Eriks föreläsningar

Statens historia

Statsvetenskaplig introduktion, hösten 2017

Idén om republiken

Print Friendly, PDF & Email

Referera till som

  • Erik Ringmar, “Idén om republiken,” Statens historia, Statsvetenskapliga institutionen, Lunds Universitet, ht. 2017.

Introduktion

De två första föreläsningarna handlade om den mest typiska europeiska staten, den “suveräna staten,” som utövade en kameral, pastoral, makt över sina undersåtar och som kombinerade omsorg med kontroll. Vi hittade stater av den här typen i centrala Europa — i stora, jordbruks-baserade, stater som Frankrike, Österrike, Preussen och det Tysk-romerska Riket, men också till exempel i Sverige. Men det finns också en annan europeisk tradition och det är den som vi ska tala om nu. Den gäller republiker, republikanska stater. Det finns en mängd olika stater som kallar sig republiker: många av de antika stadsstaterna var republiker, men så var också stadsstater i norra Italien under Renässansen, och, från slutet av 1700-talet också stater som Frankrike och USA. Idag kallar sig till och med Kina för republik, en “folkrepublik.”

Vad republiker har gemensamt verkar främst vara att de inte styrs av kungar. Sverige är sålunda inte en republik utan en monarki. Men bristen på monark är kanske det minst intressanta som finns att säga om republiker. Om vi anlägger ett historiskt perspektiv — och det är vad vi ska göra här — finns det mycket annat att prata om.

Som alltid kommer vi att förenkla och hoppa över. Vad vi ska tala om är inte historiska fakta — årtal, personer och krig — utan istället vad vi skulle kunna kalla den republikanska idén, idealbilden av republiken. Den republikanska idén gäller inte hur republikerna faktiskt fungerade utan istället hur republikens företrädare velat beskriva dem. Det gäller en viss syn på staten, politiken och relationerna mellan vanligt folk och de styrande. Det handlar mer om politisk teori än politisk verklighet.

Inspiration för den här idealbilden hittar vi i klassiska grekiska texter — Aristoteles Politiken, till exempel, eller Thucydides Historia om det Peloponnesiska kriget.  Mycket av det här handlar om en enda republik — Aten. Aten var en viktig stad naturligtvis — hem till både Platon och Aristoteles — men det fanns många andra grekiska städer. Det är en väldigt Ateno-centrisk bild vi får och därför inte en rättvis beskrivning av det antika Grekland. Det är  viktigt att komma ihåg. Men, som sagt, vi är intresserade av idealbilder mer än verklighetsbeskrivningar.

Som ni kommer att märka står den republikanska idén i skarp kontrast till den kamerala staten. I republiker fungerade nästan allting annorlunda — åtminstone i teorin. Idag blandar vi ofta ihop de här två traditionerna, och dagens stater plockar också upp teman från båda två, men det är ändå en poäng att hålla dem isär. Det är bara när vi förstår skillnaden mellan de här två modellerna som vi förstår mycket som annars skulle vara svårförklarat. Varför amerikanska politiker är så konstiga, till exempel, eller varför “frihet” är ett så svårdefinierat begrepp.

Den här föreläsningen kommer att handla om den klassiska bilden av republiken. Nästa föreläsning följer sedan den republikanska idétraditionen från antiken fram till våra dagar.

Den “gemensamma saken”

Som så ofta är det bäst att börja med själva termen. En republik är en res publica, en res, ”sak,” som är publica, ”allmän” eller ”gemensam.” Ordet republik skulle sålunda kunna översättas som ”den gemensamma saken.” På engelska talade man under tidig modern tid om “the commonwealth” — the Commonwealth of Virginia, i Nord Amerika, till exempel. Commonwealth — det “gemensamma välståndet” — är en engelska översättning av res publica. Men vad är det då “saken,” eller “välståndet,” och i vilken mening är den “gemensam”?

De första republikerna var alla små både till ytan och folkmängden. Det kan låta som en trivial observation men är i själva verket väldigt viktigt. De klassiska republikerna var alla små städer som också var stater — “stadsstater.” Som alla städer var de beroende av andra, om inte annat så för sin matförsörjning. Stadsstaterna överlevde framför allt på köpenskap. Man handlade både med den omkringliggande landsbygden och med andra städer, ibland med städer mycket långt borta. Stadsstaterna ingick ofta i stora handels-baserade nätverk.

Den grekiska termen för en stadsstat var polis, eller poleis i plural. Det är från polis som vi fått ord som “politik,” “polis” och “policy.” Vad de här ganska olika termerna har gemensamt är naturligtvis referensen till staten. “Politik” handlar om hur staten ska styra, “polis” om hur ordningen i staten ska upprätthållas, och “policy” om hur staten ska administreras.

Det typiska för republikerna var att invånarna själva samlades och bestämde om sina gemensamma angelägenheter. Stadsstaterna var ”fria,” i meningen att de varken styrdes av någon utomstående — en annan stat — eller någon uppifrån, en kung. Folk som bodde i en republik var inte undersåtar utan medborgare – de var borgare tillsammans med de andra som bodde i staden. Idén om republiken handlar sålunda om självstyre. Vi styr oss själva; det är ingen annan som styr över oss. Vi fattar våra egna beslut angående våra egna angelägenheter, och väljer våra egna styresman och byråkrater. Republiken är som ett stadsstats-omfattande FF party — utan paternalistiska kungar, till exempel, som hyser omsorg och utövar kontroll.

Den republikanska idén är sålunda en idé om frihet. Friheten från yttre tvång och från en inhemsk överhet. Folk som är medborgare i republiker — amerikaner till exempel — pratar också ofta om hur “fria” de är. USA är, sägs det, “the land of the free,” och fransmännen är inte dåliga på att prata om “liberté” de heller. Men frihet är förstås ännu ett exempel på ett begrepp som är i grunden omtvistat. Märk till exempel att den frihet vi talar om här är en frihet som gäller republiken som helhet och inte dess enskilda invånare. Att republiken är fri betyder inte att alla invånare är fria. Vi återkommer till det.

Republiker och demokratier

Ett begrepp som ligger nära idén om republiken är naturligtvis “demokrati,” och de grekiska, klassiska, republikerna — framför allt Aten — har ofta identifierats som de första demokratierna. Om det stämmer kan diskuteras, men de atenska, demokratiska, idealen har hur som helst varit viktiga i den europeiska idétraditionen. I många republiker var det också demos, alla medborgare tillsammans, som utövade den politiska makten, och de hade alla samma rösträtt. Medborgarna träffades på agoran, stadens torg, för att diskutera gemensamma problem och fatta gemensamma beslut.

Men demokratin omfattade inte alla som bodde i staden. Kvinnor var till exempel inte inkluderade i den atenska republiken och de som var inflyttade, utlandsfödda, var inte heller medborgare. I det klassiska Grekland spelade slavar en avgörande roll för ekonomin och de fick inte heller vara med och bestämma.  Kvinnor och barn var inte heller medborgare.  I Aten, på 400-talet f.Kr. fanns det kanske 30,000 vuxna invånare — 10,000 var slavar och utlandsfödda. Av de 20,000 atenarna var hälften kvinnor och då blir det bara 10,000 medborgare kvar. Om det här räkne-exemplet stämmer skulle 1 av 3 invånare vara medborgare med fulla rättigheter.

Många republikaner, både under klassisk tid och senare, har faktiskt varit mycket skeptiskt inställda till majoritetsbeslut och principen om en-person-en-röst. Majoriteten av ett lands befolkning har setts som opålitlig — okunnig om och ointresserad av politik — och därför som lätta att uppvigla och manipulera. I praktiken verkar också Atens demokrati ha fungerat ganska dåligt.

Kanske bättre att säga att idén om republiken är en aristokratisk idé snarare än en demokratisk. Eller kanske ändå bättre: demokrati och aristokrati går faktiskt att kombinera — i alla fall trodde de gamla grekerna det. Även om det är demos som styr så är den gruppen aristokratisk eftersom den är så begränsad. Republiken var en medlemsklubb som bara accepterade vissa personer som medlemmar, men bland de medlemmarna var relationerna jämlika och fullt demokratiska. Ibland, som till exempel i Venedig under Renässansen, kunde gruppen medborgare med fulla rättigheter var väldigt liten. Republiken liknade mer en oligarki, ett fåtalsvälde.

Det sågs länge som uppenbart att demokratiska styrelseformer inte skulle kunna fungera i stora stater, som till exempel de stora, jordbruks-baserade, staterna i centrala och norra Europa — Frankrike, Österrike, Preussen och Ryssland, till exempel. Ett problem var att människor här hade inte mycket gemensamt förutom det faktum att de var undersåtar till samma kung. I de stora centraleuropeiska staterna fanns det ingen politisk gemenskap som kunde styra sig själv. Och dessutom var avstånden mellan människor alldeles för stora, och alla undersåtar skulle aldrig kunna träffas på samma plats, på samma agora. I en sådan situation kan demokrati aldrig fungera. Det fanns, skulle man kunna säga, inget politiskt subjekt utom kungen själv. Louis XIV hade, som vi påpekade, helt rätt när han sa att l’etat c’est moi. Ingen annan än den franske kungen kunde vara den franska staten.

Men det här gäller inte republiken. Här har vi ett politiskt subjekt som är ett alternativ till kungen — medborgarna och den gemenskap de tillsammans bildar. Republiken är så liten att alla kan träffas på samma plats och bestämma över sig själva. Inga kungar eller kejsare behöver lägga sig i.

Medborgarandan

Låt oss säga lite mer om idén om gemenskapen. Den klassiska republiken var inte bara en politisk institution utan också, och först och främst, en social gemenskap. Alla som bodde i republiken, i stadsstaten, hörde ihop. De delade samma stad, samma sätt att leva, samma kultur och värden. Staden var en enhet, en enighet, och som sådan alltid mycket viktigare än de enskilda individer som konstituerade den. Det var staden som gav varje innevånare sin mest grundläggande identitet. Man var först “atenare,” sen “grek,” och sen “människa.” Inte konstigt att Atenarna älskade sina städer — och det har förresten senare tiders republikaner också sagt att de gjort.

Av republikanska författare har det här medborgaridealet sammanknippats med idén om vad romarna kallade virtus, italienarna virtû, och vad amerikaner än idag kallar civic virtue. Virtus på svenska blir till ”dygd” men dygd brukar ju oftast gälla sexualmoral och det gäller det ju inte här. En bättre översättning är ”medborgaranda.” På norska har dom förresten ett bra ord som passar in här — “dugnad,” definierat som “ulønnet og frivilligt arbeid gjort felles for felleskapet.” En dugnad är ett arbete man utför tillsammans med andra och för de andra, inte för en själv.

Som en medborgare i en republik måste man ha den rätta andan, med andra ord, den rätta inställningen. Medborgarandan har att göra med vad resten av samhället förväntar sig av sina medborgare och i de antika republikerna förväntade man sig väldigt mycket. Varje medborgare måste sätta republikens intressen före sina egna. Individerna måste uppoffra sig för staden, ge av sin tid, sitt engagemang och kanske — om ett krig bröt ut — till och med sina liv. Plikten att försvara stadsstaten med vapen, om det skulle behövas, var en naturlig aspekt av medborgarskapet. Alla medborgare måste vara beredda att dö för republikens frihet.

Dessutom måste medborgarna delta i en mängd gemensamma aktiviteter. Ett exempel var de skådespel och ceremonier som republiken arrangerade. Under de dionysiska festivalerna i Aten samlades till exempel alla medborgare i amfiteatern för att se på olika skådespel tillsammans. Alla medborgare måste vara med. Handlingen i pjäsen gällde ofta staden och dess gemensamma liv, vad det innebar att vara en medborgare och vad som händer om man inte accepterar stadens regler. Som en åskådare i publiken kunde man faktiskt se republiken — “den gemensamma saken” — presenterad framför en på scenen.

Fram tills idag omger sig alla republiker med liknande ceremonier. Det gäller att knyta medborgarna närmare till varandra och närmare till den gemensamma saken. I amerikanska skolor läser man “the pledge of allegiance” och hälsar den amerikanska flaggan; och fransmän firar Bastiljdagen med gatufester och militära processioner. Det finns ju nationella manifestationer av liknande slag i monarkier också, men det funkar inte riktigt på samma sätt. Vi ska tala mer om det när vi talar om nationalstaten och nationalism.

Som en enig gemenskap kunde republiken inte delas. Om man delar upp någonting får man olika parter, olika partier, och en republik skulle inte bestå av bitar. Jämför USAs förste president, George Washington, som på sin dödsbädd varnade för “partipolitik.”  Republiken kommer att falla i bitar om vi alla bara tänker på oss själva. Partier är alltid partiska och gör inte vad som är bäst för oss alla. Den republikanska traditionen är skeptisk till politik som en fråga om intressekamp. I USA är fortfarande “partisanship” ett fult ord och någonting man kan anklaga en politisk motståndare för.

Polis och kosmopolis

Grekerna kontrasterade gärna sina små självstyrande poleis med den stora världsstaden som de kallade för kosmopolis. En kosmopolis var full av en massa olika sorts människor som fösts ihop på samma ställe. För grekerna var Babylon urtypen för världsstaden. Invånarna i en kosmopolis hade ingenting speciellt gemensamt och tillhörde ofta många olika religioner, etniska grupper och talade olika språk. För grekerna var det uppenbart att en kosmopolis inte kunde styra sig själv. Den var för stor och det fanns ingen politisk gemenskap. Demokrati och republik skulle aldrig kunna fungera här. Om inte annat så var världsstaden helt enkelt för stor. Det fanns inget torg stort nog för att alla skulle kunna träffas, och även om man träffades på samma plats skulle man inte kunna höra vad en talare sa. Av de här orsakerna måste en kosmopolis istället styras av en envåldshärskare, en tyrann, som bestämde över alla innevånare.

Låt oss därför dra en skarp kontrast mellan en polis och en kosmopolis. En polis är en gemenskap. Det finns en kultur, ett språk, en historia. Alla känner varandra, umgås och pratar mycket med varandra. Det innebär inte att man alltid tycker lika eller alltid är goda vänner, men när man tycker olika och bråkar så förutsätter man hela tiden att man hör ihop. Man delar samma liv. I en kosmopolis fungerar det inte så här. Här finns det många olika gemenskaper men det har lite eller ingenting med varandra att göra. En person som tillhör världsstaden är en “kosmopolit,” men kosmopoliter tillhör ingen gemenskap, de delar inte sina liv med andra. Kosmopoliter är rotlösa och hemlösa och de kan aldrig vara fria eftersom de alltid styrs av andra.

Kontrasten mellan den självstyrande republiken och den tyranniska världsstaden är ett efterhängset tema i europeisk idéhistoria. Sedan de gamla grekerna har “Babylon” också varit en symbol för förtryck, despoti, korruption och omoral. För judarna, i Bibeln, var Babylon platsen där de hölls i fångenskap, och Martin Luther, den protestantiske reformatorn, refererade till påven i Rom som “den babyloniska skökan.” Inom rastafari religionen på Jamaica är Babylon symbolen för slaveri.

Märk också att den här dikotomin överensstämmer med en uppdelning mellan “Europa” och “Asien.” Den är ett exempel på vad som ibland kallas “Orientalism.” Ett orientalistiskt tankesätt gör människor i Asien till den direkta motsatsen till människor i Europa. Vi är vad de inte är; de är vad vi inte är. I Europa, går fördomen, styr vi oss själva, men i Asien styrs folk av envåldshärskarer som gör vad som faller dem in och behandlar sina undersåtar som slavar. Asiatiska stater har inga lagar, ingen frihet, ingen demokrati. Människor i Asien kan aldrig vara fria. Att förstå andra människor som motsatsen mot sig själv är orättvist, nedsättande — och dessutom leder det till att man missförstår världen.

Men låt oss försöka försvara den kosmopolitiska världsstaden. Gemenskaper kan vara trevliga men de kan också vara både begränsande och egentligen ganska repressiva. Det är stor social press, och det verkar också har varit fallet i det antika Aten. Folk som tänkte olika — filosofen Sokrates, till exempel, som tvingades begå självmord — hade det inte lätt. Cyniker som Diogenes hade det inte lätt heller — han bodde i en tunna på Atens gator. Stadsstaterna hade samma charm som små svenska städer skulle man kanske kunna säga – med samma höga grad av social intolerans. Ska man överleva här måste man i princip göra som alla andra. Att komma till storstaden känns därför ofta som en enorm befrielse. Det är inte längre någon som håller koll på en, man får göra vad man vill. Det är en befrielse att vara en kosmopolit, att leva tillsammans med människor som är olika än man själv. Dessutom konfronteras man hela tiden med det som är nytt och intressant. Det finns hela tiden nya saker att lära sig och att uppleva. Man växer som människa. Att komma till Babylon från Aten måste ha varit som att komma från Sundsvall till Stockholm, eller från Sjöbo till Köpenhamn.

Studerar man en stad som Babylon visar det sig dessutom att de grekiska entusiasterna för republiken hade fel. Kosmopoleis styrdes inte av envåldshärskare som höll alla på plats. Istället bestod världsstäderna av en mängd olika separata grupper som var enade kring en religion, ett språk, ett hantverk eller ett ursprung. De här grupperna hade en mycket stark gemenskap och styrde i praktiken ofta sig själva. Babylon var ett sorts gruppsamhälle, uppbyggt av en stor mängd självstyrande, oberoende, republiker.

Dessutom hade de republikanska entusiasterna fel om sig själva. De grekiska stadsstaterna var inte alls oberoende. Som vi sa så ingick de ofta i enorma kommersiella nätverk som kunde spänna över stora geografiska områden. De grekiska republikerna knoppade dessutom av sig i form av kolonier runt om i Medelhaven — man koloniserade Sicilien och södra Italien, grundade Marseilles i Frankrike. Men det är inte heller sant att de här nätverken var exklusivt grekiska. Många andra kulturer var också med — fenicier, egypter, folk i Nordafrika, Italien och Spanien. Den lilla stadsstaten, republiken, var alltid mycket mer kosmopolitisk än den låtsades.

Stadsstaten vs. individen

Kärleken till den egna staden och betydelsen av den politiska gemenskapen gör den republikanska traditionen i grunden olika från de liberala traditioner som den lätt kan förväxlas med. Liberalism handlar också om “frihet,” det hör man på ordet. Men liberalismen är ett resultat av 1700-talets upplysningsidéer och 1800-talets ekonomiska revolutioner, och det var inte någonting som invånarna i den grekiska republiken kände till. Den frihet som liberalismen förespråkar är friheten för individen, rätten hos den enskilda människan att göra var han eller hon vill så länge det inte inkräktar på andra människors frihet. Liberalismen handlar om individuella rättigheter, med andra ord, och framför allt individernas rättigheter i relation till staten.

De gamla grekerna, och medborgarna i många republiker sedan dess, skulle aldrig ha kunnat förstå det här sättet att tänka. För dem var det uppenbart att republiken var mycket viktigare än dess enskilda invånare. Stadsstaten hade rättigheter som var viktigare än individens. Det var därför som individen måste vara beredd att dö för sin stad. “Live free or die,” står det på nummerskyltarna på bilarna i den amerikanska delstaten New Hampshire. Det är en väldigt republikansk idé, men den är inte, i alla fall inte ursprungligen, liberal. Det är till exempel inte ett argument för kapitalismen eller emot statliga regleringar. Friheten gäller republiken, inte individerna. Det är republiken som ska vara fri.

För medborgarna i de antika republikerna fanns det ingen konflikt här. Det gick helt enkelt inte att tänka på människan som separat, eller som separerbar, från samhället som helhet. Istället kan vi bara bli riktiga, fullständiga, människor tillsammans med andra. Vi kan bara bli människor om vi först är medborgare. Människan, sa Aristoteles, är ett zoon politikon, ett “politiskt djur.” Vi är djur, men vi är djur som behöver staden för att kunna uppnå vår fulla potential. Det är bara i staden som vi kan bli “civiliserade.” Civis på latin betyder “medborgare,” alltså en medborgare i en stadsstat. Civiliserade människor bor i städer — de får sin mat från affärer, har rena kläder och kör sportbilar. På landet bor bara bönder. De får sin mat från jorden, har smutsiga kläder och kör traktorer. Det är bara stadsbor som kan bli fullständiga människor.

Liberalismen, å andra sidan, tar för givet att människan kan definierar utanför sina sociala sammanhang. Att individen kommer först och samhället kommer först i efterhand. Varje individ är självgod och självtillräcklig. Vi har de resurser vi behöver för att klara oss utan att behöva lita till andra. Individen kommer före staten; individerna är de grundläggande enheter av vilka samhället konstruerats. Men idén om den självständiga individen är en 1700-tals idé, ofta sammanknippad med den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau, den fanns inte i det klassiska Grekland.

Eftersom en människa, enligt de gamla grekerna, inte kunde vara en människa utanför staden var det inte konstigt att förvisning från staden var det värsta straff man kunde dömas till — värre till och med än ett dödsstraff. Att bli förvisad var som att bli levande begravd — man levde fortfarande men var inte längre en människa. För att överleva för sig själv måste man antingen vara ett djur eller en gud. Djur och gudar klarar sig ensamma ute i naturen, men människor behöver sin polis.

Grekerna hade ett speciellt ord för skräcken för naturen. De kallade den “panik.” Pan var den flöjtspelande ledsagaren till guden Dionysos. Pan hade horn på huvudet, klövar och ett getskägg. Som ikonografin visar var han förebilden till kristendomens “djävul.” För medborgarna i de grekiska stadsstaterna var han ett hot eftersom hans musik var så förförande. När han började spela följde folket i staden — speciellt kvinnor och barn — med honom ut i skogen eller upp i bergen. Sedan försvann Pan helt plötsligt och medborgarna förstod att de kommit bort. De hade förlorat sig i naturen; de var inte längre människor. Den rädsla som kom över dem var “panik” — rädslan över att förlora sin mänsklighet.

En liberal, å andra sidan, är inte rädd för naturen. En liberal är inte rädd att tappa bort sig. Liberaler har de överlevnadstekniker och resurser som behövs. Jämför grekernas panik med Daniel Defoes historia om Robinson Kruse — skriven 1719 och ofta identifierad som den första europeiska romanen. Kruse levde i ensamhet på sin öde ö men greps aldrig av panik. Istället gjorde han allt han kunde för att återskapa civilisationen. Han byggde ett hus, och sen en massa andra byggnader, sydde kläder, sådde olika grödor och bakade bröd. Han är, förklarade Defoe, inte bara ensam utan också fri. Han behövde ingen annan; han är den oinskränkte härskaren i sitt egen land. Det här är sinnebilden för den liberala individen. Det är så här vi ofta tänker idag. En helt annan syn på människan med andra ord än den republikanska.

Republikansk frihet

Det är fullt möjligt, som vi sa, för en republik att vara fri utan att dess innevånare är fria. Det gällde i hög grad Aten som litade till slaveri för sin ekonomiska försörjning. Och som vi har sett kunde frihet för individen i det gamla Grekland aldrig betyda samma sak som för oss — inte minst eftersom det inte fanns några “individer.” Men samtidigt fanns det också i den republikanska traditionen idéer om vad frihet skulle kunna betyda för enskilda person. Som vi skulle kunna vänta oss, var den idén ganska annorlunda än vår.

Staden, som vi sa, var viktig för grekerna. Det var bara i staden som man kunde bli en riktig människa; det var därför bara i staden som man kunde bli fri. För att förstå det här resonemanget måste vi kontrastera människors liv i staden med djurs liv i naturen. Människor är ju också djur förstås. Vi har behov som är givna av naturen: vi måste äta, dricka, sova, vi behöver sex och skydd från vädrets makter. I republiken är allt det här aktiviteter som försiggår i hemmet. I hemmet sysslar vi med att tillfredsställa våra fysiska, djuriska, behov. Det sker med hjälp av de regler som gäller för hemmet. “Regel” på grekiska var nomos och “hemmet” var oikos. Oikos-nomos, “hemmets regler,” är vad vi idag kallar “ekonomi.”

Alla som tillhörde hemmet och vars uppgift det var att tillfredsställa andras naturliga behov var själva en del av naturen. Det gällde till exempel slavar. Vissa människor, sa Aristoteles, är slavar av naturen. De tillhör naturen och har ingen annan plats. Men det gällde också kvinnor och barn. Det kan inte ha varit lätt att vara en kvinna i den antika Grekland. De skulle hålla sig i hemmet och om de gav sig ut på stan måste de bära slöja. De kunde inte äga saker och de spelade ingen roll i det politiska livet. De verkar inte heller ha haft rätt att se de gemensamma teaterföreställningarna. Istället var kvinnans roll, precis som slavarna, att förse sina män och sina barn med det som naturen krävde — mat, skydd, sex. Som en del av naturen var kvinnorna bundna av naturen. Det var också därför som de aldrig kunde vara fria.

Så länge vi bara lever i hemmet, i vår egen värld, kommer vi att vara som djur. Grisar rullar sig i gyttjan och äter potatis ungefär som människor rullar sig i TV soffan och äter chips. I hemmer lever vi “för oss själva,” eller vad grekerna kallade ideon — ett ord som givit upphov till vårt “idiot.” En idiot är en person som aldrig ser någonting annat än sig själv.

Frihet var istället en fråga om att befria sig från naturens krav. Frihet var friheten från det av naturen givna. Människor har så många andra möjligheter — vi kan tänka, hitta på saker, vara kreativa, filosofiska — vi hittar sanningar, bedriver vetenskap, uttrycker oss i konst, följer en religion. Vi kan, kort sagt, reflektera över oss själva och våra liv på ett sätt som djur inte kan.   ὁ … ἀνεξέταστος βίος οὐ βιωτὸς ἀνθρώπῳsom Platon uttryckte det. “Ett liv som man inte reflekterar över är inte värt att leva.” Det finns en mänsklig potential bakom vår djuriska natur. Att bli fri, för grekerna, var att upptäcka den potentialen.

Och det är här staden kommer in. För att uppfylla vår mänskliga potential — för att bli fria — måste vi bege oss ut i offentligheten, vi måste umgås med andra människor, vi måste lämna det privata livet, lämna hemmet. Det var bara i det offentliga livet som man kunde diskutera och lära sig från andra. Jämför Sokrates och den ”sokratiska metoden.” Sokrates gick omkring i Aten och letade efter folk att prata med. Han frågade vem som helst vad ”frihet” eller ”sanning” eller ”rättvisa” kan vara. Det var genom dialogen som då uppstod som man tillsammans kunde närma sig ett svar. Vi upptäcker bara oss själva som människor tillsammans med andra människor. Samhället består inte av individer, skulle en republikan säga, utan av relationer mellan människor. Ensamma är vi hopplöst resurslösa.

Det var det här som de fria männen kunde göra — det aristokratiska fåtal som befriats från naturens krav. Eller snarare, de som tack vare slavar och kvinnor befriats från naturens krav. Eftersom deras naturliga behov var tillfredsställda kunde de fullständigt fokusera på statens styrelse. De var opartiska, obundna, och lyssnade bara på de bästa argumenten. De tänkte inte på sig själva. De gjorde vad som var bäst för helheten. De var alltså bara den grupp av människor som kunde leva upp till de här idealen som hade fulla medborgerliga rättigheter. Det var också bland dem som beslut fattades i demokratiska former — med allmän och lika rösträtt.

Republiker och kamerala stater

Låt oss som avslutning återvända till den suveräna, kamerala, staten och göra en kort jämförelse.

Som sagt så går det faktiskt inte, trots att grekerna försökte, att göra en uppdelning mellan poleis och kosmopoleis, mellan det fria Aten och det tyranniska Babylon. De var båda en del av samma politiska kultur. Däremot går det att göra en uppdelning mellan två typer av stater — stadsstaterna kring Medelhavet  och de stora agrara, jordbruksbaserade, staterna i centrala och norra Europa. Medelhavsstaten är republiken, det vi talat om idag. Den agrara staten är vad vi talade om i de två första föreläsningarna — den suveräna, kamerala, staten.

Den republikanska medelhavsmodellen beskriver sålunda små kommersiella och självstyrande samhällen. Det är här vi hittar den politiska traditionen i strikt bemärkelse — traditionen som förutsätter en polis. Här är folk väldigt engagerade i politik och man älskar att diskutera politiska frågor. Staten, politiken, är vårt eget ansvar; det är vi som fattar beslut och styr oss själva. Om vi inte gör det finns det ingen som kan göra det åt oss.

I de kamerala staterna, å andra sidan, på andra sidan Alperna, finns det ingen polis, ingen politisk gemenskap, och ingen grupp av människor som kunde styra sig själva. Folk hade inte mycket gemensamt mer än att de var undersåtar till samma kung. Dessutom var staterna alldeles för stora och avstånden mellan invånarna enorma. Här var det istället kungen som styrde. Folk har ingen orsak att intressera sig för politik eller att tala om det. Istället för medborgare har vi undersåtar som gör vad de kan för att undvika statens pålagor.

Stadsstaten, republiken, var sålunda annorlunda än den kamerala staten på nästan alla sätt.  Den var inte ett ”protection racket” och det fanns inga kungar som liknade krigsherrar eller maffiabossar. Det fanns inga ambitioner att skapa ordning genom en pastoral blandning av omsorg och kontroll. Det fanns faktiskt väldigt lite av byråkrati överhuvudtaget. De som skötte republikens förvaltning var ofta glada amatörer som valdes till sina befattningar, men som saknade professionell träning. Det gick att läsa politisk filosofi i stadsstaten — Aristotles, Platon var inte bara filosofer utan hade också sina egna skolor — men det gick inte att få en utbildning i Kameralwissenschaft.

Republikerna gjorde sålunda mycket få försök att skapa ordning och reda. De hade till exempel mycket begränsade ekonomiska ambitioner.  Ekonomi, som vi sa, var någonting som varje hem sysslade med, inte någonting som republiken behövde lägga sig i. Istället handlade de politiska diskussionerna mest om hur lagarna skulle se ut och om krig. ”Sociala frågor” fanns inte ofta på den gemensamma agendan. Från ett republikanskt perspektiv gäller sociala frågor alltid kampen mellan olika intressen — vem som ska få vad — och de är alltid partiska. Det här ville man undvika. Kampen mellan olika intressen är vad djur sysslar med, det gäller hur vi ska tillfredsställa våra djuriska behov. I republiker, a stadsstater, ska vi istället diskutera vad som förenar oss, vad som gör oss fria, vad som gör oss till människor — politiken ska lära oss förstå det goda och det sanna.

Vad den här föreläsningen handlade om

  • I den här föreläsningen talade vi om idén om republiken. En republik i det antika Grekland var den “gemensamma saken,” en liten stadsstat som styrde sig själv utan kungar eller inblanding från utländska makter. Frihet var idealet men den gällde friheten för republiken, inte för dess innevånare. De republikanska idealen liknar dagens liberala och demokratiska ideal men fungerade helt olika. I praktiken var till exempel rösträtten begränsad till en minoritet av befolkningen.
  • De republikanska idealen var också olika än våra liberala. Republiken var viktigare än individen. Medborgarna måste uppoffra sig för staten.
  • Man föds inte till människa men man kan bli en människa om man har turen att bo i en stad. En människa blir fri genom att befria sig från sina naturgivna behov. Det sker i hemmet, och det är därför som slavar och kvinnor inte kan vara fria — eller fullständiga människor.

Läs mer: