Eriks föreläsningar

Statens historia

Statsvetenskaplig introduktion, våren 2018

2. Idén om republiken

Print Friendly, PDF & Email

Introduktion

I den förra föreläsningen talade vi om vad som ibland kallas “Axialtiden,” den relativt korta tidsperiod ungefär fyra till femhundra år innan vår tideräkning när nästan alla våra nuvarande filosofier och religioner etablerades.  Även om det kan vara svårt att förklara varför den här revolutionen inträffade samtidigt på så många olika platser, pekade vi i alla fall på betydelsen hos den politiska kontexten.  Det var i statssystem som förändringen inträffade, där stater konkurrerade med varandra och gamla sanningar underminerades.  Vi talade kort om Kina och Indien och nu ska vi lägga till Grekland.  Antikens Grekland genomgick precis samma filosofiska revolution, vid samma tidpunkt, och det var också ett system av konkurrerande stater.

Mycket kan naturligtvis sägas om Antikens Grekland men eftersom det är statens historia som intresserar oss ska vi framför allt tala om idén om republiken.  Republiken är en av de viktigaste sätten på vilket en stat kan organiseras och för oss européer har det alltid varit de antika grekiska republikerna som varit modellen.

Idag kallar sig en mängd olika sorts stater för republiker.  Frankrike och USA är republiken och till och med Kina kallar sig för en “folkrepublik.”  Vad republiker har gemensamt verkar främst vara att de inte styrs av kungar.  Det tror man i alla fall innan man börjar studera statskunskap på universitetet.  Sverige är sålunda inte en republik utan en monarki.  Men bristen på monark är kanske det minst intressanta som finns att säga om republiker.  Om vi anlägger ett historiskt perspektiv — och det gör vi här — finns det mycket annat att tala om.

Men vad vi ska tala om är egentligen inte historiska fakta — årtal, personer och krig — utan istället vad vi skulle kunna kalla den republikanska idén, idealbilden av republiken.  Den republikanska idén gäller inte hur republikerna faktiskt fungerade utan istället hur republikens företrädare velat beskriva dem.  Det gäller en viss syn på staten, politiken och relationerna mellan vanligt folk och de styrande.  Det handlar mer om politisk teori än politisk verklighet.

Inspiration för den här idealbilden hittar vi i klassiska grekiska texter — Aristoteles Politiken, till exempel, eller Thucydides Historia om det Peloponnesiska kriget.   Mycket av de här beskrivningarna handlar om en enda republik — Aten.  Aten var en viktig stad naturligtvis — hem till både Platon och Aristoteles — men det fanns många andra grekiska städer.  Det är en väldigt Ateno-centrisk bild vi får och därför inte en rättvis beskrivning av det antika Grekland.  Det är  viktigt att komma ihåg.

Den republikanska traditionen är inte heller den enda europeiska traditionen.  Alla europeiska stater har inte varit republiker.  Historiskt sett har andra typer av stater varit viktigare.  Hur de staterna sett ut ska vi tala om i de nästa två föreläsningarna.

Grekland och Axialtiden

Vad vi talar om här är alltså det klassiska Greklands storhetstid — det femte århundradet f.Kr. — med filosofer som Sokrates, Platon och Aristoteles; pjäsförfattare som Euripides, Sofokles och Aischylos; historiker som Herodotos och Thucydides; politiker som Solon och Perikles.  Men också med helt banbrytande matematiker, arkitekter, bildhuggare, läkare, astronomer, geografer, och många andra.  När vi refererar till “de gamla grekerna” är det de här människorna vi talar om.

Den politiska kontexten påminner sålunda väldigt mycket om Kina och Indien vid samma tid. Också i det klassiska Grekland hittar vi ett statssystem, med små stater som tävlar med, och hela tiden måste anpassa sig till varandra.  Också här var det stora krig.  Det Peloponnesiska kriget, 431-404 f.Kr. — det stora kriget mellan Aten och Sparta och dess allierade — är det mest berömda.

Kopplingen mellan politik och filosofi fungerar sålunda på samma sätt.  Också grekerna blir till filosofer genom att gamla sanningar relativiseras.  Man kan placera sig utanför sin egen stat, utanför sitt eget liv, och reflektera över det. Vad som gäller på en plats, gäller inte på en annan.  Att bara resa runt i den grekiska världen — som till exempel historikern Herodotos gjorde — är att helt automatiskt börja filosofera.

Vad det gäller själva innehållet i idéerna var det ändå stora skillnader jämfört med Kina och Indien.  Vi hittar en massa filosofi, men inte så mycket ny religion.  Politiskt fungerar de grekiska staterna annorlunda.  De är mer av gemenskaper, mer jämlika och med mer folkligt deltagande.  I Indien och Kina var, som vi sett, staterna styrda av kungar.

Den grekiska världen hade sin egen historia och logik.  Till exempel var man inte främst jordbrukare.  Många greker var istället pastoralister men framför allt var det genom köpenskap som de grekiska staterna blivit rika.  Man hade ingen tradition av teokratiska stater.  Precis som i många nomadsamhällen var istället den sociala gemenskapen viktig.  Alla var ursprungligen ganska jämlika vad det gällde ekonomiska resurser.  Geografin gjorde också Grekland svårt att förena.  Grekland var en värld av öar och folk var svåra att kontrollera.  Det var lätt att starta ett nytt liv på en ny plats.  Det var så grekerna koloniserade södra Italien och nord Afrika.  Det fanns till och med grekiska kolonier i södra Frankrike.

Den grekiska övärlden var alltid i nära kontakt med resten av Medelhavet och med vad vi kallar Mellanöstern.  När man läser om det antika Grekland hittar man hela tiden referenser till saker som kommer “från öster.”  Dionysos, vin-guden, är ett bra exempel.  Kontakterna med Egypten var också mycket viktiga.  Den grekiska kulturen lånade mycket därifrån.

Sådana här kulturella influenser är inte bara någonting som historiker diskuterar.  Ämnet har direkt betydelse för oss.  Dagens européer räknar sig ofta som arvtagare till de gamla grekerna.  De var det första exemplet på människor som är som oss.  Därför gör det en stor skillnad vilka de egentligen var.  I Tyskland under 1800-talet var den här kopplingen speciellt stark.  Tyskarna var greker och grekerna var tyskar, trodde man.  Man talade mycket om den “ariska kulturen.”  På 1980-talet, framför allt i USA, underströk man istället Greklands egyptiska rötter.  Egypten ligger naturligtvis i Afrika och det gör grekiskt kultur till afrikansk.  Gudinnan Athena var inte vit utan svart.  Den politiska sprängkraften i de olika tolkningarna är uppenbar.

Den “gemensamma saken”

Men låt oss säga mer om idén om republiken.  Som så ofta är det bäst att börja med själva termen.  En republik är en res publica, en res, ”sak,” som är publica, ”allmän” eller ”gemensam.”  Ordet republik skulle sålunda kunna översättas som ”den gemensamma saken.”  På engelska talade man under tidig modern tid om “the commonweal” eller “the commonwealth” — the Commonwealth of Virginia, i Nord Amerika, till exempel. Commonwealth — det “gemensamma välståndet” — är en engelska översättning av res publica.  Men vad är det då “saken,” eller “välståndet,” och i vilken mening är den “gemensam”?

De första republikerna var alla små både till ytan och folkmängden.  Det kan låta som en trivial observation men är i själva verket väldigt viktigt.  De klassiska republikerna var alla små städer som också var stater — “stadsstater.”  Som alla städer var de beroende av andra, om inte annat så för sin matförsörjning.  Stadsstaterna överlevde framför allt på köpenskap.  Man handlade både med den omkringliggande landsbygden och med andra städer, ibland med städer mycket långt borta.  Stadsstaterna ingick ofta i stora handels-baserade nätverk.

Den grekiska termen för en stadsstat var polis, eller poleis i plural.  Det är från polis som vi fått ord som “politik,” “polis” och “policy.”  Vad de här ganska olika termerna har gemensamt är naturligtvis referensen till staten.  “Politik” handlar om hur staten ska styra, “polis” om hur ordningen i staten ska upprätthållas, och “policy” om hur staten ska administreras.

Det typiska för republikerna var att invånarna själva samlades och bestämde om sina gemensamma angelägenheter.  Stadsstaterna var ”fria,” i meningen att de varken styrdes av någon utomstående — en annan stat — eller någon uppifrån, en kung.  Folk som bodde i en republik var inte undersåtar utan medborgare – de var borgare tillsammans med de andra som bodde i staden.  Idén om republiken handlar sålunda om självstyre.  Vi styr oss själva; det är ingen annan som styr över oss.  Vi fattar våra egna beslut angående våra egna angelägenheter, och väljer våra egna styresman och byråkrater.  Republiken är som ett stadsstats-omfattande FF party — utan paternalistiska kungar, till exempel, som hyser omsorg och utövar kontroll.

Den republikanska idén är sålunda en idé om frihet.  Friheten från yttre tvång och från en inhemsk överhet . Folk som är medborgare i republiker — amerikaner till exempel — pratar också ofta om hur “fria” de är.  USA är, sägs det, “the land of the free,” och fransmännen är inte dåliga på att prata om “liberté” de heller.  Men frihet är förstås ännu ett exempel på ett mycket omtvistat begrepp.  Märk till exempel att den frihet vi talar om här är en frihet som gäller republiken som helhet och inte dess enskilda invånare.  Att republiken är fri betyder inte att alla invånare är fria.

Demos och demokrati

Ett begrepp som ligger nära idén om republiken är “demokrati,” och de grekiska, klassiska, republikerna — framför allt Aten — har ofta identifierats som de första demokratierna.  Om det stämmer kan diskuteras, men de demokratiska idealen har hur som helst varit viktiga i den europeiska idétraditionen.  I många republiker var det också demos, alla medborgare tillsammans, som utövade den politiska makten, och de hade alla samma rösträtt.  Medborgarna träffades på agoran, stadens torg, för att diskutera gemensamma problem och fatta gemensamma beslut.

Jämför det grekiska torget med arkitekturen hos de teokratiska staterna.  Teokratier bygger enorma byggnader, sa vi.  Kungen har sitt stora palats och städerna är fulla av pyramider som är lika hierarkiska som samhället som helhet.  Från toppen av pyramiden kan man se allt och också kontrollera allt, och från dess botten kan man bara se uppåt och underkasta sig makten. Agoran, torget, är däremot helt horisontellt.  Lika horisontellt som relationerna mellan människorna som träffas där.  Här kan man inte se ner på någon, men inte heller se upp till någon.  Allas blickar möts istället i ett horisontellt plan.

Men samtidigt måste man komma ihåg att en demokrati kan vara mycket begränsad.  Idag, i många delstater i USA har till exempel personer som suttit i fängelse inte rätten att rösta.  Och även i Sverige har personer under 18 år inte rösträtt.  Demos är begränsat också hos oss.  Dagens Kina är en perfekt demokrati men tyvärr är demos begränsad till medlemmarna i politbyrån i kommunistpartiet.

Någonting liknande gällde den grekiska stadsstaten.  Långt ifrån alla fick vara med, alla innevånare var inte medborgare.  Kvinnor var inte inkluderade, inte heller slavar, och inte inflyttade, utlandsfödda.  I Aten på 400-talet f.Kr. fanns det  30,000 vuxna invånare — kanske 10,000 var slavar och invandrare.  Av de 20,000 atenarna var hälften kvinnor och då blir det bara 10,000 medborgare kvar.  Om det här räkneexemplet stämmer skulle bara 1 av 3 invånare vara medborgare med fulla rättigheter.

Många republikaner, både under klassisk tid och senare, har faktiskt varit skeptiskt inställda till majoritetsbeslut och principen om en-person-en-röst.  Majoriteten av ett lands befolkning har setts som opålitlig — okunnig om och ointresserad av politik — och därför som lätta att uppvigla och manipulera.  I praktiken verkar också Atens demokrati ha fungerat ganska dåligt.

Kanske bättre att säga att idén om republiken är en aristokratisk snarare än en demokratisk idé.  Eller snarare så såg grekerna inte en motsättning här.  Republiken var en medlemsklubb som bara accepterade vissa personer som medlemmar, men bland de medlemmarna var relationerna jämlika och demokratiska.  Ibland, som till exempel i Venedig under Renässansen — staden Venedig var mycket stolt över sina republikanska traditioner — kunde gruppen medborgare med fulla rättigheter var väldigt liten.  Republiken liknade mer en oligarki, ett fåtalsvälde.

Det sågs länge som uppenbart att demokratiska styrelseformer inte skulle kunna fungera i stora stater, som till exempel de stora, jordbruks-baserade, staterna i centrala och norra Europa — Frankrike, Österrike, Preussen och Ryssland.  Ett problem här var att människor inte hade mycket gemensamt förutom det faktum att de var undersåtar till samma kung.  I de stora centraleuropeiska staterna fanns det ingen politisk gemenskap som kunde styra sig själv.  I en sådan situation kan demokrati aldrig fungera.  Det fanns, skulle man kunna säga, inget politiskt subjekt utom kungen själv. Louis XIV hade helt rätt när han sa att l’etat c’est moi.  Ingen annan än den franske kungen kunde vara den franska staten.  Och dessutom var avstånden mellan människor alldeles för stora.  Alla undersåtar skulle aldrig kunna träffas på samma plats, på samma agora.

Medborgarandan

Låt oss säga lite mer om idén om gemenskapen.  Den klassiska republiken var inte bara en politisk institution utan också, och först och främst, en social gemenskap.  Alla som bodde i republiken, i stadsstaten, hörde ihop.  De delade samma stad, samma sätt att leva, samma kultur och värden.  Staden var en enhet, en enighet, och som sådan alltid mycket viktigare än de enskilda individer som bodde i den.  Det var staden som gav varje innevånare sin mest grundläggande identitet.  Man var först “atenare,” sen “grek,” och sen “människa.”  Inte konstigt att Atenarna älskade sina städer.

Av republikanska författare har det här medborgaridealet sammanknippats med idén om vad romarna kallade virtus, italienarna virtû, och vad amerikaner än idag kallar civic virtue.  Virtus på svenska blir till ”dygd” men dygd brukar ju oftast gälla sexualmoral och det gäller det ju inte här.  En bättre översättning är ”medborgaranda.”  Det var medborgarandan som gjorde atenarna speciella.  På norska har de förresten ett bra ord som passar in här — “dugnad,” definierat som “ulønnet og frivilligt arbeid gjort felles for felleskapet.”  En dugnad är ett arbete man utför tillsammans med andra och för de andra, inte för en själv.

Som medborgare i en republik måste man ha den rätta andan, med andra ord, den rätta inställningen.  Medborgarandan har att göra med vad resten av samhället förväntar sig av sina medborgare och i de antika republikerna förväntade man sig väldigt mycket.  Varje medborgare måste sätta republikens intressen före sina egna.  Individerna måste uppoffra sig för staden, ge av sin tid, sitt engagemang och kanske — om ett krig bröt ut — till och med sina liv.  Plikten att försvara stadsstaten med vapen, om det skulle behövas, var en naturlig aspekt av medborgarskapet.  Alla medborgare måste vara beredda att dö för republikens frihet.

Dessutom måste medborgarna delta i en mängd gemensamma aktiviteter.  Ett exempel var de skådespel och ceremonier som republiken arrangerade.  Under de dionysiska festivalerna i Aten samlades till exempel alla medborgare i amfiteatern för att se på teater tillsammans.  Alla medborgare måste vara med.  Handlingen i pjäsen gällde ofta staden och dess gemensamma liv, vad det innebar att vara en medborgare och vad som händer om man inte accepterar stadens regler.  Som en åskådare i publiken kunde man faktiskt se republiken — “den gemensamma saken” — presenterad framför sig på scenen.

Även idag omger sig republiker med liknande ceremonier.  Det gäller att knyta medborgarna närmare till varandra och närmare till den gemensamma saken.  I amerikanska skolor läser man en “pledge of allegiance” och hälsar den amerikanska flaggan; och fransmän firar Bastiljdagen med gatufester och militära processioner.  Det finns naturligtvis manifestationer av liknande slag i monarkier också, men det funkar inte riktigt på samma sätt.  Vi ska tala mer om det när vi talar om nationalstaten och nationalism.

Som en enig gemenskap kunde republiken inte delas.  Om man delar upp någonting får man olika parter, olika partier, och en republik skulle inte bestå av bitar.  Det var därför som USAs förste president, George Washington, varnade för “partipolitik.”  Republiken kommer att falla i bitar om vi alla bara tänker på oss själva.  Partier är alltid partiska och gör inte vad som är bäst för oss alla. Den republikanska traditionen är skeptisk till politik som en fråga om intressekamp.  I USA är fortfarande “partisanship” ett fult ord och någonting man kan anklaga en politisk motståndare för.

Polis och kosmopolis

Grekerna kontrasterade gärna sina små självstyrande poleis med den stora världsstaden som de kallade för kosmopolis.  För grekerna var Babylon urtypen för världsstaden.  Invånarna i en kosmopolis hade ingenting speciellt gemensamt och tillhörde ofta många olika religioner, etniska grupper och talade olika språk.  För grekerna var det uppenbart att en kosmopolis inte kunde styra sig själv.  Den var för stor och det fanns ingen politisk gemenskap.  Demokrati och republik skulle aldrig kunna fungera här.  Om inte annat så var världsstaden helt enkelt för stor.  Det fanns inget torg stort nog för att alla skulle kunna träffas.  Av de här orsakerna måste en kosmopolis istället styras av en envåldshärskare, en tyrann, som bestämde över alla innevånare.

Begreppsparet polis/kosmopolis blev sålunda till varandras motsats.  En polis är en gemenskap.  Det finns en kultur, ett språk, en historia.  Alla känner varandra, umgås och pratar mycket med varandra.  Det innebär inte att man alltid tycker lika eller alltid är goda vänner, men när man tycker olika och bråkar så förutsätter man ändå att man hör ihop och delar samma liv.  I en kosmopolis fungerar det inte så här.  Här finns det många olika gemenskaper men det har lite eller ingenting med varandra att göra.  En person som tillhör världsstaden är en “kosmopolit,” men kosmopoliter hör inte hemma någonstans och delar inte sitt liv med andra.  Kosmopoliter är rotlösa och de kan aldrig vara fria eftersom de alltid måste styras av andra.

Kontrasten mellan den självstyrande republiken och den tyranniska världsstaden är ett efterhängset tema i europeisk idéhistoria . Sedan de gamla grekerna har “Babylon” varit en symbol för förtryck, despoti, korruption och omoral.  För judarna, i Bibeln, var Babylon platsen där de hölls i fångenskap, och Martin Luther, den protestantiske reformatorn, refererade till påven i Rom som “den babyloniska skökan.”  Inom rastafari religionen på Jamaica är Babylon symbolen för slaveri.

Märk också att den här dikotomin överensstämmer med en uppdelning mellan “Europa” och “Asien.”  Den är ett exempel på vad som ibland kallas “Orientalism.”  Ett orientalistiskt tankesätt gör människor i Asien till den direkta motsatsen till människor i Europa.  Vi är vad de inte är; de är vad vi inte är.  I Europa, går fördomen, styr vi oss själva, men i Asien styrs folk av envåldshärskare som gör vad som faller dem in och behandlar sina undersåtar som slavar. Asiatiska stater har inga lagar, ingen frihet, ingen demokrati.  Människor i Asien kan aldrig vara fria.  Att förstå andra människor som motsatsen mot sig själv är orättvist, nedsättande — och dessutom leder det till att man missförstår världen.  När George Bush, den amerikanske presidenten, invaderade Bagdad år 2003 var det inte egentligen Babylon han invaderade?

Men låt oss försöka försvara den kosmopolitiska världsstaden.  Gemenskaper kan vara trevliga men de kan också vara både begränsande och egentligen ganska repressiva.  Det är stor social press, och det verkar också har varit fallet i det antika Aten.  Folk som tänkte olika — filosofen Sokrates, till exempel, som tvingades begå självmord — hade det inte lätt.  Cyniker som Diogenes hade det inte lätt heller — han bodde i en tunna på Atens gator.  Stadsstaterna hade samma charm som små svenska städer skulle man kanske kunna säga – med samma höga grad av social intolerans.  Ska man överleva här måste man i princip göra som alla andra.  Att komma till storstaden känns därför ofta som en enorm befrielse.  Det är inte längre någon som håller koll på en, man får göra vad man vill.  Det är en befrielse att vara en kosmopolit, att leva tillsammans med människor som är olika än man själv.  Dessutom konfronteras man hela tiden med det som är nytt och intressant.  Det finns hela tiden nya saker att lära sig och att uppleva.  Man växer som människa.  Att komma till Babylon från Aten måste ha varit som att komma från Sundsvall till Stockholm, eller från Sjöbo till Köpenhamn.

Studerar man en stad som Babylon visar det sig dessutom att de grekiska entusiasterna för republiken hade fel.  Kosmopoleis styrdes inte av envåldshärskare som höll alla på plats.  Istället bestod världsstäderna av en mängd olika separata grupper som var enade kring en religion, ett språk, ett hantverk eller ett ursprung.  De här grupperna hade en mycket stark gemenskap och styrde i praktiken ofta sig själva.  Babylon var ett sorts gruppsamhälle, uppbyggt av en stor mängd självstyrande, oberoende, republiker.  Det samma gäller många andra städer runt östra delen av Medelhavet och i Mellanöstern.

Stadsstaten vs. individen

Kärleken till den egna staden och betydelsen av den politiska gemenskapen gör den republikanska traditionen i grunden olika från de liberala traditioner som den lätt kan förväxlas med.  Liberalism handlar också om “frihet,” det hör man på ordet.  Men liberalismen är ett resultat av 1700-talets upplysningsidéer och 1800-talets ekonomiska revolutioner, och det var inte någonting som invånarna i den grekiska republiken kände till.  Den frihet som liberalismen förespråkar är friheten för individen, rätten hos den enskilda människan att göra var han eller hon vill så länge det inte inkräktar på andra människors frihet.  Liberalismen handlar om individuella rättigheter, med andra ord, och framför allt individernas rättigheter i relation till staten.

De gamla grekerna, och medborgarna i många republiker sedan dess, skulle aldrig ha kunnat förstå det här sättet att tänka.  För dem var det uppenbart att republiken var mycket viktigare än dess enskilda invånare.  Stadsstaten hade rättigheter som var viktigare än individens.  Det var därför som individen måste vara beredd att dö för sin stad.  “Live free or die,” står det på nummerskyltarna på bilarna i den amerikanska delstaten New Hampshire.  Det är en väldigt republikansk idé, men den är inte, i alla fall inte ursprungligen, liberal.  Det är till exempel inte ett argument för kapitalismen eller emot statliga regleringar.  Friheten gäller republiken, inte individerna.  Det är republiken som ska vara fri.

För medborgarna i de antika republikerna fanns det ingen konflikt här.  Det gick helt enkelt inte att tänka på människan som separat, eller som separerbar, från samhället som helhet.  Istället kan vi bara bli riktiga, fullständiga, människor tillsammans med andra.  Vi kan bara bli människor om vi först är medborgare.  Människan, sa Aristoteles, är ett zoon politikon, ett “politiskt djur.”  Vi är djur, men vi är djur som behöver staden för att kunna uppnå vår fulla potential.  Det är bara i staden som vi kan bli “civiliserade.” Civis på latin betyder “medborgare,” alltså en medborgare i en stadsstat.  Civiliserade människor bor i städer — de får sin mat från affärer, har rena kläder och kör sportbilar.  På landet bor bara bönder.  De får sin mat från jorden, har smutsiga kläder och kör traktorer. Det är bara stadsbor som kan bli fullständiga människor.

Liberalismen, å andra sidan, tar för givet att människan kan definierar utanför sina sociala sammanhang.  Att individen kommer först och samhället kommer först i efterhand.  Varje individ är självgod och självtillräcklig.  Vi har de resurser vi behöver för att klara oss utan att behöva lita till andra.  Men idén om den självständiga individen är en 1700-tals idé, ofta sammanknippad med den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau, den fanns inte i det klassiska Grekland.

Eftersom en människa, enligt de gamla grekerna, inte kunde vara en människa utanför staden var det inte konstigt att förvisning från staden var det värsta straff man kunde dömas till — värre till och med än ett dödsstraff.  Att bli förvisad var som att bli levande begravd — man levde fortfarande men var inte längre en människa. För att överleva för sig själv, förklarade Aristoteles, måste man antingen vara ett djur eller en gud.  Djur och gudar klarar sig ensamma ute i naturen, men människor behöver sin polis.

Grekerna hade ett speciellt ord för skräcken för naturen.  De kallade den “panik.”  Pan var den flöjtspelande ledsagaren till guden Dionysos.  Pan hade horn på huvudet, klövar och ett getskägg.  Som ikonografin visar var han förebilden till kristendomens “djävul.”  För medborgarna i de grekiska stadsstaterna var han ett hot eftersom hans musik var så förförande.  När han började spela följde folket i staden — speciellt kvinnor och barn — med honom ut i skogen eller upp i bergen.  Sedan försvann Pan helt plötsligt och medborgarna förstod att de kommit bort.  De hade förlorat sig i naturen; de var inte längre människor.  Den rädsla som kom över dem var “panik” — rädslan över att förlora sin mänsklighet.

En liberal, å andra sidan, är inte rädd för naturen.  En liberal är inte rädd att tappa bort sig.  Liberaler har de överlevnadstekniker och resurser som behövs för att klara sig.  Jämför grekernas panik med Daniel Defoes historia om Robinson Kruse — skriven 1719 och ofta identifierad som den första europeiska romanen.  Kruse levde i ensamhet på sin öde ö men greps aldrig av panik.  Istället gjorde han allt han kunde för att återskapa civilisationen.  Han byggde ett hus, och sen en massa andra byggnader, sydde kläder, sådde olika grödor och bakade bröd.  Han är, förklarade Defoe, inte bara ensam utan också fri.  Han behövde ingen annan; han är den oinskränkte kungen i sitt eget land.  Det här är sinnebilden för den liberala individen.

Republikansk frihet

Det är fullt möjligt, som vi sa, för en republik att vara fri utan att dess innevånare är fria.  Det gällde i hög grad Aten som litade till slaveri för sin ekonomiska försörjning.  Och som vi har sett kunde frihet för individen i det gamla Grekland aldrig betyda samma sak som för oss — inte minst eftersom det inte fanns några “individer.”  Men samtidigt fanns det också i den republikanska traditionen idéer om vad frihet skulle kunna betyda för enskilda person.  Som vi skulle kunna vänta oss, var den idén ganska annorlunda än vår.

 Staden, som vi sa, var viktig för grekerna. Det var bara i staden som man kunde bli en riktig människa; det var därför bara i staden som man kunde bli fri.  För att förstå det här resonemanget måste vi jämföra människors liv i staden med hur djur lever ute i naturen.  Människor är ju också djur förstås.  Vi har behov som är givna av naturen: vi måste äta, dricka, sova, vi behöver sex och skydd från vädrets makter.  I den republikanska stadsstaten är allt det här aktiviteter som försiggår i hemmet.  I hemmet sysslar vi med att tillfredsställa våra fysiska, djuriska, behov.  Det sker med hjälp av de regler som gäller för hemmet.  “Regel” på grekiska kallades nomos och “hemmet” kallades oikos.  Oikos-nomos, “hemmets regler,” är vad vi idag kallar “ekonomi.”

Alla som tillhörde hemmet och vars uppgift det var att tillfredsställa andras naturliga behov var själva en del av naturen.  Det gällde till exempel slavar.  Vissa människor, sa Aristoteles, är slavar av naturen.  De tillhör naturen och har ingen annan plats.  Men det gällde också kvinnor och barn.  Det kan inte ha varit lätt att vara en kvinna i den antika Grekland.  Kvinnorna skulle hålla sig i hemmet och om de gav sig ut på stan måste de bära slöja.  De kunde inte äga saker och de spelade ingen roll i det politiska livet.  De verkar inte heller ha haft rätt att se de gemensamma teaterföreställningarna.  Istället var kvinnans roll, precis som slavarna, att förse sina män och sina barn med det som naturen krävde — mat, skydd och sex.  Som en del av naturen var kvinnorna bundna av naturen.  Det var också därför som de aldrig kunde vara fria.

Så länge vi bara lever i hemmet, i vår egen värld, kommer även männen att vara som djur.  Det är inte så stor skillnad på människor or grisar.  Grisar rullar sig i gyttjan och äter potatis ungefär som människor rullar sig i TV soffan och äter chips.  I hemmet lever vi “för oss själva,” eller vad grekerna kallade ideon — ett ord som givit upphov till vårt prd “idiot.”  En idiot är en person som aldrig ser någonting annat än sig själv.

Frihet var istället en fråga om att befria sig från naturens krav.  Frihet var friheten från det av naturen givna.  Människor har så många andra möjligheter — vi kan tänka, hitta på saker, vara kreativa, filosofiska.  Vi kan reflektera över oss själva och våra liv på ett sätt som djur inte kan.  “Ett liv som man inte reflekterar över är inte värt att leva,” som Platon uttryckte det.  Det finns en mänsklig potential bakom vår djuriska natur.  Att bli fri, för grekerna, var att upptäcka den potentialen.

Och det är här staden kommer in.  För att uppfylla vår mänskliga potential — för att bli fria — måste vi bege oss ut i offentligheten, vi måste umgås med andra människor, vi måste lämna det privata livet, lämna hemmet.  Det var bara i det offentliga livet som man kunde diskutera och lära sig från andra. Jämför Sokrates och den ”sokratiska metoden.”  Sokrates gick omkring i Aten och letade efter folk att prata med. Han frågade vem som helst vad ”frihet” eller ”sanning” eller ”rättvisa” kunde vara.  Det var genom dialogen som då uppstod som man tillsammans kunde närma sig ett svar.  Vi upptäcker bara oss själva som människor tillsammans med andra människor.  Samhället består inte av individer utan av relationer mellan människor.  Ensamma är vi hopplöst resurslösa.

Det var det här som de fria männen kunde göra — det aristokratiska fåtal som befriats från naturens krav.  Eller snarare, de som tack vare slavar och kvinnor befriats från naturens krav.  Eftersom deras naturliga behov var tillfredsställda kunde de fullständigt fokusera på statens styrelse . De var opartiska, obundna, och lyssnade bara på de bästa argumenten.  De tänkte inte på sig själva.  De gjorde vad som var bäst för helheten.  De var alltså bara den grupp av människor som kunde leva upp till de här idealen som hade fulla medborgerliga rättigheter.  Det var också bland dem som beslut fattades i demokratiska former — med allmän och lika rösträtt.

Vad den här föreläsningen handlade om

I den här föreläsningen talade vi om idén om republiken. En republik i det antika Grekland var den “gemensamma saken,” en liten stadsstat som styrde sig själv utan kungar eller inblanding från utländska makter. Frihet var idealet men den gällde friheten för republiken, inte för dess innevånare. De republikanska idealen liknar dagens liberala och demokratiska ideal men fungerade helt olika. I praktiken var till exempel rösträtten begränsad till en minoritet av befolkningen.

  • De republikanska idealen var också olika än våra liberala. Republiken var viktigare än individen. Medborgarna måste uppoffra sig för staten.
  • Man föds inte till människa men man kan bli en människa om man har turen att bo i en stad. En människa blir fri genom att befria sig från sina naturgivna behov. Det sker i hemmet, och det är därför som slavar och kvinnor inte kan vara fria — eller fullständiga människor.