Eriks föreläsningar

Statens historia

Statsvetenskaplig introduktion, hösten 2017

Nationalstaten

Print Friendly, PDF & Email

Referera till som

  • Erik Ringmar, “Nationalstaten,” Statens historia, Statsvetenskapliga institutionen, Lunds Universitet, ht. 2017.

Introduktion

Hittills har vi talat om två typer av stater: den suveräna, kamerala, staten och republiken. I den här föreläsningen ska vi fortsätta den historiska genomgången och kort diskutera en genomgripande förändring som inträffade under slutet av 1700-talet. Det här är historien om hur “nationalstaten” kom till. Nationalstatens historia tar oss sedan igenom 18- och 1900-talet och fram till idag. Under den här tiden förändras staten radikalt. Det finns mycket att säga om den här processen. Vi ska bara säga lite, men lite är bättre än ingenting.

Den suveräna staten i tidig modern tid var en sorts affärsidé, sa vi, ett maffiaprojekt. Med hjälp av våld och hot om våld skaffade sig ett fåtal krigsherrar tillräckligt med makt för att kontrollera ett samhälles samlade ekonomiska resurser. Men i princip hade folket ingenting med staten, ingenting med politiken, att göra. Vi citerade Ludvig XIVs l’état c’est moi, och konstaterade att det var inte en sort skryt utan bara ett konstaterande av fakta. Staten var verkligen monarken. Han – och i några fall hon – var statens enda subjekt medan vanligt folk var objekten för statens olika projekt.

Den stora förändring som tog sin början i den senare delen av 1700-talet var att det som vi kallar ”nationen” kom att läggas till staten. Det är så vi kom fram till kombinationen ”nationalstat.” I dagligt tal blandar man ofta ihop “stat” och “nation,” och det är kanske speciellt vanligt bland svenskar. I fallet Sverige utvecklades staten och nationen samtidigt, och det är, skulle man kunna hävda, den svenska staten som skapat den svenska nationen. Därför är det lätt för oss att blanda ihop de två. Men så är inte fallet i de flesta andra länder. För att förstå skillnaden mellan begreppen — för att förstå vad en “nation” är — är det därför bäst att ta ett annat exempel. När vi talade om den republikanska traditionen satte vi en parentes kring fallet Frankrike. Nu är det dags att öppna den parentesen. Frankrike, efter den franska revolutionen 1789, är det bästa exemplet på vad vi menar med en “nation.”

Det här är också historien om hur våra samtida politiska ideologier kom att skapas och etableras. Vi har redan talat om republikaner och liberaler — och vi ska fortsätta att göra det idag. Dessutom ska vi tala om socialister — eller snarare alla vars politiska program kom att fokusera på “sociala” frågor. Till sist ska vi tala om konservatismen och kopplingen mellan staten och nationen.

Nationen och det sociala 1700-talet

De stora, jordbrukande, centraleuropeiska staterna, sa vi, kunde aldrig bli republiker eftersom de dels var för stora för att hela befolkningen skulle kunna samlas på ett ställe och fatta beslut; och dels därför att folk hade lite eller ingenting gemensamt förutom det faktum att de var undersåtar till samma kung. Det här gällde uppenbarligen också i fallet Frankrike. Frankrike var en av Europas största stater och landet innehöll en mängd olika typer av människor som pratade olika språk och hade olika kultur. Fiskare i Bretagne hade i princip ingenting alls att göra med bönder i Burgougne eller adelsmän i Provence.

Men vad som hände under 1700-talet var att en ny gemensam kultur kom att etableras, åtminstone i Paris och de större städerna i landet. Under 1700-talet börjar folk umgås mycket mer med varandra. Människor har naturligtvis alltid träffats i olika former, men på landet träffar man framför allt grannar och medlemmar av sina egna familjer — människor som man redan känner. Så kan naturligtvis också vara fallet i städerna, men här finns framför allt många människor som man inte känner och inte är släkt med och som man ändå stöter ihop med varje dag. Vad som hände under 1700-talet — i Frankrike, men också i andra länder i det kontinentala Europa — var att dessa främlingar allt mer kom att umgås med varandra. Folk på 1700-talet var helt enkelt väldigt sällskapliga. Kanske träffades man på ett café, ett tehus eller en pub, eller kanske i en frimurarloge – frimurarordnar var mycket populära under 1700-talet. En mycket fransk institution var le salon littéraire.  Salongen i fråga var salongerna i paradvåningen hos någon rik och välbesatt person – ofta en kvinna – som öppnade sitt hem för gäster från övre societeten. Här kunde folk träffas på ett nytt sätt och man umgicks också ofta med människor som man inte tidigare kände.

Det här är ett återkommande tema hos franska 1800-tals romaner: en fattig ung, men snygg och charmig, man från en stad på den franska landsorten beger sig till Paris och upptäcks av en societetsdam som introducerar honom till sin salong. När den unge mannen dyker upp undrar alla naturligtvis vem han är och skvallret sätter igång. Sen gäller det för den unge mannen att göra ett gott intryck. När kvällen är över har salongen bestämt sig vad de tycker om honom — om han ska få komma tillbaka; om han ska få bli introducerad i andra salonger; om han ska få etablera sig i den parisiska societeten. Salongen var en sort domstol, skulle man kunna säga, där folk tillsammans, genom sina diskussioner, nådde fram till en viss slutsats. Det var inte vad enskilda individer tyckte som var viktigt — inte ens vad alla enskilda individer tyckte tillsammans — utan istället vad de tyckte som grupp.

Vad man gjorde i de här sociala sammanhangen – på caféet, på puben, i frimurarlogen, i salongen – var alltså framför allt att prata. Man skvallrade om de senaste skandalerna — ofta om kungen och hans älskarinnor — men också om de senaste teaterpjäserna och operaföreställningarna. Man diskuterade vad som stod i tidningarna, den senaste böckerna, poesin och konstutställningarna. Men man diskuterade också politik: hur staten styrdes, hur höga statstjänare uppförde sig, frågor om skatter och krig.

Vad som samlats här är vad man skulle kunna kalla det ”civila samhället.” Det civila samhället var alltså en gemenskap byggd på sociabilitet och diskussioner. Det existerade utanför den privata sfären, utanför familjen, men samtidigt utanför statens maktapparat och dess byråkratiska tentakler. Det civila samhället är inte det privata samhället men inte heller statens. Det civila samhället var i princip någonting nytt, en uppfinning från det sociala 1700-talet. Eller bättre uttryckt, det var en ny uppfinning i de stora centraleuropeiska, jordbruks-baserade, staterna. För första gången fanns här en gemenskap som var baserad på någonting mer än plikten att betala skatt till samma kung. Vad fransmännen uppfunnit, eller snarare återuppfunnit, var idén om republiken. I republiker, som vi sett, hade gemenskaper byggda på umgänge och diskussioner mellan främlingar existerat sedan Antiken. Invånarna i städer kring Medelhavet har alltid varit sociala.

De här sociala sammankomsterna präglades också, i alla fall i teorin, av en helt annan logik än både familjens och statens. De som träffades var till exempel långt mycket friare att uttrycka sin mening. Diskussionerna var inte censurerade. Det gällde tvärt om ofta att vara spirituell och slagfärdig. Visst kunde något man sa skapa skandal, men skandaler gav bara mer material för alla andra att skvallra om. Samtidigt var deltagarna i det civila samhället mer jämlika än som var fallet både inom familjen och inom staten. I familjen var det pappan som bestämde och staten hade en hierarkisk struktur med kungen på toppen. I det civila samhället, å andra sidan, kunde adelsmän blandas med advokater, läkare, skribenter och, som sagt, unga uppkomlingar från landsorten. Det viktiga var inte vem man var utan hur man förde sig och vad man kunde bidra med till konversationen. Eller ta exemplet med frimurarordnarna. När man blev medlem av en order la man officiellt ifrån sig sina titlar och istället blev alla jämlika med varandra och kallade varandra ”bröder.” I det civila samhället kunde en hög adelsman var bror till en fattig advokat.

Grupperna som skapas vid de här sammankomsterna representerade vad fransmännen kallade le tiers état, det tredje ståndet, eller vad som senare kom att kallas ”nationen.”  Nationen är folket, men inte folket förstått som en lös samling undersåtar, utan istället folket förstått som medborgarna i en republik sammanhållen av sällskaplighet, diskussioner och gemensamma omdömen. I det civila samhället är alla, i princip, fria, jämlika och broderliga mot varandra – och liberté, egalité och fraternité blev också den franska nationens motto.

De nationella revolutionerna

Vad som hände under den franska revolutionen 1789 var att den franska nationen kom att ta över den franska staten. Det var nationens ideal som skulle förverkligas – staten skulle organiseras så att alla blev fria, jämlika och till bröder och systrar. Resultatet var en ”nationalstat,” en stat där nationen har tagit makten. Nationen, inte kungen, var från och med nu statens subjekt, och även om nationen till att börja med mest bara inkluderade en liten social elit i ett fåtal franska städer så kunde den sociala sfären lätt vidgas. Man kunde åtminstone låtsas att alla fransmän fick vara med. Det var så som folkets breda lager kom att bli en del först av nationen och sedan av staten. Den repressiva statsmaskinen fick ett hjärta, skulle man kunna säga; nationalstaten blev till en gemenskap och undersåtarna blev alla till medborgare. Och när kungen — ”fadern” — sedan mördades tog barnen — “bröderna” — över statens skötsel helt på egen hand. Det är därför som år 1789 är en av de stora vattendelarna i Europas historia — precis som 1492 och 1914. Helt plötsligt kan man tala om en ancien régime, den “gamla regimen,” den typ stat och politik som existerade före 1789. Under 1800-talet kom sedan dessa anciens régimes att förnyas överallt i Europa.

Kanske kunde vi tala om en nationalistisk princip. enligt vilken det är nationen, gemenskapen, som ska styra staten. Det får inte finnas några gemenskaper utan stater och inga stater utan gemenskaper. Varje nation ska ha en stat och varje stat ska ha en nation. Och som vi ska se kommer den nationalistiska principen att skapa en helt annan politisk logik än den som gällde i den suveräna staten. De suveräna staterna hade varit rymliga, skulle man kunna säga; det hade rymts väldigt många olika grupper och gemenskaper inom dem. Eftersom ingen av dem hade någonting med statens skötsel att göra så blev det i princip heller aldrig konflikter om den politiska makten. Men i nationalstaten ryms bara en gemenskap, en nation. Här är frågan alltid vilken nation, vilken gemenskap, som ska styra.

Den franska revolutionen fick ett enormt inflytande i resten av Europa. Överallt läste man i tidningarna om händelserna i Paris. Några — framför allt de unga — var entusiastiska, men många — framför allt de äldre — var vettskrämda. De revolutionära idealen spred sig, men det gör också rädslan för revolution. Dessutom exporteras den franska revolutionens idéer via de krig som snart bröt ut mellan Frankrike och resten av Europa. Tysk nationalism är, åtminstone till att börja med, framför allt en respons på Napoleons invasion av Tyskland år 1806. Tyskland, hade fransmännen visat, var svagt och delat, och de nya tyska nationalister ville inte bara ha en tysk nationalstat utan också militär revansch. Någonting liknande kunde man säga om rysk nationalism. Vi ska tala mer om de franska revolutionskrigen, och om Napoleon, när vi talar om internationell politik i nästa föreläsning.

Under 1800-talet kom sedan nationen att spela en allt viktigare roll i alla europeiska stater. Hur den här processen går till varierar förstås från land till land, men det blir allt svårare, också i de mest konservativa staterna i Europa, att styra landet utan hänsyn till nationens vilja och intressen. Efter Wienkongressen, 1815, när Europas statsmän städade upp efter Napoleon, försökte man vrida tillbaka klockan till tiden före 1789. Man försökte hålla nationen borta från makten. Men det lyckas inte speciellt bra. Nationalistiska revolutioner inträffade först i Belgien år 1830 och sedan runt om i Europa år 1848.  År 1860 enas slutligen Italien bakom idén om en italiensk nation och 1871 enas den tyska nationen i en tysk nationalstat. Även om de traditionella eliterna ofta hängde kvar vid makten — och kungar finns ju kvar i olika länder än idag —  så är världen av anciens régimes nu förbi.

I fallet England gick den här förändringen inte lika blodigt till som i Frankrike, mycket därför att det fanns ett fungerande parlament genom vilket den nya politiska kraven kunde kanaliseras. Man behövde alltså inte avrätta kungen utan det räckte istället med att folket fick mer inflytande i parlamentet. I England hände det genom rösträttsreformer år 1831 och 1867 som tillslut gav alla män lika rösträtt.  Kvinnlig rösträtt infördes sedan år 1928.  Någonting liknande inträffade i fallet Sverige. Här finns det också ett parlament — en ståndsriksdag som traditionellt sägs gå tillbaka till ett möte i Arboga år 1435. I ståndsriksdagen var bönderna representerade, inte bara adelsmän, präster och borgare som var fallet i nästan hela övriga Europa. Inte heller i fallet Sverige behövs det revolutioner som helt kastar omkull alla gamla institutioner. Istället skedde den nationella revolutionen inom och genom de existerande politiska institutionerna. I Sverige fick både män och kvinnor lika rösträtt först genom reformer på 1920-talet.

Man skulle kunna göra en generell princip av det här resonemanget (och som alltid stämmer generella principer ofta, men inte i alla fall): de stater som idag är monarkier hade under 1800-talet tillräckligt flexibla politiska institutioner för att inte behöva genomgå nationella revolutioner. Kungen behövde inte avrättas eftersom det existerande politiska systemet kunde anpassas efter de nya, nationalistiska, kraven. Europeiska stater som idag har presidenter, och som kallar sig republiker, hade mycket större problem att ställa om sig. Här behövdes det nationella revolutioner för att sopa undan de gamla maktstrukturerna.

Från republikansk frihet till liberalism

Det är från det här perspektivet inte alls konstigt att så många av de nya nationalstaterna kom att kalla sig för “republiker.” Den mest uppenbara orsaken var naturligtvis att man gjort sig av med kungen. En stat utan monark måste nästan definitionsmässigt vara en republik. Vad skulle den annars ha kallats? Men viktigare var att de nya nationer som skapades också i de stora centraleuropeiska, agrara, staterna norr of Alperna gjorde referenser till ett civilt samhälle, det vill säga, till gemenskaper — till ett folk som träffades, umgicks, diskuterade och tillsammans fattade gemensamma beslut. Det var den gemenskapen — precis som en gång i antikens Grekland — som skulle vara självstyrande och fri.

Det här är idén om den republikanska friheten och den har vi redan diskuterat. I den här traditionen är republiken alltid viktigare än individen. Det gällde också den franska nationen som helt plötsligt kunde ställa krav på att medborgarna, “les citoyens,” skulle uppoffra sig för den nationella gemenskapen, inte minst i krigen som snart bröt ut med resten av Europa. Det samma gällde också i fallet USA. Amerikanska medborgare förväntas också sätta statens intressen före sina egna. Det gällde i alla fall under tiden för revolutionen, år 1776. Och amerikaner talar fortfarande gärna, som vi sa, om “civic virtue,” “medborgaranda.”

Men under tiden för den franska revolutionen hittar vi också för första gången ett helt annat frihetsbegrepp, och det gällde individer, inte nationella gemenskaper. För de gamla grekerna, sa vi, existerade människor bara som en den av staden; för att bli fri måste man vara en medborgare i en polis. Men för medborgarna i de nya republikerna var staten tvärt om ofta ett problem. När vi talar om staten här talar vi förstås om de kamerala staterna som styrt sina undersåtar med den pastorala blandningen av omsorg och kontroll. Det var en stat som försökt reglera sina undersåtar i minsta detalj och lagt sig i det mesta de gjorde. När de franska revolutionärerna krävde “liberté” var det därför först och främst frihet från den franska kamerala statens alla regler de ville uppnå. Frihet från staten, inte i staten. Det här är den liberala, inte det republikanska, definitionen av frihet.

Den liberala friheten handlade alltså om att ge individer rätten att själva bestämma vad de själva ville göra: köpa och sälja fritt; välja sin egen karriär, bo och arbeta där de själva valt. Staten — kungen, fadern, den goda fåraherden — skulle inte längre tänka och bestämma åt dem. Staten skulle varken ha kontroll eller omsorg om dem. Den tyske filosofen Immanuel Kant, i en berömd essä, insisterade på att vi européer nu faktiskt har blivit vuxna. “Aufklärung,” sa han, “ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbst verschuldeten Unmündigkeit.” “Upplysning är människans befrielse från sin självförorsakade omyndighet.” Nu kan vi äntligen ta hand om oss själva och fatta våra egna beslut om våra egna liv.

Vid tiden för de nationella revolutionerna var den liberala aspekten — idén om individuella rättigheter — minst lika viktig som den republikanska aspekten — idén om republikens betydelse.  Och till slut visade sig den liberala aspekten vara mycket viktigare. Idag pratar vi ofta om individers rättigheter och sällan om republikens. “Frihet” för oss gäller framför allt frihet för individer och ofta sammankopplar vid det med friheten att agera fritt på ekonomiska marknader. Det var också individernas rättigheter gentemot staten som sammanfattades i de olika “deklarationer” som antogs från slutet av 1700-talet framåt — till exempel Le Déclaration des droits de l’homme et du citoyen, från revolutionsåret 1789. Le déclaration gällde inte bara “les citoyens,” medborgarna, utan också “les droits naturels, inaliénables et sacrés de l’Homme,” “människans naturliga, oeftergivliga och heliga rättigheter.” Mänskliga rättigheter gäller alla, överallt, och det faktum att vi är födda på olika platser, talar olika språk och har olika sedvänjor är bara en tillfällighet.

Här har vi ett intressant motsatspar. Å ena sidan gällde de nationella revolutionerna kampen om statsmakten och kravet att den nya stat som man ville skapa skulle sluta att lägga sig i vad medborgarna gjorde. Å andra sidan var de nationella revolutionerna internationella, universalistiska. Alla vanliga människor överallt lider under samma statliga förtryck och alla vanliga människor är därför bröder. Det finns ingen motsatsställning, med andra ord, mellan nationalism och internationalism. Vi är alla medlemmar av samma universella republik. Efter 1789 kunde också vem som helst som bekände sig till den franska revolutionens ideal bli franska medborgare. Alla fransmän är revolutionärer, alla revolutionärer är fransmän. Snart, hoppades man, ska alla människor på jorden bli befriade från sina kungar och då ska vi alla leva i fred. Att det inte blev så här till slut är en intressant historia i sig och vi ska tala om det i nästa föreläsning.

Den industriella revolutionen

Den här bilden av nationen och nationalism är väldigt annorlunda än den som den flesta av oss har idag. Vid slutet av 1700-talet var nationalismen en radikal vänsteridé, skulle man kunna säga, men idag sammanknippar vi hellre nationalism med konservatism och högeridéer. Idag är nationalister konservativa människor som säger sig älska staten och dess institutioner; nationalister viftar med flaggor, sjunger nationalsånger, och åtminstone en del av dem säger nedlåtande saker om utlänningar och invandrare. Nationalism och internationalism går inte längre att förena. Någonting har hänt mellan 1789 och i dag som radikalt förändrat betydelsen hos de här begreppen. För att förstå den här förändringen ska vi först börja med att tala om någonting helt annat — vad som ibland kallas “den industriella revolutionen.”

Den industriella revolutionen var den förändring av den ekonomiska och sociala strukturen som europeiska samhällen genomgick som ett resultat av maskinproduktion i fabriker. Det var i England den industriella revolutionen började, under den senare delen av 1700-talet. Här gjorde ångmaskiner det möjligt att driva maskiner som tillverkade olika produkter — först tyger — som nu kunde produceras i långt mycket större skala, och långt mycket billigare, än tidigare. De nya fabrikerna behövde folk som arbetade i dem och så kom det sig att allt fler människor flyttade in till städerna.

Huruvida “revolution” är en bra beteckning på den här förändringen har diskuterats av ekonomhistoriker och många ser processen som mer utdragen i tiden, och mer ojämn, än man ibland hävdat. Men vad som intresserar oss här är inte 1700-talets England utan istället 1800-talets sista decennier, vad som kallats den ”andra industriella revolutionen.” Den andra industriella revolutionen var baserad på storskalig fabriksproduktion, med elektricitet som energikälla, och den tog hjälp av de senaste vetenskapliga framstegen till exempel inom kemi. Den andra industriella revolutionen var inte engelsk utan påverkar alla människor i hela Europa och Nordamerika, inte minst i Tyskland, USA, men också i Sverige. Som ett resultat förändrades både ekonomi och samhälle radikalt. Den andra industriella revolutionen var utan tvekan revolutionerande. Helt nya frågor dök plötsligt upp, tillsammans med nya problem som krävde nya lösningar.

Många av problemen gällde den nya arbetarklass som den industriella revolutionen skapat. Det började ute på landet. Eftersom jordbruket blivit mycket mer produktivt gick arbetet att utföra med hjälp av långt färre händer och helt plötsligt behövdes inte lika många bonddrängar och mjölkpigor. Istället flyttade de in till städerna där de hittar jobb i fabriker. Här var de sociala villkoren helt annorlunda. Man jobbade åt andra och inte längre åt sig själv, och man jobbade på villkor som andra bestämt. Man fick för första gången en lön för sitt arbete och man jobbade på en tid som arbetsgivaren köpt.

Samtidigt levde den nya arbetarklassen ofta under mycket dåliga förhållanden. Det var smutsigt och farligt, arbetstiderna var långa, och även om arbetet var betalt var det ofta dåligt betalt. Dessutom bodde den nya arbetarna ofta mycket dåligt. Och de som nyligen flyttat in till städerna kände sig av allt att döma dessutom ofta förvirrade och ensamma. De hade inte längre kvar sina sociala nätverk, de hade få vänner och släktingar i sin nya miljö, och hade ofta svårt att hitta en ny identitet och en stadig plats i samhället.

Dessutom skapade industrialismen en ny underklass, ett Lumpenproletariat, som ofta levde i total misär. Fattiga människor hade visserligen alltid funnits, men fattigdomen blir mer uppenbar i ett samhälle där de som arbetar räknar sin inkomst i pengar. I det gamla bondesamhället tog dessutom kyrkan och församlingen ofta ett gemensamt ansvar för de personer som inte kunde försörja sig. Även de fattiga tillhörde den lokala gemenskapen och den kamerala staten inte bara kontrollerade, utan också skyddade, dem. I de nya storstäderna, å andra sidan, var de fattiga ofta helt utan socialt och ekonomiskt stöd. Den nya, liberala, friheten krävde att staten inte skulle ta något som helst ansvar för deras väl och ve. De fattiga var från och med nu fria att klara sig själva.

Det här klustret av frågor och problem som den andra industriella revolutionen skapat kom att kallas “sociala” frågor och problem. De gällde samhället, inte staten och inte familjen. Ett nyckelord under den senare delen av 1800-talet var också “Sozial“, “the social,” “det sociala.” De “sociala” frågorna studerades av “sociala vetenskaper,” “social sciences,” som sociologi, statistik, socialphsykologi och statsvetenskap.

När folkets bredare lager — inklusive, till slut, medlemmarna av den nya arbetarklassen — fick rösträtt och därmed också tillgång till den stora statsapparaten så förändrades politikens innehåll radikalt. Nu kunde folket helt plötsligt använda sig av den gamla maskinen genom vilken kungen mobiliserat samhällets alla resurser. Men istället för att gå i krig kunde maskinen tjäna folkets egna behov. När statens maktmonopol och suveräna pretentioner var i folkets händer var plötsligt nästan vad som helst möjligt. Samhället kunde ändras på nästan vilket sätt som helst. Det här var i alla fall stridsropet för liberala, progressiva och senare socialistiska rörelser av olika sorter. De sociala frågorna skulle lösas av nya, folkliga, partier — av “socialister” och av “social demokrater.” Man ville genomföra “reformer,” formera om staten, och använda den för att lösa de sociala problem som industrialismen skapat.

Från ett liberalt perspektiv — från ett perspektiv som sätter individers rättigheter först — var det här sociala, och socialistiska, politiska programmet problematiskt. Under tiden för de nationella revolutionerna had liberalerna kämpat för att avskaffa den kamerala statens pastorala makt men nu verkade det som om den kamerala staten var på väg tillbaka igen. Åter igen hittar vi en stat som visar omsorg om sina medborgare samtidigt som den kontrollerar dem. Kanske kunde vi tala om de progressiva och socialistiska programmen som en sort “neo-kameralism.” Vi har faktiskt redan talat om det här — i vår diskussion om de upptagna partifunktionärerna i kommunisttidens Ungern och när vi diskuterade den europeiska välfärdsstaten, till exempel det svenska “folkhemmet.”

Liberaler var aldrig riktigt säkra på hur de skulle förhålla sig till den kamerala statens återkomst. Vissa liberaler — ofta kallade “socialliberaler” — försökte hitta en kompromiss. De ville också använda statens resurser för att lösa de sociala problemen, men samtidigt försökte de se till att individers frihet inte begränsades.  Statens makt och individers rättigheter gick att förena, menade man. Andra liberaler — ofta kallade “nyliberaler” — var inte alls övertygade. Staten måste vara neutral, hävdade nyliberalerna, och inte lägga sig i vad individer gör. Samhället är dessutom alldeles för komplicerat, för stort och för komplext, för att vi ska kunna förstå det. Det som vi inte kan förstå kan vi inte heller planera eller reformera.

Socialliberalismen slog igenom under tiden före första världskriget och kom att prägla många icke-socialistiska partiers program under hela 1900-talet. Nyliberalismen var egentligen inte “ny,” hävdade dess förespråkare, utan istället samma program som riktiga liberaler alltid förespråkat. Nyliberalismen blir hur som helst mer inflytelserik under 1900-talets slut — ofta sammanknippade med politiker som Margaret Thatcher och Ronald Reagan.

Den konservativa motreaktionen

Någonting konstigt har hänt med begreppen “nation” och “nationalism,” sa vi. Nationalism var till att börja med en fråga om självstyrelse och frihet för den politiska gemenskapen, för folket. Nationalismen var emot staten och kungen och alla dess symboler, inte minst kyrkan och adeln. Men idag är det ofta precis de här institutionerna som nationalister försvarar. De är för staten, kungen, kyrkan och adeln. Nationalismen har blivit till ett höger-projekt. Man kan undra hur det gick till. Den bästa förklaringen handlar om hur samhällets traditionella eliter  reagerade på industrialismen och dess konsekvenser.

Som man skulle kunna vänta sig var de traditionella eliterna till att börja med mycket skeptiskt inställda till idén om nationen och dess krav. Nationen var folket och folket hade hittills hållits utanför politiken. Alla som var beroende av den traditionella staten ville att det skulle fortsätta så. Kungen och hovet, aristokratin, kyrkan och prästerna var anti-revolutionära och därför också anti-republikanska. De var också, av samma orsaker, anti-liberala. Liberalerna ville dramatiskt minska statens makt över samhället och det innebar, i praktiken, att minska den makt som de traditionella eliterna utövade.

Men de konservativa var inte reaktionära. De förstod att det inte gick att gå tillbaka i tiden och återupprätta les anciens régimes. De kom också att förstå att de på något sätt måste inkludera folkets bredare lager i landet styrelse. Det blev inte minst uppenbart som ett resultat av den andra industriella revolutionen. Den “sociala frågan” var ett problem för dem den direkt berörde — för den nya arbetarklassen — med också för samhällets eliter. I deras ögon var medlemmarna av den nya rotlösa arbetarklassen ofta skrämmande. Arbetarna ställde nya krav och de gjorde det på ett nytt sätt. De rörde sig i grupper, i folkhopar, i gäng. På landet hade alla människor, även de fattiga, haft en plats och en position; de hade haft en ställning och en roll; men i städerna var de bara ett anonymt ansikte i en stor, och ofta lättmanipulerad, folkmassa. Och folkmassor, hade man lärt sig efter alla revolutioner som inträffat, var ofta destruktiva och blodtörstiga.

Vad som hände under 1800-talet var att de traditionella eliterna lärde sig att folkets breda lager kunde manipuleras för deras egna syften. Folkmassorna kanske fortfarande var lättmanipulerade, men de kunde manipuleras av de konservativa själva. Nationalstaten kunde också vara ett vapen i deras, de konservativas, händer. Det gällde bara att få folk att identifiera sig, inte med den nationella gemenskapen, inte med det civila samhället, utan istället med statens traditionella symboler — kungen, kyrkan och överheten.

Ett problem var förstås att nationen i många fall inte hade så många symboler och inte så mycket historia. I många av de stora agrara staterna hade det ju inte funnits en nation. Nu måste allt detta snabbt uppfinnas. 1800-talet var tiden då alla nationella symboler hittades på — den nationella historien som den kom att undervisas i dom statliga skolorna, folkskolorna, som etablerades runt om i Europa. Språket standardiserades och kulturen också. Det var nu man uppfann nationalsånger, nationaldräkter, flaggor och symboler. Museer, teatrar och operahus byggdes för att förmedla den nationella kulturen. Man reste runt på landsbygden och samlade folksånger och folksagor som publicerades och spreds som exempel på våra “uråldriga” traditioner. Det betydde helt plötsligt någonting mycket konkret att tillhöra ett visst land.  Alla människor i ett land tvingades helt plötsligt att ha en “nationell identitet.”

Det är så här samhällets traditionella eliter tar över idén om nationen.  “Nationalstaten” är inte längre en fråga om hur nationen tar över staten, utan en fråga om hur staten tar över nationen. Nationalstaten blir till en fråga om statlig nationalism.  Och dessutom ett svar på de sociala problem som skapats av den andra industriella revolutionen är den nya nationalismen ofta mycket effektiv. Nationen ger många människor vad de saknat — en ny känsla av samhörighet, en ny gemenskap, ett nytt hem. Nationen blir det nya hemmet för den nya arbetarklassen, ledd av de traditionella eliterna. De konservativa är därför också ofta positivt inställda till sociala reformer. Man vet att den industriella revolutionen skapat problem och man är övertygade om att statens resurser kan användas för att lösa dem. Det gäller till varje pris att förhindra en revolution.

Som man skulle kunna vänta sig var socialisterna mycket skeptiska till dessa konservativa reformer som man såg som ett sätt att köpa, och lura, arbetarklassen. Arbetare, sa Karl Marx, har inget hem utan tillhör istället hela världen. “Arbetare i alla länder. förenen eder!

Den nya politiska kartan

Vad vi talar om här är hur de moderna politiska ideologierna kom att skapas och etableras. Vi har talat om fem olika politiska positioner.

Först har vi de som antagligen bäst kan kallas för reaktionärer.  Det är förespråkarna för de anciens régimes som nu försvunnit nästan överallt i Europa. Reaktionärerna reagerar emot allting som har med det moderna samhället att göra och vill vända tillbaka till tiden före den franska revolutionen. Under 1800-talet blir reaktionärerna en allt mindre grupp och under 1900-talet försvinner de nästan helt. Även om den svenska grundlagen från 1809, som faktiskt gällde fram till 1974, sa att “kungen äger rätten att ensamt styra landet” så var det ingen, inte ens den svenska kungen, som längre tyckte att det är eller bör vara så.

Sedan har vi republikanerna. De tar fasta på de antika republikanska idealen och sätter friheten hos den politiska gemenskapen — republiken — före individers rättigheter. Republikaner i den här klassiska bemärkelsen blir också allt färre under 1800-talet och försvinner sedan nästan helt — utom kanske i länder som USA och Frankrike. Många gamla republikaner blir istället liberaler.

Den tredje grupper är alltså liberalerna, och vi har talat om liberaler av två olika sorter. Alla liberaler sätter individers intressen och rättigheter främst, men de är oeniga om vad det innebär. Socialliberaler anser att individers rättigheter går att förena med en stat som utövar ett mått av omsorg och kontroll; nyliberaler vill att staten ska sluta lägga sig i människor liv. Socialiberaler finns det fortfarande gott om och nyliberalerna har som sagt vuxit sig starkare sedan 1980-talet.

Den fjärde gruppen är socialisterna. De reagerar på det moderna samhällets problem — problemen orsakade av den andra industriella revolutionen — och de vill använda statens resurser för att förändra samhället och försöka lösa problemen. Socialister vill planera, reformera och rationalisera. Socialistiska partier, ofta kallade “socialdemokratiska,” kom till makten i ett europeiskt land efter ett annat och satte en stark prägel på samhället, inte minst i fallet Sverige. Socialistiska och socialdemokratiska partier finns fortfarande, även om de på senare tid tappat mycket av sina planerande, reformerande och rationaliserande ambitioner.

Den femte politiska positionen är den konservativa. De konservativa förstod att problemen som det industriella samhället skapat måste lösas men de ansåg samtidigt att det bäst kunde göras av en stat där de traditionella eliterna behöll kontrollen. Man tog över den republikanska nationalstatens idé och gjorde om den till en ny form av statsnationalism. Bara med hjälp av sociala program kunde samhället hållas samman och revolution förhindras. Konservativa partier av den här typen var vanliga under 1800-talet — den tyska rikskanslern Otto von Bismarck var en stark företrädare — men har varit mer ovanliga under 1900-talet. Partier som idag kallar sig “konservativa” är i praktiken ofta en blandning av social- och nyliberaler.

Vad den här föreläsningen handlade om

Den kamerala staten förändrades i grunden som ett resultat av de nationella revolutionerna. Den franska revolutionen, 1789, spred sina ideal om frihet, jämlikhet och broderskap över Europa.

  • Nationen var den nya gemenskap som skapats genom nya former för umgänge och sociabilitet. Det civila samhället styrdes av helt andra normer än det privata och det statliga. För första gången hade människor i Europas stora, jordbruks-baserade, stater någonting gemensamt förutom att de var undersåtar till samma kung.
  • Nationen var en gemenskap och därför en republik. Det blev enkelt för nationen att ta till sig av det republikanska idéarvet.
  • De traditionella eliterna var anti-republikanska och anti-nationalistiska och kämpade till att börja med emot nationen och dess krav.
  • Den industriella revolutionen förändrade radikalt samhällets ekonomiska och sociala struktur. Folk flyttade till städer och började arbeta i fabriker.
  • Nationalismen blir till ett sätt att ena samhället och binda den nya arbetarklassen till de traditionella eliterna. Det är så nationalismen blir till ett konservativt projekt.
  • Våra nuvarande politiska ideologier växer fram ur de här politiska processerna: republikanismen och den reaktionära reaktionen, men framför allt liberalismen, socialismen och konservatismen.

Läs mer:

[zotpress collection=”A24RJMVN” zotpress style=”apsa” sortby=”author”]

 

Print Friendly, PDF & Email