Studentkåren har rätt!

Studentkårens representanter i styrelsen för den Statsvetenskapliga institutionen har skrivit till SvD. Läs här. De får svar från mig direkt.

Jag har av studentkårens representanter anklagats för att vara “nonchalant” och för att “missförstå.” Studentkårens representanter har naturligtvis alldeles rätt. En lärare som vill undervisa på sin egen litteraturlista och inte på studenternas kan säkert beskrivas som nonchalant. Och en person som jag som försöker minimera tiden i olika möten missar naturligtvis det som diskuteras. Å andra sidan är det i klassrummen som undervisningen bedrivs på ett universitet och det är där jag är.

​Det är så här det går till på den Statsvetenskapliga institutionen i Lund. Först antar styrelsen för institutionen en litteraturlista som har upp till 40% kvinnliga författare, inklusive några vänsterfeminister som studentkårens representanter insisterat på. Sedan tar studierektorn kontakt med den ansvarige läraren och säger: “Du behöver inte bry dig om någonting av allt det där. Kör bara kursen som vanligt.” Jag har stor sympati för studierektorns position. Det är bara på det här sättet som man samtidigt kan se till att kursutbudet håller den rätta kvalitén och att studenternas representanter känner att någon lyssnar på dem (jmf. idén om “studenters rättigheter”). Visst är det hyckleri, men det är samtidigt själva vitsen.

Jag gick med på den här kompromissen ända tills ett fåtal studenter började sabotera min undervisning och ställa krav på att jag skulle följa den officiella litteraturlistan. De ville sätta stopp för allt hyckleri. Eftersom jag insisterade på min rätt att undervisa mina kurser på mitt eget sätt (jmf. idén om “akademisk frihet”) så kom vi på kollisionskurs. Den Statsvetenskapliga institutionen ställde sig på studenternas sida i diskussionerna med mig, men när riksmedia började ta upp saken, hävdade de att “det är kvalitén på litteraturen som räknas.” Samma gamla hyckleri, med andra ord.

Studentkåren har naturligtvis alldeles rätt: de två kraven är inte förenliga. Man kan inte på samma gång försvara “studenternas rättigheter” som de identifieras av Lunds studentkår och den akademiska friheten som den definieras till exempel av Unesco. Den enda lösningen är att stå upp för den akademiska friheten. Allting annat slutar med politisk styrning av universiteten och en återgång till 60-talets “revolutionära klassrum.” Det skulle få förödande konsekvenser för svenska universitet.

Studenter som inte kommer till universitetet för att lära sig de saker som lärare kan förmedla är nog egentligen inte studenter.

Erik Ringmar

En fråga i riksdagen

En ledamot för Moderaterna, Maria Abrahamsson, talade om mig i Sveriges riksdag härom dagen. Nja, kanske inte om mig egentligen, utan snarare om akademisk frihet vid svenska universitet, i synnerhet i Lund. Hon berättar historien här.

När Maria Abrahamsson konfronterade den ansvariga ministern, Helene Hellmark Knutsson, försvarade hon sig precis på samma sätt som representanterna för min institution gjorde när de konfronterades i rikspressen: “kvalitén på litteraturen på en kurs är viktigare än könet på författaren,” och “alltihop är en missuppfattning.” Men Maria var ändå inte övertygad. Om så är fallet, varför fick inte Erik ge sin kurs på det sätt han ville? Varför blev han beordrad att undervisa på en viss litteratur?

Alldeles rätt, Maria. Kvoteringssystemet existerar, och det var inte en fråga om ett missförstånd. Jag har tillräckligt många mejls som bevisar den saken. Min institution skulle aldrig ha försökt argumentera på det här viset, och inte den ansvariga ministern heller. Big mistake.

Det är så här det egentligen går till: styrelsen för den Statsvetenskapliga institutionen antar en litteraturlista som har upp till 40% kvinnliga författare, inklusive några västerfeminister som studentrepresentanterna insisterat på. Sen tar studierektorn kontakt med den ansvarige läraren och säger: “Du behöver inte bry dig om någonting av allt det där. Kör bara kursen som vanligt.” Jag har stor sympati för studierektorns position. Det är bara så här som man samtidigt kan se till att kursutbudet håller den rätta kvalitén och att Studentkårens representanter känner att någon lyssnar på dem (aka. “studenternas rättigheter”). Visst var det hyckleri, men det var liksom vitsen.

Jag gick med på den här kompromissen ända tills studenterna började sabotera min undervisning och ställa krav på att jag skulle följa den officiella litteraturlistan. De ville sätta stopp för allt hyckleri. Eftersom jag insisterade på min rätt att undervisa som jag vill (aka. “akademisk frihet”) så kom vi på kollisionskurs. Den Statsvetenskapliga institutionen ställde sig på studenternas sida i diskussioner med mig, men när riksmedia började ta upp saken, hävdade de att “det är kvalitén på litteraturen som räknas.” Samma gamla dubbelspel, med andra ord.

Studentkåren har naturligtvis alldeles rätt: de två kraven är inte förenliga. Man kan inte på samma gång försvara “studenternas rättigheter” som de identifieras av Lunds studentkår och den akademiska friheten som den definieras av Unesco. Den enda lösningen är att stå upp för den akademiska friheten. Allting annat slutar med politisk styrning av universiteten och en återgång till 60-talets “revolutionära klassrum.” Det skulle få förödande konsekvenser för svenska universitet.

Det är underbart att Maria Abrahamsson tar upp de här frågorna i riksdagen. Problemet kräver en politisk lösning. Det gäller kvalitén på utbildningen på svenska universitet.

A question in the Swedish parliament

An MP for Moderaterna, Maria Abrahamsson, is talking about me in parliament. Well, not about me really, but about academic freedom at Swedish universities in general, and at Lund U in particular. She tells the story here.

When confronted, the minister responsible said exactly what representatives of my department said in the press: “the quality of a text is more important than the gender of the author,” and “it is all a misunderstanding.” Yet after the debate, Maria Abrahamsson was still puzzled: but Erik’s course was interfered with; he was told what to teach.

That’s right Maria, it was not a misunderstanding, and I have the documents to prove it. Too bad for my department and too bad for the minister concerned.

This is how the system actually works: the board of the Department of Political Science adopts a reading list which has up to 40% female authors on it, including some lefty feminists which the student activists on the board want included. Then the Director of Studies gets back to the teachers concerned with comments to the effect that “you don’t really have to worry about any of that, just teach the course the way you always did.” I understand the position of the Director of Studies: in this way we can continue to offer high quality courses while pretending to listen to the Student Union (a.k.a “students’ rights”). Of course it was hypocritical, but that was sort of the point.

I went along with this fudge until a few students started sabotaging my teaching with demands that I follow the official reading list. They wanted to put an end to the hypocrisy. Since I insisted on my right to teach as I like (a.k.a. “academic freedom”) there was a clash. The department sided with the students in relation to me, but when Swedish media started writing about it all they insisted that “quality is more important than the gender of the author.” That is, they engaged in the same old double-talk.

The student activists have a valid point: the two demands are indeed incompatible. You cannot at the same time defend the “rights of students” as they are interpreted here in Lund and academic freedom as interpreted by Unesco. The only way forward is to side with academic freedom. Anything else results in political control and “revolutionary classrooms.” The consequences for Swedish universities would be dire.

It is wonderful that Maria Abrahamsson brings this up in parliament. The issue needs a political solution. The quality of Swedish universities is at stake.

Academic freedom in Sweden — a Palestinian perspective

Over the past weeks a discussion about academic freedom has been taking place on Academia.edu. Yesterday, Victoria posted this:

I am currently active in campaigns for defending the right to academic freedom in Turkey and Palestine, thus, this article caught my eye. It particularly puzzled me, as in the Middle East, the Swedish academy is regularly held up as a bastion of academic freedom. As you may be aware, the situation in both Turkey and Palestine is extremely dire, in both cases we have tens of jailed academics, the state or occupying state dictating the freedom of movement of researchers and students and dissemination of knowledge, plus positions and course content always under political scrutiny.

Aside from the obvious difficulties you have pointed out in your own environment, what is very worrying to me is how this impacts on our campaigns in the Middle East region. At the centre of all our campaigns is the notion of academic freedom as an ideal and in fact as a RIGHT of educators and students. As soon as this notion is watered down, and state interference (with the best intentions) becomes normalized, the very pedagogic and internationalist core of our message to free academic life from political repression everywhere becomes muddied. It worries me that actions such as this within democratic states can potentially become tools and excuses to the power wielders of repressive regimes. This is not good news for us all.

It is very easy to imagine what the Israeli authorities say: we have to limit academic freedom in the name of peace and social order. I.e., if educational institutions on the West Bank tell the truth about the history of the Israeli occupation it will stir up trouble. Peace and social order are the “higher values” in whose name academic freedom is to be sacrificed. The Israeli authorities are probably right. The truth causes more trouble than lies. So, whose side are you on?

Victoria’s point illustrates exactly what is at stake here: to limit academic freedom in one place is to limit it everywhere. This is how universal principles work. I’m in solidarity with her struggle for academic freedom in Palestine and Turkey and she is in solidarity with my struggle for academic freedom in Sweden.

Staten hotar den akademiska friheten

Det statliga programmet för “jämställdhetsintegrering” vill göra universiteten till fullt jämställda institutioner. Anställda och studenter ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett kön. Vad kunde vara mer lovvärt? Ingenting att bråka om. Men det statliga programmet hotar den akademiska friheten och därmed hela poängen med universiteten.

Vad man inte ser om man läser de jämställdhetspolitiska målen är hur de goda intentionerna fungerar i klassrummen, i praktiken. Runt om i landet har institutionsstyrelser antagit kvoter för den kurslitteratur som ska användas i undervisningen. En ofta använd tumregel säger att åtminstone 40% av litteraturen ska vara skriven av kvinnliga författare. Eftersom litteraturlistorna gjorts till lagligt bindande dokument kommer de som inte följer dem att begå tjänstefel.

Det är naturligtvis viktigt att inkludera kvinnliga perspektiv i undervisningen, men det här är fel sätt att göra det på. Värdet hos ett vetenskapligt verk ska inte bedömas utifrån identiteten på författaren utan istället från innehållet i forskningsresultaten. Att ifrågasätta forskningsresultat bara för att de producerats av män liknar 1930-talets tyska ifrågasättanden av ”judisk forskning.” Svenska universitet bör tänka sig för innan de börjar resonera i de termerna. Dessutom är det ju inte alls säkert att en text av en kvinnlig författare har ett kvinnoperspektiv. Kvinnor, precis som män, skriver utifrån en mängd olika perspektiv. Att kvotera enligt kön missar detta uppenbara faktum.

Och konsekvenserna kan bli fullständigt bisarra. Som när styrelsen vid statsvetenskapliga institutionen på Lund Universitet i början av höstterminen bestämde att litteraturlistan på min kurs i politisk idéhistoria skulle innehålla ett verk av Judith Butler, en känd nutida feminist. Inget fel på det kan man tycka, utom att kursen ifråga handlar om den romantiska och konservativa reaktionen på Upplysningstiden och den franska revolutionen. Butler är en post-modernist, och på sitt sätt kritisk till Upplysningens idéer, men ingen av de veckor jag förberett hade plats for henne. Dessutom är hon på tok för svår för våra studenter. Till slut bestämde jag mig för att helt sonika stryka henne. Det var kanske tjänstefel, men kursen fick i alla fall en sammanhängande struktur.

När universitetens studentkårer tar sig an de här frågorna förvärras problemen. De kan genom sina representanter i institutionsstyrelserna påverka litteraturvalet, och om texterna sedan inte används på kurserna kan lärarna pekas ut och deras undervisning bli till föremål för utredningar. Det blir till slut studenterna, inte lärarna, som bestämmer innehållet i undervisningen. Det liknar 60-talets studentledda, ”revolutionära,” klassrum. Den enda skillnaden är att i dagens Sverige är det staten som möjliggjort maktövertagandena.

Det verkar faktiskt inte som institutionsstyrelserna själva förstår hur litteraturlistor fungerar. Vitsen med en universitetsutbildning, i alla fall inom samhällsvetenskaper och humaniora, är faktiskt inte att lära ut vad som är rätt. Fakta förändras snabbt och de hittar man numera lättast på internet. Vitsen med en universitetsutbildning är istället att lära studenterna att tänka. Kan man bara tänka kan man också hitta de fakta man behöver. Tänka lär man bäst ut genom att konfrontera studenternas invanda föreställningar med alternativ och att tvinga dem att argumentera för sina slutsatser. Här fungerar provocerande texter ofta bra. En litteraturlista full av reaktionära patriarker kan under det intellektuella samtalets gång förvandlas till en kurs just om kvinnors erfarenheter och perspektiv. Men staten, och alla feministiska aktivister, måste lita på lärarna. Vi är utbildade. Vi vet vad vi gör.

Men det är viktigt att hålla isär två saker här. Universiteten är inte bara platser för intellektuella samtal utan också vanliga arbetsplatser. Mycket av det som händer på universiteten är administration; universiteten är hierarkiska strukturer som fördelar makt och resurser. Det är självklart att kvinnor ska ha lika mycket inflytande som män över den processen. De måste finnas lika många kvinnor på ledande positioner inom universiteten som det bör finnas i riksdagen eller inom ledningen för svenska företag. Sverige behöver fler kvinnliga professorer!

Men inga av de här argumenten är giltiga för det intellektuella samtalet, för själva forskningen. Här kan inga kvoter accepteras, men heller inga hierarkier, förelägganden eller maktutövning. Intellektuella samtal förs alltid mellan jämlika parter. Eller snarare, den enda auktoritet som accepteras är den auktoritet som kommer från det bättre argumentet, den bättre forskningen. En universitetskurs är också en del av det intellektuella samtalet. Det är på kurser på universitetet som unga människor för första gången blir en del av samhällets intellektuella liv. Så borde det i alla fall fungera. Att institutionsstyrelser runt om på svenska universitet inte förstår dessa grundläggande fakta är upprörande. Att universitetslärarna själva inte protesterar säger mycket om hur beroende de är av statliga finansiärer.

I övriga västländer – och i mycket av världen för övrigt – är rätten för universitetslärare att undervisa efter eget skön en viktig del av den akademiska friheten. Universitetslärare har Lehrfreiheit, undervisningsfrihet. Unesco har antagit rekommendationer om saken — rekommendationer som Sverige åtagit sig att följa. Men inget svenskt universitet verkar ha förstått vad de måste göra, och svenska regeringen fattar uppenbarligen inte vad akademisk frihet innebär.

Det här är inte ett argument för att litteraturlistorna ska se ut som de alltid har gjort, men förändringar kan inte kvoteras in. De måste istället argumenteras in. Att kvotera är att utöva makt, att argumentera är att delta i ett intellektuellt samtal. Istället för maktutövande institutionsstyrelser behöver universiteten nya forum där vi kan mötas för att diskutera kurslitteratur. Det måste alltid vara lärarna som bestämmer till slut, men de måste vara beredda att övertygas av goda argument. Bra förslag, också från studenter, gör kurserna bättre. Ingen kan ha någonting emot det.

“Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större,” står det i guldbokstäver över ingången till universitetsaulan I Uppsala, men motsättningen är falsk. Vad som är rätt kan man bara komma fram till om forskningsprocessen är fri. Om man redan på förhand vet vad som är rätt behövs ingen forskning, ingen eftertanke. Men man går inte på universitet för att få sina förutfattade meningar bekräftade; man går på universitet för att lära sig ifrågasätta den värld vi lever i och för att lära sig tänka själv. Svenska universitet måste bli arenor där unga människor konfronteras med det nya, det konstiga, det oväntade. Det kräver fria, självständiga, lärare som kan initiera fria, inspirerande, samtal med sina studenter.

The Swedish government is a threat to academic freedom

 

The Swedish government wants to make universities into gender neutral institutions. Employees and students should have the same rights and opportunities regardless of whether they are men or women. What could be more praiseworthy? Who could be against that? Yet the government policy is a threat to academic freedom and thus to the whole point of the university.

Reading the government’s proposal you learn nothing about the way the good intentions are translated into practice, how they work in the classrooms. For example: all around the country academic departments have adopted quotas for the literature to be used on reading lists. A commonly used rule of thumb says that at least 40% of the texts should be written by female authors. Since the reading lists are legally binding documents, teachers who fail to follow them are in breach of contract.

It is obviously important to include women’s perspectives in the university curriculum, but this is the wrong way to do it. The value of a scientific work should not be judged by the identity of the author but by the value of the content of the research results. To question the value of research just because it is produced by men reminds you of the way “Jewish science” was questioned in Germany in the 1930s. Swedish universities ought to think twice before they go down that route. Besides, it is not at all clear that texts written by female authors are written from a female perspective. After all, women, much like men, use a number of different perspectives when they write. To assign readings by means of a quota misses that obvious fact.

And the consequences can be perfectly bizarre. At the start of the fall semester this year, the board of the Department of Political Science at Lund University, where I work, decided that my course in the history of ideas should include a work by Judith Butler, a well-known contemporary feminist. Nothing wrong in that, you might say, except that my course was about romantic and conservative reactions to the Enlightenment and the French Revolution. Butler is a post-modernist, and critical of the Enlightenment Project in her own way, but none of the weeks I had prepared had space for her. Besides she is far, far too difficult for my students. In the end I simply left her out of the course. It may have been a breech of contract but at least the course as I gave it had a coherent structure.

When the Student Union gets involved these problems are aggravated. Through their representatives on the boards of academic departments they can influence the reading lists, and if the texts are not actually used in the classrooms, the teachers can be outed and the courses subject to investigations. In the end, it is the students, not the teachers, who decide on the content of their education. It reminds you of the student-led, “revolutionary,” classrooms of the 1960s. The only difference is that in today’s Sweden it is the government that has made the student take-overs possible.

Sometimes one wonders whether the boards of academic departments even understand how reading lists work. The point of a university education, as least in the humanities and social sciences, is not in fact to teach truths or even facts. Truths change quickly and facts are these days most easily found on the Internet. Rather, the point of a university education is to teach students how to think. As long as you can think you can always find the facts, and the truths, you need. Thinking is best taught by confronting the students’ preconceived notions with alternatives and to force them to argue in support of their conclusions. Here provocative texts often work well. Thus a course with a reading list full of reactionary patriarchs can as a result of the discussions it gives rise to easily turn into a course on the experiences and perspectives of women. The government, and all feminist activists, must trust the teachers. We have the requisite training. We know what we are doing.

Here we need to make an important distinction. Universities are not only places where intellectual conversations take place but also ordinary work-places. Much of what happens in a university is a matter of administration; universities, that is, are hierarchical structures that distribute power and resources. Obviously women should have the same influence over this process as men. There should be just as many women in leading positions in the universities as we want there to be in parliament or on the boards of large companies. Sweden needs more female professors!

But none of these argument apply to the intellectual conversation, to the actual research. Here exercises of power are not permitted; you cannot impose your will by force. Instead, intellectual conversations should take place between equals. Or rather, the only authority that can be accepted is the authority that comes from the better argument, the better research. University courses provide an example. It is at the university that young people for the first time come to take a part in the intellectual life of their societies. That is how it should work anyway. That committees responsible for making decisions on reading lists fail to understand this basic fact is worrying. That university teachers themselves fail to raise the alarm tells you a lot about their addiction to government funding.

In other Western countries — and in much of the rest of the world — a teacher’s right to teach according to his or her own judgment is a taken-for-granted aspect of academic freedom. University teachers have Lehrfreiheit, the freedom to teach. UNESCO has passed recommendations regarding this right — recommendations which the Swedish government has promised to follow. But no Swedish university seems to understand what they are required to do, and the government itself has obviously no respect for academic freedom.

This is not to say that reading lists should look the way they have in the past. Yet changes cannot happen by means of quotas but must instead happen by means of arguments. To use a quota is to exercise power; to provide arguments is to participate in an intellectual conversation. Instead of exercising power over teachers and students, universities need to find new ways in which the content of reading lists can be discussed. In the end it must be the teachers who decide what they want to teach, but they must at the same time be prepared to be convinced by good arguments. Good suggestions, also from students, will improve the courses. No one can be against that.

“The right thought is better than the free thought,” say the gilded letters above the entrance to the auditorium at Uppsala University, but this is a false contradiction. What is right can only be discovered by means of a research process which is free. If you already beforehand know what the results will be, there is no need to investigate anything. But you do not go to the university in order to have your preconceived notions confirmed; you go to the university in order to learn how to think for yourself. Swedish universities must become arenas where young people confront the new, the strange, the unexpected. This requires free, independent, teachers who can initiate free, inspiring, conversations with their students.

Making students feel uncomfortable

Today we spend much of our time on-line, and we largely do it together with people who share our interests, thoughts and convictions. This is a public sphere, to be sure, but it is almost entirely made up of like-minded people. It is the public sphere as echo-chamber.

The old public sphere did not work this way. It was based in “mass media,” meaning media consumed by large numbers of very different kinds of people. In the old mass media, conflicting views contended with each other and the people reading, watching and listening were forced to confront ideas with which they did not agree. The task of the old-style mass media was to faithfully reflect this diversity — a notion rather quaintly referred to as “objectivity.”

The students who now are first-year undergraduates — born in 1996 and 1997 — are representatives of the first generation of people brought up on-line. Coming to the university, however, they enter one of the last bastions of the old public sphere. Universities are not echo-chambers; they reflect many views and opinions; there is conflict and controversy and no alternative facts. Not surprisingly, universities make many students feel “uncomfortable.” “We don’t feel safe,” they say all over American campuses, and now they are increasingly saying it on Swedish campuses too, for example here in Lund. “If we are the customers and you are the service providers, why do make us feel unsafe?” “Why should we accept reading lists that don’t reflect our opinions?” “We don’t feel comfortable in big groups where people disagree.”

Good, I say. I’m glad I make you feel “uncomfortable.” But what you call “unsafe” is nothing but a function of the sheltered world you have been living in. You must learn to talk, not just tweet.  If you can “dislike” things online, you must be able to dislike them in my seminar too. Don’t you understand what is at stake here? Our ability to live peacefully together as a diverse society; the viability of our democracy.

Studio Ett, this afternoon at 5

This is an interview I did with “Studio Ett,” the flagship drive-time news-show on Swedish public radio. It aired this afternoon. If you missed it, it’s here:

No, this is not the way for me to win friends and influence people. More like, lose friends and piss people off. Oh well.

Lund U in breach of Unesco recommendations

There are two things I object to:

  1. The idea that women authors should be placed on a reading list according to 40/60% formula. Books and articles by women authors must be given a rationale just like any other item on the reading list. Giving rationales is an intellectual activity. The present system is brain-dead, anti-intellectual.
  2. That power is exercised over me, my course, my students and our discussions. That we are told what to think and talk about by a committee to which we don’t have access.  And that I’m being bullied by some students for failing to comply. The reading list is a “legally binding document,” they argue, and not teaching Judith Butler is thus a breach of contract.

On the second of these points: I’m not much of a lawyer, but it certainly seems to me that Lund University is in breach of Unesco’s Recommendations concerning the Status of Higher-Education Teaching Personnel:

Higher-education teaching personnel have the right to teach without any interference, subject to accepted professional principles including professional responsibility and intellectual rigour with regard to standards and methods of teaching. Higher-education teaching personnel should not be forced to instruct against their own best knowledge and conscience or be forced to use curricula and methods contrary to national and international human rights standards. Higher education teaching personnel should play a significant role in determining the curriculum.

It’s these bits in particular: “… Higher-education teaching personnel have the right to teach without any interference, subject to accepted professional principles including professional responsibility and intellectual rigour,” and “… should not be forced to instruct against their own best knowledge and conscience …”  If a Lund University committee puts Judith Butler on my reading list and if students bully me for not teaching it, surely Lund U is in breach of these recommendations.

What to do about this?  Sweden has signed on to the recommendations but it’s presumably not the kind of thing that would stand up in court. Any lawyers out there?

What is an intellectual activity?

Erik, you constantly refer to something you call an “intellectual activity.” What do you actually mean by that?

Dear student, I’m glad you asked me that question. Intellectual activities are what a university is — or rather, should be — about. Intellectual activities are what we should engage in instead of fighting over promotions and office space. Intellectual activities, briefly put, is the life of the mind, it is a matter of thinking.

But hasn’t post-structuralist theory once and for all proven that thinking is a phallocentric power-game which perpetuates existing injustices and confines women to a subordinate position in society?

Well, no. If you believe that you’ll believe anything. First of all, post-structuralists themselves would object to the idea that they are in the business of delivering “proofs.” That’s just not what post-structuralism does. And if you want to do something about existing injustices I suggest you leave academia and join a political party. Politics too is a noble activity. But let the rest of us go on with our intellectual activities.

But surely there are many truths? Many ways of looking at the world? How can we ever decide between them?

We are actually not talking about a search for truth. Intellectual activities are not concerned with goals. Instead they describe a process — a process of making claims which are backed up by arguments. The arguments can be of different kinds — logical but also factual — and the intellectual process is concerned with investigating the power and applicability of those arguments. You say something which I try to refute. From our disagreement a conversation arises. This conversation is the intellectual activity.

Yeah, right. But what if men dismiss women’s arguments as invalid because they are based on experiences which men cannot share?

This is why thinking, and thinking together, is a process. It never stops. Intellectual activities require freedom and they have no respect for authority. If you try to direct them by arbitrary means you are exercising power. You tell people to shut up and obey. This is why we must oppose gender quotas on reading lists and all other kinds of external interference. In what I call the “university of the spirit,” no one has more power than the power of their best argument — and nobody takes orders from anybody else.

But what if you still fundamentally disagree?

This does happen of course. After all, there are many disputes between scholars that drag on for years and years. But this “dragging on” is just the point. We go on talking, go on testing the validity of each other’s claims.

That’s a nice answer. I now understand why post-structuralism is a danger to the university and why intellectual activities must be safeguarded at all costs.

You are a good student. Unless we believe in a shared standard of argumentation we might as well start throwing pies at each other. And remember, don’t take what your teachers say as the truth. Poke the bastards in the stomach with your sharpest argument. It is your responsibility to go on questioning.