The parochialism of Swedish universities

Print Friendly, PDF & Email

One of the things made painfully obvious by the Judith Butler Affair is the parochialism of Swedish universities. Parochialism –“characterized by an unsophisticated focus on local concerns to the exclusion of wider contexts; elementary in scope or outlook” — is a condition that happens to anyone who is convinced that he or she has nothing to learn from others.

Judith Butler’s statement in defense of the right of university teachers to teach their own courses in their own fashion was eloquent and forceful, but it was not as such surprising. This is how all academics think, except Swedish ones. It is funny, but also sad, that my colleagues at Lund University were surprised by her words. It is sad, but also worrying, that no one seems to have protested against the quota system for reading lists until I came along. To me Butler’s points were obvious, but then again I have my education from the US and I spent a majority of my life working abroad. I always resisted being socialized into the Swedish system.

Consider what this means for international student recruitment. Today universities are constantly ranked. These rankings are crucial since they determine where students will spend their money. But it seems to me the existence or otherwise of academic freedom should feature as one of the variables that make up the metrics. Universities where academic freedom is assured give far better courses than universities where reading list are determined by committees. Taking this variable into account would produce more accurate rankings. Differently put, Lund University is today ranked far too high on these lists.

And when Swedish universities try to recruit foreign students, shouldn’t they tell them that what they are getting is not an education as such, but rather a Swedish education, a Swedish version of the world? Shouldn’t they be told, for example, that all courses in the social sciences will include a “gender perspective”? And shouldn’t foreign teachers who are recruited to work here be told that they won’t enjoy the kind of rights they are used to?

Combining ignorance with smug self-assurance, the Swedes don’t realize how limited their outlook is.

5 Comments

  1. Hej,

    På vilket sätt blev dina kolleger överraskade av hennes svar? Det vore intressant att höra mer om reaktionerna bland personalen.

    /Henrik

    1. Framför allt var det väldigt få kommentarer. När Judith rutit till blev det helt plötsligt väldigt tyst bland barnen i sandlådan. Några tvivlade på att vi verkligen kommunicerat med Butler och att det var hennes egna ord vi citerade; andra hävdade att Butler inte vet någonting om Sverige. Ingen verkade förstå hur hon kunde sätta principer högre än tillfälliga egna fördelar.

  2. Hej!
    Tack, väldigt intressant att höra dina tankar om detta!
    Jag har själv funderat på detta när jag undersökt litteraturlistorna till olika kurser vid svenska universitet. De har många gånger varit ‘snäva’, och till min förfaran har vänner som studerar vid universiteten haft i uppgift att sammanfatta argument utifrån en sammanställd litteratur lista, och har alltså inte fått gå utöver denna lista. I min åsikt låter det, om jag får lov att säga det: “helt galet”, eftersom en som studerar politik borde veta att det mesta handlar om perspektiv.

    Jag studerar för nuvarande sista året på min BA i Internationella Relationer vid SOAS Univeristy of London, men funderar på att läsa min master i Sverige. Det skulle därför hemskt gärna vilja höra om du har någon erfarenhet av ovanstående när det kommer till examinationer? Och om du ser någon stor skillnad på käll-mångfalden mellan kandidat- och masternivå?

    Vänligen,

    Emma

  3. Hej Emma!

    Roligt att höra från dig. SOAS är naturligtvis ett toppenställe att plugga på och det finns ingenting liknande i Sverige (Säg hej till min kompis Felix Berenskoetter föresten!) Det finns en massa bra orsaker att läsa en MA i Sverige men de är inte intellektuella. I allmänhet har MA kurser mycket lägre status i det svenska systemet. På LSE där jag jobbade under 12 år var MA kurser hög prioritet. Men visst, svenska universitet är gratis, en Master kan vara en bra väg tillbaka in i den svenska arbetsmarknaden etc. etc.

    Den största skillnaden mellan engelska och svenska litteraturlistor är att de engelska är så fantastiskt mycket längre, som små böcker nästan. Så var det i alla fall på LSE. Men studenterna måste sen inte läsa mer en en bråkdel. Jag misstänker att det här går tillbaka på ett Oxbridge system där studenterna skulle introduceras till ett helt forskningsfält på en gång.

    En annan grej: utländska betyg räknas inte som speciellt viktiga i Sverige. Jantelagen gäller: du ska inte tro att du är bättre än andra, att du kan någonting unikt, osv.

    Lycka till!

    Erik

Leave a Reply