Eriks föreläsningar

Statens historia

Statsvetenskaplig introduktion, våren 2018

1. De första staterna

Print Friendly, PDF & Email

Introduktion

Den här och de kommande sju föreläsningarna handlar om ”statens historia.”  Det här är ju en kurs som introducerar ämnet ”statsvetenskap” eller ”statskunskap.”  Statsvetenskap eller statskunskap är, verkar det, vetenskap eller kunskap om staten.  Men om så är fallet måste man först förstås förstå vad en “stat” är.

Vill man hitta en definition brukar man vända sig till en ord- eller uppslagsbok.  Det finns sofistikerade verktyg som The Encyclopedia of the Social Science, men man kan också använda Wikipedia – akademiker litar till Wikipedia oftare än de vågar erkänna.  De definitioner man hittar här kan ge vissa insikter, men definitioner kan ofta vara svåra att greppa eftersom de alltid förutsätter ett visst historiskt sammanhang.  Om man inte känner till den historiska kontexten känns definitionen lösryckt och abstrakt.  En definition är ett sorts verktyg, kunde man säga, och det är bara när man vet hur det har använts som man förstår vad det är.  Att lära sig hur någonting har använts är att lära sig någontings historia.

Ett annat problem är att det finns många olika definitioner.  De flesta definitioner inom samhällsvetenskaperna är omtvistade.  Det har också med den historiska kontexten att göra.  Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche sa att ”bara det som inte har en historia kan definieras.”  Eller omvänt: det som har en historia kan inte definieras.  När ett begrepp används av tillräckligt många människor under tillräckligt lång tid suger det upp betydelser ungefär som en tvättsvamp suger upp vatten.  Ett begrepp som använts under lång tid har sugit upp många olika betydelser — det är tungt och blött skulle man kunna säga.  Så är fallet med begreppet “stat.”  Ibland bestämmer sig någon för att vrida ur tvättsvampen och börja om igen.  Det vill säga, man försöker stipulerar hur ett visst begrepp ska, eller måste, definieras.  Men ganska snart börjar begreppet suga upp betydelser igen och så är vi tillbaka där vi började.  Det enda sättet att komma förbi det här problemet är att lära sig mer om historien.  Om vi vill veta vad en stat är måste vi veta hur begreppet stat har använts.  Vi måste berätta statens historia.

Dessutom finns det ju faktiskt saker man kan lära sig från historien.  Tänk till exempel på den idag ofta diskuterade frågan om “globalisering.”  Ekonomiska marknader håller nu på att bli allt mer globala och pengar, varor och människor rör sig allt mer obehindrat mellan stater.  Som ett resultat blir staterna allt svagare.  Så ser det i alla fall ut.  En del tycker att det här är en bra sak, andra blir oroliga och vill återupprätta statens makt.  Det här, med andra ord, är en diskussion om statens roll och plats — en diskussion om vad staten är.

Om man kan lite om historien så vet man att allt det här faktiskt har hänt en gång förut.  Under 1800-talet var det också lätt för pengar, varor och människor att röra sig mellan länder och över gränser.  Ibland talar man om 1800-talet som “den första globaliseringsvågen,” och vad som vi bevittnar idag skulle då vara “den andra globaliseringsvågen.”  Problemet är bara att den tidsperiod som ligger emellan de här två vågorna var så förfärlig.  Tiden mellan 1914 och 1990 var en tid av världskrig, folkförintelser, terrorregimer och kärnvapenhot.  Var det globaliseringens fel att det här hände eftersom den underminerade staten?  Eller var det statens fel att det hände när man under 1930-talet försökte stoppa globaliseringen?

Här kan kunskap om statens historia faktiskt vara till hjälp.  Kunskap om historien gör det möjligt att ta sig ur det fängelse som vår egen tid låst in oss i.  Historien ger ju aldrig några direkta instruktioner, men den hjälper oss att tänka.  Att tänka är bra.  Det är vad vi lär ut i det här ämnet.

OK, nu kan vi börja.  Och vi börjar med de allra första staterna — grundade för kanske 5,000 år sedan.  Och sedan ska vi tala om både Kina och Indien.

Innan de första staterna

Om man berättar någontings historia kommer det man talar om naturligen att framstå som viktigt.  Om man berättar statens historia låter det som om staten var det enda sättet på vilket politik kan bedrivas, ordning skapas, och resurser fördelas.  Men låt oss börja med att konstatera att så inte är fallet.  Tittar man historiskt har det alltid funnits alternativ.  Så relativt sent som under mitten av 1800-talet var stater egentligen en ganska marginell företeelse.

Låter det konstigt så tänk på hur världen såg ut utanför Europa.  Fram till ganska nyligen har majoriteten av jordens yta bebotts av folk som inte levt i stater, eller som levt i stater bara i en mycket formell bemärkelse.  Det gäller framför allt nomader — pastoralister, jägare och samlare.  Nomader är inte fast bofasta på en viss plats utan flyttar omkring för att kunna hitta mat till sig själva eller sina djur.  Folk som flyttar omkring är svåra för stater att kontrollera.  Stater utövar sin suveränitet inom gränserna för ett visst territorium, men nomader bryr sig inte om gränser, och om det inte finns gränser kan suveräniteten inte upprätthållas.  Staten kan naturligtvis försöka stänga gränserna och tvinga nomaderna att sluta flytta omkring, men så länge det finns en stäpp, en öken eller en tundra som ligger bortom statens kontroll så kan man alltid fly dit.  Har man bara ett par utvilade hästar och en sadelväska full med proviant kan man undgå även statens längsta arm.

Nomader har levt i samhällen, men i samhällen utan stater.  De har varit statslösa.  Men “statslös” är ju ett värdeladdat ord.  Det låter inte bra att vara statslös, det låter som om man saknar någonting.  Vi skulle också kunna ladda ordet åt det andra hållet och kalla statslösa samhällen för “statsbefriade” — samhällen som klarar sig utan en stat.

Man ska alltså inte låta sig luras av de kartor som de europeiska staterna kom att producera under 1800-talet.  På kartorna var gränserna alltid mycket skarpt dragna och allt land tillhörde en viss stat — utom i Afrika där ingen europé visste vad som hände.  Men kartorna har fel eftersom staterna egentligen inte hade någon kontroll över vad de räknade som sitt territorium.  De låtsades kontrollera land som de egentligen inte alls kunde kontrollera.  De västra delarna av Nordamerika var till exempel inte under den amerikanska statens kontroll förrän vid slutet av 1800-talet, och Ryssland och Kina fick inte kontrollen över nomadfolk i Centralasien förrän de första järnvägarna — Transsibiriska järnvägen — kom att byggas vid ungefär samma tid.  Det samma gällde stater i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien.  Enligt Wikipedia — och Wikipedia har ju inte alltid fel — fanns det år 2013 omkring 100 isolerade grupper på jorden som fortfarande inte har kontakt med resten av mänskligheten.

Vi utgår från att införandet av jordbruk för 10,000 år sedan var ett stort steg framåt.  Innan dess var folk hungriga och grävde desperat i jorden efter rötter.  Det var först när vi blev jordbrukare som vi fick stadig tillgång till mat, som vår hälsa förbättrades, och vi blev “civiliserade.”  Eftersom det var staten som organiserade de här jordbrukarsamhällena var det staten som gjorde framsteg och utveckling möjliga.  Det var i så fall tack vare staten som vi människor fick en historia — i alla fall en historia förstådd som en berättelse om ständig utveckling.

Det finns naturligtvis väldigt goda orsaker till varför nomadfolk har fått dåligt rykte.  Eftersom de inte kunnat producera allting själva har de varit beroende av att handla med andra — och vad man inte kunnat köpa har man ofta tagit med våld.  Kina har till exempel alltid haft problem med nomadfolk som gjort raider och tagit för sig av landets rikedomar.  Eller tänk på skandinaviska vikingarna — de var ju också en sorts nomader — som åkte till England för att roffa åt sig.

Livet som nomad

Det finns antagligen inga fördomar som är så vanligt förekommande som fördomarna mot folk som flyttar omkring.  Fördomarna mot nomader förenar alla som är bofasta.  Människor som inte har en fast adress är opålitliga och mindre värda; de stjäl och luras, osv.  Men om vi däremot tittar på de nomadiska samhällena själva så hittar vi ofta någonting helt annat.  Fördomarna stämmer dåligt med verkligheten.  Nomadiska samhällen är mycket mer attraktiva än vad vi kommit att tro.

Antropologer har till exempel påpekat att det inte alls är speciellt svårt för jägare och samlare att hitta någonting att äta.  De har ofta levt i resursrika områden — djungler i Afrika, Sydamerika eller Sydostasien — där det varit gott om mat.  Man har inte alls grävt i jorden i desperation utan istället använt det mesta av dagen till att umgås och ha roligt, och när man sedan blivit hungriga har man bara gått ut i skogen för att hämta mat.  Att jaga och samla mat har varit ungefär som att leta efter någonting att äta i ett kylskåp.  Det går egentligen väldigt fort att samla ihop tillräckligt mycket vildris för att föda en familj.

Studier visar också att jägare och samlare ätit bättre än jordbrukare eftersom deras kost varit mer varierad.  Människan har under 97 procent av sin historia levt som nomader och genom evolutionen är våra kroppar anpassade efter den mat vi kan hitta i skogen, inte efter den mjölk och det spannmål som vårt jordbruk producerar.  Dessutom lever nomader mer utspridda än jordbrukare och det gör det svårare för smittsamma sjukdomar att spridas.

Pastoralister har visserligen djur som behöver skötas, men det tar mycket mindre tid, och kräver mycket mindre arbete, att sköta om djur än att bruka jord, och pastoralisternas arbetsdagar är kortare och mindre arbetsintensiva.  Nomadsamhällen är de första överflödssamhällena.  Men man har det inte bra för att man har så mycket resurser utan därför att man har så små krav.

Samtidigt är nomadsamhällen mer jämlika än jordbrukarsamhällen.  Eftersom man rör på sig måste allt man äger vara flyttbart och många av de resurser som skapar och bibehåller sociala skillnader i våra samhällen går inte att flytta på.  Bland pastoralister finns det sociala skillnader eftersom de tar sina resurser — sina djur — med sig när de flyttar.  Men bland många jägare och samlare finns det nästan inga sociala skillnader alls, och inte heller många skillnader mellan kvinnor och män.  De enda skillnader som finns mellan människor motiveras av skillnader mellan individer, men de positionerna kan inte gå i arv.

Samhällen av jägare och samlare är dessutom ofta mycket fredliga.  Mest, verkar det, eftersom det inte finns så mycket resurser att bråka om och eftersom ingen är intresserad av att ockupera land eftersom det finns så mycket land att ta av.  Krig är hur som helst inte en naturlig instinkt hos människor.

När vanliga människor haft ett val mellan att leva som jordbrukare eller som nomader har man ofta valt livet som nomader.  Det är inte alls svårt att förstå varför.  Staten har försökt hålla kvar dem, stänga in dem, men om man har haft chansen har man flytt ut på stäppen, eller upp i bergen, eller ut över tundran.

Den agrara revolutionen

Mänsklighetens historia kom att förändras radikalt när vi började bruka jorden istället för att leva av det som jorden naturligen gav oss.  Det här brukar kallas “den agrara revolutionen.”

Jordbrukarsamhällen är helt annorlunda än nomadsamhällen.  Jordbruk är bundet till en viss plats.  Eftersom man aldrig behöver röra på sig så kan man bygga permanenta strukturer — slå ner bopålar och bygga bostadshus, staket, stall, lador och bevattningsanläggningar.  Bönder är lika rotade i jorden som de grödor de odlar.  Det är de här åkrarna som ger oss vårt dagliga bröd.  Det här är vårt hem, världens centrum, där vi en dag ska begravas och våra barn ska leva och dö efter oss.  Vår jord är allt vi har och vi kommer att försvara den med våra liv.  Det här är ett begränsande, gränsdragande, sätt att tänka, inte ett gränsöverskridande.

Eftersom bönder lever på en viss plats kommer de alltid att vara beroende av de skördar som just den jorden kan ge.  Jorden har en kraft, en fertilitet — ofta beskriven i sexuella termer.  Jorden har gudar som måste bevekas om man ska få en framgångsrik skörd.

Men som bonde är man också beroende av himlen, av solsken och värme och regn i lagom mängder.  Men himlen kan också straffas oss — det kommer inget regn, eller för mycket regn, för mycket sol eller för lite.  Därför kommer bönder alltid att be till himlens gudar också.  Till de makter som styr vädret och himlens gåvor — till solen själv, eller till vind- eller åskgudar.   Alla de första religionerna hade solen som sin gudom.  Det var till solen man riktade sina bönder och gav sina offergåvor.

En bondes liv levs sålunda mellan himmel och jord och man är lika beroende av båda. Den här uppdelningen är grunden för alla senare dikotomier.  Himlen och jorden motsvarar motsatta principer men just därför behöver de varandra.  Himmel och jord, yin och yang, män och kvinnor, dag och natt.  Det är på grund av deras olikheter som de förenas och det är från föreningen som liv uppstår.

Det samma gäller inte nomadsamhällen.  Eftersom de flyttar omkring lever de inte mellan en viss jordplätt och en viss bit av himlen.  Istället lever de i relation till en horisont som dessutom alltid flyttar på sig.

Samtidigt klara sig bönder aldrig själva.  Det är mycket jobb och långa arbetsdagar, speciellt när det ska sås eller skördas.  En bonde behöver ha bra relationer med sina grannar.  Goda grannar hjälper varandra, delar på risker och ger stöd i motgångar.  Bönder behöver starka, solidariska, samhällen.  Dessutom blir livet så mycket trevligare om vi alla kan hålla sams. Det tar tid att bygga upp förtroende, men bönder har tid.  Bönder har hur mycket tid som helst.  Det som inte kan klaras av på en generation får nästa generation sköta.  Oförrätter glöms aldrig, men inte heller vänskap.

Bondesamhällen är mycket mer hierarkiska än nomadsamhällen.  I ett jordbruksamhälle är jorden uppdelad och staket skiljer det som olika personer äger.  Jord blir en egendom som kan säljas, köpas och ärvas.  Det överskott som jorden ger kan säljas på marknader.  Vinsten kan investeras i ny jord eller i olika ekonomiska projekt.  Jordens överskott kan också exproprieras av andra.  Överskott och marknader leder till en allt mer långtgående arbetsfördelning.

Städer byggdes på den här grunden och nya sociala klasser utvecklades — politiska ledare, präster, en arbetsbefriad elit — som alla hade tid för mer sofistikerade nöjen än att stå och gräva i jorden.  Städerna hade gator, torg, tempel, palats och vanliga hus där vanliga stadsbor bodde, och sen var det en stor ringmur runt hela staden. Tidiga städer som Uruk och Nineve i Mesopotamien, Xi’an i Kina, och Teotihuacan i Mexiko kom till slut att innehålla 100,000 tals människor.

De första staterna

De första staterna kom till för cirka fem tusen år sedan — 3,000 år före vår tideräkning — och det hände i Egypten, Mesopotamien i dagens Irak, i Indusflodens dalgång i Pakistan, och längs Gula floden i Kina.  Det här var också platser där jordbruket var mest utvecklat.  Floddalarna var lätta att odla i eftersom det fanns gott om vatten och eftersom jorden fick näring av regelbundna översvämningar.  Jordbruk och statsbildning hör alltså ihop.  Det är lätt att förstå varför.  Bönder  lever och arbetar på en viss plats och är lätta för staten att hitta och kontrollera.  Statens fogdar kommer helt enkelt förbi en gång om året — efter att skörden är bärgad — och hämtar sina skatter.

Märk dock att det är en väldigt stor diskrepans mellan årtalen här.  Om fast jordbruk infördes för 10,000 år sedan och de första staterna kom till för 5,000 år sedan var det trots allt 5,000 år under vilka även jordbrukare levde i statslösa, eller statsbefriade, samhällen.

Man kan sålunda tänka sig en utveckling där först ett gäng av kringvandrande banditer attackerar ett jordbrukarsamhälle.  Banditerna kommer förbi varje år och tar vad de vill ha.  Men efter en tid kommer banditerna allt oftare och till slut slår de sig ner bland jordbrukarna och blir själva bofasta.  Sådana bofasta banditer är vad man kunde man kalla en stat.

Den här ordningen måste legitimeras på något sätt. Folk måste övertygas om att deras underkastelse var befogad och att den här världsordningen var legitim.  En retorisk strategi som de första staterna använde sig av var skapelsemyter — berättelser om hur universum skapats och hur himmel och jord hängde ihop.  Härskarna i de första staterna skrev in sig själva i skapelsemyterna och gjorde därmed sig själva till delar av själva världsordningen.  Babyloniens kungar, och Japans kejsare, kom själva ur det land det var härskare över.  De var släkt med det land de styrde.

Nu bestod inte längre böndernas värld av himmel och jord — och himlens och jordens gudar — utan också av staten.  Staten hade placerat sig mellan himlen och jorden och det var kungen som personligen såg till att harmoni rådde mellan dem.   Kungen kommunicerade med båda två.  Kungen var “himlens son” eller “solens broder.”  Det var kungen som kunde göra så att jorden bar goda skördar och att himlen bara gav goda gåvor.  Samtidigt ställde de här kosmologin stora krav på härskarna. De måste utföra alla de nödvändiga ritualerna, och göra det på rätt sätt, eller så skulle världsordningen undermineras.  Härskaren hade ett personligt ansvar för torka och översvämningar.

De första staterna ner en massa arbete på att bygga monumentala byggnader.  Bönder bygger i halm och lera, men kungar bygger i sten.  Stenar på stenar.  Det var mer än någonting annat genom sitt palats som härskaren var känd.  Mäktiga kungar bodde i mäktiga byggnader.  I Assyrien var härskarens palats en del av universums struktur och därmed inbyggd i själva skapelsen.  Någonting liknande gällde i Inkariket och i Zimbabwe i Afrika.  Inga byggnader var mer symboliska för de hierarkiska strukturerna än pyramiderna — det faraoniska Egyptens pyramider, Mesoamerikas, eller Mesopotamiens ziqqurater. Från pyramidens topp kunde härskaren se allt och också kontrollera allt. Från botten kunde man bara titta upp med vördnad och underdånighet. Pyramiden eller härskarens palats var en axis mundi, en världsaxel, genom vilken himlen och jorden förenades.

Det var på toppen av pyramiden som härskaren placerade sig när riterna skulle utföras, när människor skulle offras till solen för att försäkra sig om god skörd.  De första staterna styrdes med hjälp av offentlig teater.

De första staterna var “teokratier,” från grekiskans theos, “gud,” och kratia som betyder “makt” eller “styrelse.” Teokratier var stater som organiserades i enlighet med religiösa principer, i enlighet med den kosmologiska ordningen.  I teokratierna var härskarna gudar.  Teokratierna var dessutom mycket framgångsrika.  De första staterna var mycket stabila.  Det faraoniska Egypten, i dess olika skepnader, existerade under mer än två tusen år.

“Axialtiden”

Sedan inträffar någonting mycket intressant.  Vid ungefär samma tid — kanske 4, 5 eller 600 år f.Kr. — fast på helt olika platser på jorden, kom de teokratiska staterna att ersättas av helt andra stater.  Det inträffade en revolution som radikalt förändrade människors relation till naturen, men också till staten och dess ledare.  Den här revolutionära, världsförändrande, epoken kallas ibland  “Axialtiden.”

Under Axialtiden kom människor att börja tänka på nya sätt.  Det ledde till att nya religioner etablerades men också nya filosofiska system.  Buddhismen, hinduismen, konfucianismen, judendomen och det mesta av den grekiska filosofin kom till under den här relativt korta perioden. Det var också den här revolutionen som både kristendomen och islam — även om de kom mycket senare — reagerade på.

Vad som hände på de här platserna var att hela den teokratiska världsordningen kollapsade.  Nu räckte det inte längre att hänvisa till skapelsemyter eller till naturens ordning.  Istället började folk att resonera allt mer själva.  De började leta argument för olika ståndpunkter och argumentera emot slutsatser som var dåligt underbyggda.  Argumenten bemöttes med motargument.  Historier om himlen eller jorden och dess respektive gudar var ju spännande berättelser, men de hade inte längre någon kraft.  Det var ingenting man längre kunde tro på.  Att tänka på det här sättet är att filosofera och den Axiala revolutionen var mer än någonting annat ett filosofisk revolution.

Men man kan också se skillnaden i arkitekturen.  Det byggdes inte längre några pyramider, inga massiva monument för att förhärliga härskaren.  Det fanns fortfarande kungar, men de var vanliga människor, inte gudar.  Det är svårt att tro att det här skulle vara ett sammanträffande — att så många samhällen genomgick samma typ av förändring vid ungefär samma tid — men det är samtidigt svårt att förklara hur de koordinerade revolutionerna kom till.  Det är långt mellan Kina, Indien och Grekland och de hade inte mycket kontakter med varandra.

Slående nog är dock att den politiska kontexten mycket lika i de tre fallen.  På alla tre platserna — i Kina, Indien och i Grekland — hittar vi statssystem, system av självständiga stater som konkurrerar med varandra utan en överordnad makt som bestämmer över dem. Staterna är ganska små, oberoende av varandra, och dekämpar hela tiden med varandra — ekonomiskt, kulturellt, men först och främst militärt.

Kanske går det att hitta en koppling mellan den filosofiska revolutionen och de här konkurrensinriktade statssystemen.  Om man lever i en stat som är en del av samma system av stater tvingas man lära sig tänka i relativa, snarare är absoluta, termer.  För att överleva måste man lära sig se sig själv från de andras perspektiv och från perspektivet av systemet som helhet.  Våra lösningar kan inte längre tas för givna när det är uppenbart att våra grannar — de andra oberoende staterna — löst samma problem på helt olika sätt.  Vi börjar ställa frågor; gamla sanningar blir relativa; en konstitution eller en uppsättning gudar måste helt plötsligt jämföras med en annan.

Eller tänk på vad den militära konkurrensen innebär.  Eftersom alla stater kämpar för sina liv tvingas de hela tiden utveckla sig.  De stater som ingår i systemet är intresserade av allt som kan förbättra deras militära beredskap, inklusive alla idéer som kan göra statens administration mer effektiv och ekonomin mer produktiv.  De letar alla efter nya sätt för staten att överleva och för ledarna att stärka sin makt.

Den här situationen skapar en sorts marknad för politisk tänkande.  Politiska filosofer, militärstrateger och vem som helst med en god idé, kunde vända sig till ledaren i en stat och presentera sina förslag.  Om sedan ledaren inte vill lyssna kan personen i fråga vända sig till en annan ledare i en annan stat.  Om den politiska filosofen i fråga till slut hittar en publik för sina idéer kan han sedan få ett jobb och göra karriär som rådgivare och hovman.  För systemet som helhet blir resultatet att en väldig massa nya idéer produceras.

Här ska vi säga lite om Kina och Indien.  I nästa föreläsning ska vi prata om det antika Grekland.

Kina

I fallet Kina överensstämmer Axialtiden med vad kineserna kallar zhànguó shídài, “Krigsstaternas period,” 475-221 f.Kr.  Det första kinesiska imperiet etablerades år 221 f.Kr. och det här gäller alltså de tre, fyra, århundradena före det datumet.  Under krisstaternas period bestod Kina inte av en stat utan av sju självständiga stater.  Här hittar vi Han, Wei, Zhao, Qi, Chu och Yan — och så Qin, som är den stat som tillslut vinner över alla de andra.

“Krigarstaternas period,” är ett bra namn på den här perioden.  De sju staterna låg i ständiga krig med varandra och när de inte krigade förberedde de sig för att kriga.  Ingen vågade lita på någon annan; alla tänkte bara på sig själva.  Under den här perioden handlade statskonst om att etablerade allianser, kapprusta, och att balansera sig egen makt mot andras.  Arméerna var dessutom enorma, med miljontals soldater, och tydligen kunde 100,000 soldater dö i ett enda slag.  Det är inte förvånande att Krigsstaternas period idag är en favorit bland filmregissörer som gör kostymdramer för kinesisk film och TV.  Det var en tid av ond bråd död — och, mycket romantik (om man ska tro filmerna).

Trots krigen — eller kanske på grund av dem — var det här en period av snabb ekonomisk utveckling. Mottot för varje stat var Fùguó qiángbīng, att “berika nationen och stärka armén.” Och militär teknologi kom mycket riktigt att utvecklas först.  Man uppfann nya sorters svärd, armborst och stridsvagnar.  Men eftersom den militära teknologin förutsatte mycket annan teknologi utvecklades också till exempel järnhantering.  Redan 500 år före vår tideräkning producerade Kina lika mycket gjutjärn som Europa skulle komma att producera vid slutet av 1700-talet — över två tusen år senare.

Mycket politiskt tänkande under den här tiden handlade om militärstrategi.  Sunzi var den mest kände militärstrategen och hans Sūnzi bīngfǎ, “Sunzis krigskonst,” är faktiskt fortfarande läst — men märkligt nog mer av utlänningar än av kineser.  Västerlänningarna verkar ha bestämt sig för att Sunzi kan ge dem inblickar i ett kinesiskt, “orientaliskt,” sätt att tänka.

För att kunna hävda sig i konkurrensen var det nödvändigt att organisera staterna själva mer effektivt.  De statliga maskineriet formaliserades, kom att styras av regler, skatter drevs in mer effektivt, och byråkrater utsågs på sina meriter.  Till slut, efter att imperiet etablerats, skulle det här bli till ett system med nationella prov som alla byråkrater måste gå igenom.  I Kina hade adelsmännen ingen politisk roll, det fanns inget organiserat prästerskap, och även om köpman ofta var mycket rika, definierade de sig aldrig som en samhällsklass med egna intressen och krav.  Att ett lands elit kunde utses genom nationella prov där alla kunde delta, och att sociala positioner i teorin inte var ärftliga, var någonting som under 1700-talet skulle komma att imponerade stort på européer som de franska upplysningsfilosoferna.

En stark armé krävde en stark ekonomi och krigarstaterna gjorde också vad de kunde för att uppmuntra ekonomiska aktiviteter.  Man utvecklade nya jordbrukstekniker och byggde stora bevattningsanläggningar.  Man utvecklade ekonomiska marknader, präglade mynt, och standardiserade mått och vikter.  I de största städerna gick det att köpa varor från hela Kina och till och med från platser ändå längre bort — Manchuriet, Korea och Indien.

Men det var inte bara teknologin och ekonomin som utvecklades utan också de politiska idéerna.  Kina under den här tiden var fullt av kringvandrande filosofer som letade efter härskare som ville lyssna på deras idéer.  I intellektuella termer brukar Krigsstaternas period kallas “de hundra skolornas period,” och det var nu som alla stora filosofiska kinesiska system kom att etableras.  Två skolor har varit speciellt viktiga genom Kinas historia — vad som kallats Konfucianismen och Legalismen.

Kongzi, 551–479 f.Kr. är bättre känd utanför Kina som “Konfucius,” som är namnet Kongzi fick av européerna som dök upp i Kina i början av 1500-talet.  Kongzi var den mest kända av Krigarstatsperiodens kringvandrande filosofer.  Hans filosofi underströk vikten av varje människas personliga moral och inte minst moralen hos de politiska ledarna.  Goda män var viktigare än goda lagar.  Även om man har goda lagar är det inte säkert att man får goda män; och har man goda män behöver man inte goda lagar.  Moraliskt handlande, enligt Kongzi, är en fråga om att upprätthålla de sociala krav som ges av de sociala relationer i vilka alla människor ingår.  Kongzi delade in samhället i parvisa relationer och talade om fem olika parvisa relationer som speciellt viktiga — de mellan fader och son, man och hustru, äldre och yngre bror, härskare och undersåte, och mellan vänner.  Varje par var hierarkiskt ordnad, med en överordnad och en underordnad  och varje roll ställde givna krav.  Den underordnade partnern skulle underkasta sig viljan och makten hos den överordnade, men den överordnade hade också ett plikt att visa omsorg om den underordnade.

Här är det inte individen som är den grundläggande enheten i samhället, utan istället den parvisa relationen.  Samhället som helhet är ingenting annat än det enorma nätverk som skapas av dessa parvisa relationer.  Ett välordnat samhälle är ett samhälle där alla plikttroget utför de moraliska förpliktelser som deras sociala roller krävde . Enskilda individer kan sedan flytta mellan roller — ibland vara pappa, sedan undersåte, sedan vän — och varje roll är mycket olika.  Men det viktiga är att man hela tiden är uppmärksam på vad de olika rollerna kräver.

Även om Konfucius är den mest kända kinesiska filosofen är det antagligen Legalismen och legalisterna som varit mest inflytelserika i Kinas historia.  “Legalism” är en direktöversättning av vad kineserna kallarfǎjiā, “den legala skolan.”  Lagen var också mycket viktig för legalisterna och det kan kanske låta betryggande, men de uppfattade alltid lagen som ett vapen i härskarens händer.  Lagen — statens lag — var ett sätt att förtrycka folk och tvinga dem att göra vad härskaren ville.  I båda fallen gällde det att ge råd till den politiska ledaren om hur de skulle styra sin stat för att hålla sig kvar vid makten.

I sista hand var det statens överlevnad det gällde.  Härskaren måste vara fri att agera på vilket sätt han än ville så länge som det var till statens bästa.  Det gällde också vad det gäller politiken gentemot andra stater.  Visst kunde härskaren gå in i allianser, men han kunde också lika lätt bryta dem.  Stater som sa sig vara vänligt inställda kunde attackeras och invaderas utan varning.  Pågående fredsförhandlingar hindrade inte att fursten startade ett nytt krig.  Vänner kunde mördas även om de inte gjort sig skyldiga till något brott.  Familjemedlemmar likaså.  Det var antagligen bäst att göra sig av både med vänner och släktingar innan de gjorde sig av med dig.

Det finns sålunda stora skillnader mot konfucianismen.  Kongzi trodde inte på lagar utan på moralregler. Den moral som Kongzi ville att människor skulle följa var i och för sig given av samhället, men det var ingenting som kunde manipuleras av en härskare.  Om någonting var moraliskt rätt att göra — att komma ihåg en avliden släkting till exempel — då var det rätt oberoende av vad härskaren tyckte.  Legalisterna å sin sida hade ingen tid för moral och de hoppades mycket lite från individer.  De förutsatte istället att alla människor handlar i sitt eget intresse, att de bara tänker på sig själva och vad som är bäst för dem . Det är bara lagen som kan få folk att göra som härskaren vill och därmed garantera ordning och fred i samhället.  Lagen måste vara så klar som möjligt för att alla ska kunna förstå den, och straffen måste vara så kännbara att alla tvingas lyda.

Qin Shi Huang, 259-210 f.Kr. var ledaren för staten Qin när den till slut kom att dominera hela Kina.  Han var “den första kejsaren,” kejsaren för den första av alla kinesiska dynastier; det var han som till slut enade landet och skapade fred.  Orsaken att han tog sig till makten hade mycket att göra med den typ av cyniska råd som Legalisterna gav honom.  Han är kanske mest känd för att han beordrade alla böcker att brännas och att han begravde hundratals konfucianska filosofer levande.  Uppenbarligen ville han att Kinas historia skulle börja om från början, och att den skulle börja med honom.  Men han gjorde också en mängd mer konstruktiva saker — standardiserade mått och vikter, det kinesiska språket, och även vidden på vägar och axlarna på vagnar.  Den förste kejsaren har alltid varit en lite skrämmande figur — imponerande på en massa sätt men också sinnebilden för despoti och förtryck.

Genom hela Kinas historia har Legalismen och Konfucianismen inspirerat de politiska ledarna.  Kineser brukar säga att Konfucianismen är silkes handsken som döljer Legalisternas näve av stål. Det gäller nog för dagens kinesiska ledare också.

Indien

Indien är ett annat exempel på Axialtidens logik.  I norra Indien — på slätten runt Gangesfloden — fanns det under det första årtusendet f.Kr. en mängd olika grupper som alla talade sina egna språk.  De var bönder och specialiserade sig på boskapsskötsel och kon var redan vid den här tiden ett heligt djur.  Långsamt förvandlades de små byarna till städer och städerna till stadsstater.  Precis som i Kina var det politisk, ekonomisk och militär kamp mellan de olika stadsstaterna.  Och precis som Kina genomgick Indien en filosofisk revolution.

I varje stadsstat fanns det en kung som omgav sig med ett hov.  Hoven var centrum för kultur och för filosofiska och religiösa diskussioner.  Det var här som olika kringvandrande filosofer dök upp för att sälja sina idéer, och söka jobb som rådgivare till kungarna.  Precis som i Kina fanns det hundratals olika filosofiska och religiösa inriktningar, men också helt sekulära skolor, inklusive matematiker, astronomer, och andra vetenskapsmän.  Till hoven knöts institutioner som ibland har jämförts med dagens universitet.

Det fanns vid den här tiden i princip två olika sätt att förhålla sig till religionen.  I västra delarna av norra Indien — i riktning mot dagens Pakistan — kom en prästerlig kultur att dominera, som fokuserade på ritualer och böner och offer till gudarna.  Religiösa sanningar var en esoterisk visdom som förmedlades från mästare till dess lärjungar.   Den här traditionen blev till slut till vad vi kallar Hinduismen.  I östra delarna av norra Indien — i riktning mot dagens Bangladesh — var fokus istället på olika typer av asketisk träning som yoga och meditation.   Man diskuterade medvetandets natur och betydelsen hos den individuella jaget.  Ur den här traditionen kom två religioner att utvecklas — Jainismen och Buddhismen.  Jainisterna är berömda för sin doktrin om ahimsa, “icke-våld,” som inte bara fick dem att vägra gå i krig utan också gjorde dem till vegetarianer.  Vad det gällde Buddhismen så kom den att ha ett stort inflytande på hela Östasien även om religionen nästan helt försvann i Indien självt.

Politik var ett annat ämne som man diskuterade vid hoven i norra Indien.  Arthashastra är ett verk med politiska visdomar som traditionellt tillskrivs Chanakya, en rådgivare vid Chandraguptas hov, den första kungen av det Mauryanska riket, 4de århundradet f.Kr.  Arthathastra är en bok med råd till fursten av samma typ som Sunzis krigskonst även om råden i Arthashastra är än mer cyniska och brutala.  Målet, förklarade Chanakya, var expansion, potentiellt över hela världen.  En kung som ljuger och bedrar, torterar, fängslar och dödar, har större chanser att hålla sig vid makten än den som uppträder moraliskt.  För att sätta skräck i en undersåtar måste man ibland straffa de som är helt oskyldiga.

Kung Ashoka, 304-232 f.Kr. var Chandraguptas barnbarn och den mest framgångsrika av de Mauryanska kungarna.  Under hans ledning kom hela den indiska halvön att förenas, utom en liten del vid den sydliga spetsen.  Ashoka skapade det största imperiet i Indiens historia.  Han måste ha läst Arthathastra noggrant. Innan han kunde bestiga tronen hade han, enligt legenden, först tagit livet av 99 av sina bröder, och när han väl blivit kung visade han sig vara både självisk och grym.  I slaget vid Kalinga, 260 f.Kr, där Ashoka konsoliderade sin makt över hela kontinenten, dog kanske en kvarts miljon soldater.

Men det var också nu som Ashoka helt förändrade sitt liv.  Han ångrade uppenbarligen vad han gjort — alla döda soldater och alla oskyldiga straffade.  Han konverterade till Buddhismen, gav bort sina ägodeal till de fattiga och blev vegetarian.  Från och med nu skulle han istället viga sitt liv åt sina undersåtars välfärd.  Det var i alla fall vad han skrev på de pelare han satte upp runt om i sitt rike.  Idag finns det fortfarande 33 pelare kvar.  Varje pelare hade en text där Ashoka förklarade sina mål.  Det Mauryanska riket skulle bli en välfärdsstat förklarade han, där alla hade tillräckligt att äta, ingen var fattig och alla hade tillgång till sjukvård.

Arthashastra spelade ingen roll under det mesta av Indiens historia. Manuskriptet var bortglömt, men hittades igen år 1905. Upptäckten väckte en sensation eftersom det gav en helt annan bild av det gamla Indien än den etablerade. Européerna hade alltid sett indier som “andliga” och “passiva,” men Arthashastra beskrev ett sekulärt samhälle, styrt av cyniska ledare som dyrkade materiella värden, inte gudar.  Den här bilden av den gamla Indien var speciellt uppskattad av indiska nationalister —  Indian National Congress hade grundats år 1885.  De ville befria landet från engelsmännen och Arthashastra verkade ge en del goda råd om hur det kunde åstadkommas.   Boken visade att indier inte alls var underdåniga och fredsälskande av naturen.

Vad den här föreläsningen handlade om

Fram till relativt nyligen var det många som inte bodde i stater.  Livet för nomader var inte nödvändigtvis sämre, och kanske ganska mycket bättre.  De första staterna kom till vid de stora floderna där jordbruket gav ett överskott.  Teokratier förenade himlen med jorden och gjorde kungen, härskaren, till den som förenade de två.  Axialtiden och dess historiska kontext i Kina, Indien och Grekland. Politisk tänkande växer fram tillsammans med filosofi och religion.

  • Sunzi, Konfucianism och Legalism.
  • Arthashastra och Ashoka.

Men den Axiala revolutionen inträffade också i det antika Grekland och det är vad nästa föreläsning ska handla om.