Eriks föreläsningar

Statens historia

Statsvetenskaplig introduktion, hösten 2017

Internationell politik

image_pdfimage_print

Introduktion

I den första föreläsningen pratade vi om hur staten i Europa under Renässansen kom att definieras som självständig och suverän. Som vi sa kom det också att få följder för relationerna mellan stater. Vad som etablerades i Europa var ett system av stater. System av stater har funnits på olika platser i världen, under olika tider, men de är samtidigt inte så vanliga som man skulle kunna tro. Den vanligaste politiska enheten har snarare varit imperier.

Det är det europeiska statssystemet som den här föreläsningen ska handla om. Det är också det europeiska statssystemet som det akademiska studiet av internationell politik mer än något annat fokuserat på. Det är det här man studerar om man pluggar “internationell politik” på universitetet. Samtidigt, som vi kommer att se, är det internationella inte en fristående domän. Vad som händer mellan stater är direkt beroende av vad som händer inom stater, och vice versa. Det vi ska diskutera i den här föreläsningen hänger alltså direkt ihop med det som vi talat om tidigare. Den internationella politiken är en del av statens historia. Det är den externa aspekten på statens historia om man så vill.

“Världsscenenen”

Det var under renässansen och tidig modern tid, sa vi, som den suveräna staten växte fram och från den här tiden kom också internationell politik att bli en fråga om relationer mellan suveräna stater — inte mellan imperier, feodalherrar, fria städer eller nomadiska grupper. Men, som vi sa, varje stats suveränitet begränsades samtidigt av suveräniteten hos alla andra stater. Beslut som fattades i ett land kom att påverka besluten som fattades i andra länder och ingen politisk ledare kunde överleva länge som inte tog hänsyn till vad andra stater gjorde. Ingen stat var ensam; alla stater var delar av samma system.

I en tidigare föreläsning talade vi om hur staten beskrivits med hjälp av olika metaforer — som en kropp, ett skepp, en familj, och så vidare. Men det internationella system av stater kom också att beskrivas i metaforiska termer — framför allt som en “scen,” en “världsscen.”

Att världen var en scen var en vanlig metafor under renässansen. Vi hittar den till exempel hos William Shakespeare. “The world is a stage,” som han uttryckte saken, “and we are only players/  we have our exits and our entrances/  and in our lifetime we play many parts.” Här är det människans existentiella villkor som beskrivs. När vi föds dyker vi helt plötsligt upp på scenen, spelar våra roller, läser våra repliker, och försvinner till slut igen som om ingenting hade hänt. Vad Shakespeare beskriver är människan som en tragisk men också ganska löjlig figur.

Men — och mer intressant för våra syften — metaforen om scenen användes också för att beskriva de nya relationerna mellan stater. De suveräna stater som agerade och interagerade med varandra liknade mycket skådespelarna på en scen. Världen var som en scen där de europeiska staterna var rollfigurer. Och det var kungarna som spelade rollen som sina staten. Under tidig modern tid beskrevs ofta relationerna mellan kungarna i näst intill såpopera-liknande termer och varje stat fick därigenom sin egen karaktär. Den franske kungen kunde vara “stolt och äregirig”; den spanske kungen “lättjefull och osedlig”; den ryske tsaren “misstänksam och opålitlig,” och så vidare.

Att relationerna mellan stater kunde beskrivas i teatraliska termer blev ändå mer uppenbart när teaterpjäser framfördes vid de kunglig hoven. Under tidig modern tid uppförde man ofta pjäser som illustrerade frågor som rörde dagspolitiken, inklusive relationerna till andra stater. Ofta var kungen själv en av skådespelarna. Kanske han var utklädd till krigsguden Mars och gick i strid med en fiende eller kanske till Pax och slöt en fördelaktig fred. Både kungar och drottningar tog ofta på sig balettkostym och dansade sina roller. Både Ludvig XIII och Ludvig XIV medverkande ofta i dessa ballet de cour. Ludvig XIV var med i 40 förställningar under 20 år — alltså två per år.  Också i Sverige framfördes politiska baletter, dansade till exempel av drottning Kristina. Och efter det Trettioåriga krigets slut uppfördes baletter och teaterföreställningar samtidigt som fredsförhandlingarna pågick, med de tillresta diplomaterna som dansare.

Poängen med de här föreställningarna var att visa för hovet, eliten i samhället, men också för tillresta utlänningar, hur varje kung såg sig själv, sitt land, dess ambitioner, och det internationella system i vilket staten ingick. Det var en världsåskådning som iscensattes. Det var en fråga om propaganda men också om att skapa en viss syn på världspolitiken. Det var med hjälp av metaforen om världsscenen som vi kom att förstå det europeiska statssystemet. Det gäller än i dag. Varje gång vi hör om ett land som “sluter ett avtal” eller “invaderar ett grannland” tänker vi på staten som en sorts person som gör någonting på en scen. Det är visserligen inte längre kungarna som spelar huvudrollerna här, utan politiker och diplomater — och ibland även idrottsmän, sångare eller andra kändisar — men Renässansens metafor om världsscenen är fortfarande med oss.

Det anarkiska statssystemet

Den nya generationen av suveräna kungar motiverade sina maktövertaganden med att de skapade fred inom sina staters gränser och gjorde livet säkrare för sina undersåtar. Även om vi accepterar att så verkligen var fallet så råder ingen tvekan om att de krig som kom att prägla det europeiska statssystemet var långt mycket mer förödande än de krig som utkämpats under medeltiden. Våldet flyttades, kan man säga, från relationer inom staterna till relationer mellan staterna. Det var längs gränserna mellan länderna som döden och förintelsen nu utspelade sig.

Den nya osäkerheten och de nya krigen var en direkt konsekvens av suveräniteten. Eftersom det inte längre fanns någon makt som styrde över staterna — ingen medeltida kyrka eller kejsare med universella ambitioner — och eftersom alla stater hävdade rätten att handla i sitt eget intresse, var det ingen som kunde upprätthålla ordning och fred mellan dem. Det fanns ingen överordnad auktoritet som kunde begränsa staternas handlingar. I det nya internationella systemet som det kom att etableras från mitten av 1600-talet styrde alla stater sig själva. Det europeiska internationella systern var ett “självhjälpssystem” där alla litade till sitt eget omdöme och sina egna resurser.

Ett annat sätt att säga samma sak är att kalla det nya europeiska statssystemet för en “anarki.” “Anarki,” som ordet används av akademiker som skriver om internationell politik, är en teknisk term. Det betyder inte samma sak som “laglöshet” eller “kaos,” utan bara precis bristen på överordnad auktoritet. En anarkisk värld är en värld där alla tar hand om sig själva men ingen tar hand om systemet som helhet. Samtidigt är riskerna förstås uppenbara att det faktiskt blir laglöst och kaotiskt eftersom det inte finns något givet sätt på vilket laglöshet, kaos och krig kan förhindras.

Jämför idén om ett “säkerhetsdilemma.” Antag att vi alla vill ha fred, men samtidigt är vi inte säkra på om vi verkligen kan lita på våra grannar. Vi bestämmer oss, efter att vi tänkt igenom saken, för att ta det säkra för det osäkra och bygga upp en militär kapacitet som tillåter oss att försvara oss om vi blir attackerade. Problemet är bara att våra grannar lätt ser våra defensiva arrangemang som hotande. De måste då börja försvara sig mot oss. De börjar rusta, men eftersom deras defensiva rustningar ser hotfulla ut för oss måste vi skaffa ändå mera vapen. Vi har hamnat i en rustningsspiral där vi alla blivit mer osäkra, och konsekvenserna av en väpnad konflikt långt mer förödande. Det här är dilemmat: endera rustar man upp och då krig blir mer troliga eller så rustar man inte upp och då blir risken större att man attackeras och invaderas av en fiende.  Det är inte ett attraktivt val.

Det europeiska internationella systemet har också, som man skulle kunna vänta sig, varit otroligt våldsamt. Anarkin har resulterat i ständiga hot och ofta också i väpnade konflikter. Från mitten på 1600-talet fram till idag har det varit få år av fred i Europa och hundratals miljoner människor har dött i krig. Under det värsta århundradet, 1900-talet, dog ungefär 41 miljoner i det Första världskriget och 60 miljoner i det Andra. Den senare siffran motsvarade 3 procent av jordens befolkning år 1945. Till siffrorna för de döda ska sedan läggas siffrorna för de skadade och alla de som fått sina liv förstörda på andra sätt.

Dessutom — och det är viktigt att inte glömma — så innebär suveränitetsprincipen att ingen utomstående får lägga sig i hur ledarna i ett land behandlar sina egna medborgare. Relationen mellan en stat och dess befolkning är en intern angelägenhet. Om en stat tillåter pogromer mot minoritetsgrupper, eller förföljelse av oliktänkande, finns det sålunda inte mycket utomstårende, eller till exempel internationella organisationer, kan göra. Om staten själv förföljer och mördar sina medborgare — som i Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen — så är andra stater maktlösa. Och folkmorden har fortsatt in i vår tid — Kina på 1960-talet, Kambodja på 70-talet, Rwanda och Ex-Jugoslavien på 90-talet. “Självbestämmande”– grunden för den suveräna staten — låter som en bra princip, men den kan aldrig vara värd det höga priset.

Idealister och realister

Men kanske priset inte behöver betalas? Kanske det finns något sätt att kombinera självbestämmande med fred och säkerhet — kanske också med någon sorts skydd mot pogromer och folkmord? Det är de frågor som mer än någonting annat sysselsatt de som skriver om internationell politik. Få frågor kan vara mer akuta.

Det har traditionellt sagts att det finns två olika svar att tillgå, två olika skolor inom internationell politik. Det kanske mest uppenbara svaret — ofta kallad det “idealistiska” — säger att vi helt enkelt måste lita på varandra, att vi inte får dras med i rustningsspiraler och att tal om hot och osäkerhet alltid är överdrivna. Vanliga människor vill inte ha krig, säger idealisterna. Krig startas istället av kungar, bankirer och vapenhandlare. Om bara folket fick bestämma skulle det bli fred på jorden. Om vi lyckades skapa fred inom varje land med hjälp av statens suveräna makt, varför skulle vi inte kunna skapa fred på jorden med hjälp av en suverän världsstat?

Sådana förhoppningar ser realisterna — den andra skolan — som hopplöst naiva. Realisterna älskar att göra sig roliga över idealister. Idealister fattar inte, säger de, hur världen faktiskt fungerar. De kallas också “realister” eftersom de gör — eller tror sig göra — mer realistiska antaganden om hur världen ser ut. Om världen verkligen består av självstyrande stater som bara tänker på sig själva så kommer säkerhetsdilemmat alltid att bestå. Vi vågar inte lita på andra. Vi kan inte utgå från att de vill oss väl. Vi måste skydda oss om vi inte ska bli anfallna och ockuperade.

Eftersom realismen är ett viktigt sätt att tänka om internationell politik både på universitet och i utrikes- och försvarsdepartement, måste vi utveckla de här idéerna. En fråga gäller krigets moral.  Att rusta upp och gå i krig är naturligtvis omoraliskt. Eller snarare, det är omoraliskt om man är en enskild människa som lever inom en fredlig, suverän, stat. Men staterna själva behöver inte lyda den moralen. Staterna, säger realisterna, har sin egen moral. Staterna har sitt eget förnuft, sin “ragion di stato,” “raison d’état,” “Staatsräson” som fungerar som ett imperativ för statens ledare. Det är inte bara så att statens representanter kan handla omoraliskt, de måste. Statens förnuft tvingar dem att göra saker som individer aldrig skulle tillåtas göra.

Även den mest godhjärtade politiska ledare måste se till att landets gränser är säkra och därför vara beredd att skicka ut landets unga män i krig. Den amerikanske presidenten Barack Obama var uppenbarligen en mycket eftertänksam och moralisk person, men han tvekade inte att auktorisera drönarattacker mot individer som identifierats som USAs fiender. Naturligtvis visste han att oskyldiga människor skulle komma i vägen. Det är omoraliskt handlande för enskilda individer, men, säger realisterna, inom internationell politik är det djungelns lag som gäller, och därför också djungelns moral. Inom internationell politik finns det inga fungerande domstolar, lagar eller institutioner med verklig makt. All makt finns hos de självständiga staterna.

Realisterna sätter istället sin tilltro till allianser och maktbalanser. En allians är en grupp av stater som lovar att bistå varandra om det blir krig. Tillsammans bildar de ett militärt block. Och om det finns en allians så kommer det ofta, säger realisterna, att finnas en till. Eftersom vi inte vill domineras av den starkaste alliansen, samlas vi andra som en motvikt mot dess makt. Och Europas historia är mycket riktigt full av konkurrerande allianser — Österrike mot Frankrike, Frankrike mot Tyskland, Ententen mot Axelmakterna, Nato mot Warsawapakten. Och, säger realisterna, makten hos den ena alliansen balanseras av makten hos den andra. Och om så är fallet kommer ingen av dem att våga angripa. På så sätt kan man få till ett mått av ordning och fred också i en anarkisk värld.

Det här låter kanske inte som ett speciellt framgångsrikt recept för evig fred på jorden, men enligt realisterna är det här det bästa vi kan hoppas på. Ta exemplet med det Kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Visserligen resulterade det i en mängd mindre krig runt om i världen, men amerikaner och ryssar sköt faktiskt aldrig direkt på varandra och det stora världskriget som alla befarade inträffade aldrig. Orsaken, skulle realisterna säga, var maktbalansen mellan de två blocken. Kärnvapnen på båda sidor garanterade att en attack från det ena hållet skulle resultera i en attack från det andra och båda sidors, och hela världens, förintelse. Man brukade tala om mutually assured destruction, “ömsesidigt garanterad förintelse,” eller — i den mycket passande förkortningen — MAD.

Men, skulle en idealist påpeka, maktbalanser är alldeles för osäkra mekanismer. Allianserna kanske inte kan hålla ihop, eller så balanserar de inte varandra. Det kan också lätt bli missförstånd om vilka regler som gäller. Om något sådant händer kan det lätt bli krig. Världen var faktiskt rätt så nära att förintas åtminstone en gång under det kalla kriget — under Kubakrisen 1962 — och kanske vid andra tillfällen också. Allianspolitik och maktbalanser går uppenbarligen inte att lita på. Vi måste hitta ett bättre sätt att skapa fred och ordning i världen.

Världen som ett socialt system

Men samtidigt kan man undra om realisterna har rätt; om de verkligen är så realistiska. Det finns ju trots allt en mängd olika internationella organisationer som begränsar och reglerar staters beteenden. Det finns också internationella traditioner och sedvänjor; till och med en internationell rätt. Staterna, började vi med att säga, uppför sig som skådespelare på en scen, och precis som karaktärerna i en teaterpjäs så följer de vissa regler. Visst kan reglerna ibland brytas men det innebär inte att alla regler därmed upphör och att allt blir kaos. Det internationella politiken är en sorts samhälle som visserligen är ganska annorlunda än de samhällen som finns inom varje stat men som ändå liknar det på flera sätt. Och som alla samhällen har den internationella politiken sina egna normer och institutioner.

Frågan är var de här normerna och institutionerna kommer ifrån. Det mest uppenbara svaret är att de så att säga kommer “uppifrån,” att de givits till oss av en högre auktoritet. Det kan till exempel vara gud som ger oss lagarna, eller staten, eller kanske unika personer som genom sin visdom kommit fram till ett visst regelverk. De gamla grekerna hyllade ofta Solon som den gode laggivaren och amerikaner ser fortfarande sina founding fathers som en sorts övermänniskor som givit dem deras grundlagar. Många rättssystem är också mycket riktigt skapade av statens lagstiftare. Romarna skapade den berömda romerska rätten.  Ett annat berömt rättssystem är Code Civil, Napoleons lagsystemet från 1804, som kopierats runt om i världen.

Men så kan det ju inte fungera i internationell politik. Så långt har realisterna rätt. I det europeiska statssystemet som det växte fram under tidig modern tid fanns det inga överstatliga institutioner som kunde bestämma vilka lagar som gällde. Det är ju precis det som anarki innebär. Det finns ingen som kan lagstifta inom internationell politik och ingen heller som kan se till att lagarna efterföljs.

Alternativet  till att lagarna kommer uppifrån är att de kommer nedifrån, eller snarare att de växer fram som ett resultat av staternas egna handlingar och interaktioner; att de på något sätt växer fram automatiskt. Låt oss ta ett exempel på hur det här skulle kunna gå till. Tänk på hur ni sitter i den här föreläsningssalen. Ni sitter inte alla på samma platser som förra gången vi träffades, men många av er sitter ungefär på samma platser. Det finns en norm som säger att ni ska sitta på en viss plats snarare än en annan. Ju längre vi träffas i det här rummet desto starkare kommer den normen att bli. I slutet av terminen skulle ni bli både förvånade och lite upprörda om någon annan redan satt på ”er plats” när ni kom in i rummet. Naturligtvis är det ingen som bestämt att det ska vara så. Det behövs ingen lagstiftare. Det bara blir så. Det blir så eftersom vi anpassar oss till varandra och eftersom vi skapar oss vissa vanor. Det är så här normer etableras och förstärks.

Man skulle kunna formulera det här som en generell sociologisk princip: närhelst enskilda enheter ingår i ett system där de tvingas interagera med varandra tillräckligt ofta utan att veta när den sista interaktion kommer att äga rum så kommer alltid någon typ av regler att utvecklas bland dem. Detta gäller även i frånvaron av en överordnad, överstatlig, makt. När man upprepar samma handlingar tillräckligt ofta, i samma sammanhang och tillsammans med andra, så skapas alltid ett sorts mönster.

Det är den här generella sociologiska principen som garanterar ordning och fred i statslösa samhällen — i samhällen utan stater, som de som antropologer ofta studerar i Kongo, på Borneo och andra platser långt borta i världen. Statslösa samhällen är, visar det sig, inte alls speciellt kaotiska eller våldsbenägna. Mindre kaotiska och våldsbenägna faktiskt än samhällen med statliga våldsmonopol. Det bevisar att det finns andra sätt att framgångsrikt organisera ett samhälle.

Jämför vad som ibland kallas ”sedvanerätt.” USAs civilrätt används ofta som ett exempel, men det finns andra. I ett system av ren sedvanerätt är det inte staten som avgör vad lagen säger utan istället de traditioner och normer som växer fram som ett resultat av människors interaktion.  Arvsrätt eller äktenskapslagstiftning är i sista hand någonting som folket själva bestämmer om, inte gud eller staten. På samma sätt kunde man tänka sig att internationella institutioner och normer växer fram. Inte genom överstatliga institutioner, utan som ett resultat av mellanstatliga relationer, som ett resultat av staternas egna handlingar och interaktioner.

Om det fungerar så här — och det gör det nog — så måste den realistiska analysen modifieras. Modifieras alltså, inte helt avskrivas. Realisterna har inte helt fel, och anarkin spelar fortfarande en roll. Anarkin i systemet ger staterna möjligheten att bryta de normer som etablerats, att ignorera institutionerna och reglerna. Suveräna stater kan alltid bestämma att de inte vill följa de normer som faktiskt existerar. Om internationell politik är ett “samhälle” så måste vi lägga till att det också är “anarkistiskt,” ett anarkiskt samhälle. Det är ett samhälle som är ordnat och fredligt med som samtidigt alltid hotas av kaos och krig.

Det finns en mängd exempel på normer och institutioner inom internationell politik, men vi ska kort diskutera två: internationell diplomati och internationell rätt.

Internationell diplomati

Under medeltiden sköttes förhandlingar av diplomater som skickats ut för ett speciellt uppdrag. Efter att förhandlingarna var slut åkte diplomaten hem. Men när det europeiska statssystemet etablerats kom diplomater allt oftare att vara permanent ackrediterade till ett visst hov. Det skedde först i olika italienska stadsstater under Renässansen och senare runt om i resten av Europa. Från mitten av 1600-talet hade alla stater permanenta representanter i alla andra stater. Det här gjorde det lätt att förmedla information och att förhandla. Om fursten av Milano behövde kommunicera med fursten av Mantua var det bara att kalla till sig den mantovanske ambassadören. Det var också ett sätt för ambassadörerna i fråga att skaffa sig information om det land där de var stationerade och, inte minst, ett bra sätt att spionera.

Dessutom blev varje hov på det här sätten en liten kopia på den europeiska scen på vilken staterna själva uppträdde. Om alla ambassadörer som var ackrediterade till ett visst hov samlades i samma rum på samma gång kom de att representera, och personifiera, sina respektive länder och tillsamman utgöra en mini-variant av världsscenen.

Men även om Europas diplomater alla representerade olika stater så delade de samma kulturella och sociala arv. Tillsammans utgjorde de ett internationellt samhälle styrt av förvånansvärt starka normer och institutioner. Diplomaterna var nästan alltid aristokrater och den aristokratiska kulturen fortsatte att vara internationell även i det nya statsbaserade Europa. Till att börja med var det italienska referenser som band dem samman men frän 1600-talet blev alla alltmer influerade av franska förebilder. Diplomaterna talade franska med varandra, klädde sig som de gjorde vid det franska hovet — i peruk och med tofsar på skorna — och diskuterade det senaste skvallret från Paris. Diplomater under tidig modern tid var lika fransifierade som universitetsstudenter är amerikaniserade idag.

Eftersom diplomaterna var stationerade vid samma hov och umgicks flitigt och under lång tid kom snart en rad normer att etableras mellan dem — internationella diplomatiska normer och konventioner. Diplomater kunde till exempel inte gripas, eller ställas inför rätta, av myndigheterna i det land där de var stationerade. De var inte heller personligen ansvariga för de budskap de framförde. Diplomater hade rätt att färdas fritt, använda sig av speciella diplomatiska pass, och deras post fick inte öppnas av utomstående. De hade också rätten att fritt utöva sin egen religion. Som representanter för sina kungar hade ambassadörerna direkt tillgång till kungen vid det hov där de vistades.

Det hade förstås varit mycket lätt för varje stat att begränsa de här rättigheterna. I ett anarkiskt internationellt system där alla stater bara tänker på sig själva och ingen vågar lita på någon annan skulle diplomatiska regler och konventioner inte existera. Men de här normerna har faktiskt varit starka under snart 500 år. Visst kan diplomater ibland kallas tillbaka och de diplomatiska relationerna mellan två länder upphöra, men även då kallas de tillbaka och upphör i enlighet med det existerade diplomatiska protokollet. De diplomatiska normerna överlevde till och med under det Kalla kriget kallaste dagar på 1950 och 60-talet.

Internationell rätt

Internationell rätt är ett annat exempel på normer som etablerats i det internationella systemet. Frågor om internationell rätt uppstod redan under medeltiden och då speciellt i relation till folk utanför Europa. Med vilken rätt kunde man till exempel tvinga människor som inte var kristna att konvertera, frågade man sig. Kunde man ta deras ägodelar och ockupera deras land? Frågor som dessa blev akuta när européerna under 1500-talet kom i kontakt med befolkningen i den Nya Världen.  Vilka rättigheter, om några, hade urbefolkningen här och vilka rättigheter hade spanjorerna i relation till dem?

Under både medeltiden och tidig modern tid besvarades dessa frågor med hjälp av vad som kallades “naturrätt.” Naturrätten är den samling rättigheter som vi människor har givits av naturen. De tillhör därför alla människor oavsett om de är kristna eller inte. Naturrätten kunde till exempel stipulera att alla människor har rätt till sitt eget liv och därmed också rätten till vad som krävs för att upprätthålla livet — rätten att äta och arbeta, rätten att röra sig fritt och att handla med andra. Spanien var ju det land som koloniserade det mesta av Syd och Centralamerika och spanska jurister var också de första att skriva om internationell rätt. Förvånande nog var de ofta rätt positivt inställda till urbefolkningens rättigheter och ofta förvånansvärt kritiska till conquistadorernas metoder. Conquistadorerna gick ofta för långt.

Under 1800-talet kom sedan naturrätten att bli allt mer marginaliserad. Orsaken är inte svår att förstå. Det var helt enkelt inte särskilt klart vad naturrätten stod för. Rätten till liv må vara given av naturen, men det var aldrig helt klart vilka rättigheter som kan härledas från den. Och om det blev konflikter om vad naturrätten sa var det aldrig klart hur de skulle lösas. Naturen talar med en svag röst som är svår att höra. Den engelske juristen och filosofer Jeremy Bentham kallad naturrättten för nonsense upon stilts — “nonsens på styltor.”

Istället växte en ny typ av internationell rätt fram under 1800-talet — ofta kallad “positiv internationell rätt.” Positiv rätt är inte en fråga om rättigheter som är garanterade av externa auktoriteter — Naturen eller Gud.  Positiv internationell rätt är istället en rättsordning som kan härledas ur vad stater faktiskt gör. Positiv internationell rätt liknar de normer vi redan diskuterat — de som växer fram automatiskt, som ett resultat av interaktionen mellan stater.

När stater handlar på ett visst sätt kommer de alltid att följa vissa principer. Uppgiften för juristerna är att sammanställa dessa principer och organisera dem. Kanske måste vissa handlingar ignoreras eftersom de är för idiosynkratiska; kanske måste vissa principer förkastas eftersom de inte passar med de andra. Andra handlingar följer oklara principer och juristerna måste då rycka in och klargöra dessa. Men i bästa fall kommer man genom det här arbetet att till slut komma fram till en samling av regler som faktiskt styr staters handlande. Inga hänvisningar till Naturen eller Gud behövs.

Realister brukar oftast göra sig roliga över internationell rätt och det stämmer naturligtvis att den inte har samma status som varje stats inhemska rättsordning. Men det är ett misstag att tro att de här reglerna inte spelar någon roll. De har tvärt om ofta tagits i beaktande vid fredsförhandlingar och nedrustningskonferenser och vid skapandet av organisationer som Röda Korset eller Genèveöverenskommelserna om hur krig ska föras. Och de gäller inte bara för stater utan också för individuella soldater. Redan under mitten av 1800-talet inkorporerades den positiva internationella rätten i de handböcker som soldater, åtminstone officerare, tog med sig i fält. Om en soldat undrade om en viss handling var laglig eller inte så gick det lätt att slå upp det i handboken. På så sätt kom vissa typer av krigföring att bli mer ovanlig och vissa typer av handlingar att räknas som “barbariska” — att förstöra konstskatter, till exempel, religiösa byggnader eller bibliotek, eller att döda obeväpnade krigsfångar.

Internationell rätt är ett perfekt exempel på den typ av regler som kan etableras i ett samhälle utan överordnade auktoriteter. Ibland bryter vissa stater reglerna, och om de är tillräckligt mäktiga kan de slippa konsekvenser, men de flesta stater gör ändå vad som förväntas av dem den mesta delen av tiden. Det gäller även de mäktigaste staterna i systemet. Internationell rätt kan kanske inte skapa fred men den kan göra världen fredligare och krigen mindre förödande.

Inter-nationell politik

Hittills har vi talat om “internationell” politik som den växte fram i Europa under tidig modern tid, men det är egentligen ett slarvigt språkbruk. Nationen blev viktig, sa vi i en tidigare föreläsning, bara från slutet av 1700-talet. Internationell politik under tidig modern tid var därför inte ”inter-nationell” utan istället vad man kanske kunde kalla ”inter-statlig.” Det var relationen mellan suveräna stater det gällde, inte mellan nationalstater. Det är bara genom nationalismen, under 1800-talet, som nationen till slut blir statens subjekt. Det var den engelske filosofen Jeremy Bentham — vi citerade honom nyss vad det gäller styltor och internationell rätt — som hittade på ordet i en bok, An Introduction to the Principles of Morals and Legislation, år 1780. Vi behöver en ny term, säger han, och sen förklarar han för sina läsare vad ordet ”internationell” betyder.

Tre konsekvenser av “nationaliseringen” av relationerna mellan stater är av speciellt intresse: de nya hoppen som knyts till olika fredsprojekt; de nya “totala” krigen; och de politiska konsekvenserna av idén om nationellt självbestämmande.

De första fredsprojekten

En konsekvens av att nationen tog över staten var de nya förhoppningarna som knöts till möjligheten att skapa fred. Folkets flertal har väl alltid upplevt kriget som ett gissel, men så länge kungarna ensamt hade ansvar för krigföringen verkade krig ofrånkomliga. Krig var ett kungarnas tidsfördriv; det var deras sätt att skaffa sig ära och berömmelse. Men i en värld av nationalstater behövde fred på jorden inte längre bara vara en dröm. Vanliga människor, resonerade man, vill ha fred och de behöver inte den ära och berömmelse man kan få på ett slagfält. Dessutom var de nationella revolutionerna, som vi sett, universalistiska. Alla människor överallt, sa revolutionärerna, lider under samma kungliga despoti. Det fanns sålunda ingen motsatsställning mellan det nationella och det internationella. Alla nationalister tillhörde samma republik.

Det var idéer av den här typen som vägledde de första fredsprojekten —  Jeremy Benthams A Plan for an Universal and Perpetual Peace, 1783-86, och Immanuel Kants, Zum ewigen Frieden, 1795, ”Mot en evig fred.” En tidig föregångare här var Abbé Saint-Pierre som kom med sitt eget förslag för en europeisk fred —Projet pour rendre la paix perpétuelle en Europe — redan år 1713.

Jämför idén om ”demokratisk fred.” Det finns inte speciellt många väletablerade lagbundenheter i samhället — de flesta mönster har en massa undantag — men ett bra exempel är det faktum att demokratiska stater faktiskt inte går i krig med varandra. Det finns undantag från den regeln också men de är faktiskt ganska marginella – Ryssland och Georgien år 2008 kanske.  “Riktiga demokratier” — länder som dagens Frankrike eller Tyskland — krigar inte med varandra. Slutsatsen skulle sålunda bli: ju fler demokratier, ju färre krig.

Å andra sidan är demokratiska stater ofta inblandade i krig mot icke-demokratiska stater. USA är ett uppenbart exempel. Det kan således inte vara så enkelt att demokratier är fredsälskande till sin natur. De är fredsälskande bara i relation till andra demokratier.

Det totala kriget

Tyvärr visade det sig dock att folk i allmänhet knappast var mycket fredligare än kungarna. Ibland verkade de till och med vara mer krigsbenägna. Det var uppenbart redan under det krig som bröt ut 1792 mellan det revolutionära Frankrike och resten av Europa. De franska revolutionärerna hade varit internationalister, sa vi, men när republiken var hotad var de snabba att se hot överallt. När nationen tagit över staten blev statens försvar revolutionärernas uppgift och ingen sa längre någonting om internationell förbrödring. En nationalist var en “patriot,” en person beredd att offra sitt liv för fäderneslandet, och när de utländska kungarnas arméer hotade Paris blev internationalisterna till landsförrädare. Det dröjde inte heller länge förrän utlänningarna i Frankrike kom att anklagas för att vara spioner. En utlänning kunde vara en revolutionär men en utlänning kan inte vara en patriot.

Att hela nationen deltog i krigen gjorde det möjligt att mobilisera mycket fler resurser än någonsin tidigare. Nationalstaten kunde kräva mycket mer av sina medborgare än vad kungen kunde kräva av sina undersåtar. Helt plötsligt kunde alla ett samhällets resurser kastas in i kriget – alla medborgare kunde bli soldater och allt de ägde göras om till vapen. Den tyske militärteoretiken Carl von Clausewitz talade om de nya nationella krigen som ”totala krig.” Krig som skulle pågå tills alla samhällets resurser var uttömda, allt förstört och alla döda.

Efter Napoleonkrigen tog slut 1815 var Europa egentligen ganska fredligt — diplomater talar ibland om “le concert européen” — men de totala krigen återkom under 1900-talet. Vi har redan talat om den förödelse som både det Första och det Andra världskriget orsakade. Det slutgiltiga totala kriget — kärnvapenkriget — inträffade dock aldrig. Inte än i alla fall.

Nationellt självbestämmande

Nationalismen hade en annan genomgripande effekt på relationerna mellan stater. Om en nation definieras som en kulturell, historisk eller språklig gemenskap, och om alla nationer vill ha självbestämmande, då kommer inte imperier att överleva länge. Enligt nationalstatens princip, sa vi, ska varje nation ha en stat och varje stat ska innehålla en nation. Men imperier består definitionsmässigt av en mängd olika nationer och etniska grupper. Om nationalstatens princip ska förverkligas blir resultatet en oändlig massa “frihetskrig” och en världskarta som måste ritas om radikalt. Det är mycket otroligt att det skulle kunna gå fredligt till.

I Europa bröts de stora imperierna — det ryska, Habsburgska och Ottomanska — sönder av det Första världskriget och resultatet blev en mängd nya nationalstater, även om det ryska imperiet snart rekonstituerades som “Sovjetunionen.” Under tiden efter det Andra världskriget upplöstes sedan de europeiska koloniala imperierna och nya nationalstater bildades runt om i världen. I vissa fall kom den frigörelsen fredligt, men i andra fall — som Algeriet eller Vietnam — ledde det till omfattande militära konfrontationer. Det var inte minst fallet eftersom de nationella revolutioner kom att spela en roll i kampen mellan USA och Sovjetunionen.

Vad den här föreläsningen handlade om

Internationell politik är inte en oberoende sfär utan en del av statens historia. Hur staterna ser ut påverkar den internationella politiken och den internationella politiken påverkar i sin tur staterna. I den här föreläsningen diskuterade vi:

  • Hur europeiska stater från mitten av 1600-talet bildade ett anarkiskt system utan överordnad auktoriteter. Alla stater tar hand om sig själva och ingen tar hand om systemet som helhet. Resultatet är säkerhetsdilemman och krig.
  • Enligt idealisterna går fred att skapa om vi bara lär oss lita på varandra. Enligt realisterna är allianser och maktbalanser de enda lösningarna. Många exempel stödjer realisternas tes men allians- och maktpolitik är uppenbarligen osäkra lösningar. Det europeiska internationella systemet resulterade i krig där hundratals miljoner människor dog och inhemska minoriteter och oliktänkande fängslades och mördas.
  • Det finns en medelväg mellan idealister och realister. Internationell politik kan beskrivas som ett samhälle som styrs av normer och institutioner som etableras genom staternas egna handlingar. De regler som styr internationell diplomati, och den internationella rätten, är exempel på den logiken.
  • En värld av nationalstater är inte nödvändigtvis fredligare än en värld av stater styrda av kungar. Demokratier går visserligen i princip inte i krig med varandra, men ofta i krig med icke-demokratier. Nationalstaten har också tillgång till mycket mer resurser och krigen blir därmed långt mer förödande. Under 1900-talet ritade olika befrielsekrig om världskartan radikalt.