda lösningen är att stå upp för den akademiska friheten. Allting annat slutar med politisk styrning av universiteten och en återgång till 60-talets “revolutionära klassrum.” Det skulle få förödande konsekvenser för svenska universitet.

Det är underbart att Maria Abrahamsson tar upp de här frågorna i riksdagen. Problemet kräver en politisk lösning. Det gäller kvalitén på utbildningen på svenska universitet.

0 Comments

Leave a Reply