Eriks föreläsningar

Statens historia

Statsvetenskaplig introduktion, hösten 2017

Den kamerala staten

Print Friendly, PDF & Email

Referera till som

  • Erik Ringmar, “Den kamerala staten,” Statens historia, Statsvetenskapliga institutionen, Lunds Universitet, ht. 2017.

Introduktion

De suveräna stater som kom att etableras i tidig modern tid måste naturligtvis organiseras och administreras på något sätt och det måste också de samhällen över vilka de hävdade sin suveränitet. Det som vi i den här föreläsningen ska kalla “kameralismen” var namnet på vad man i tidig modern tid kallade den samlade kunskapen om statens styrelse. På tyska talade om Kameralwissenschaft eller Polizeiwissenschaft. Kameralismen var en tidig form av statskunskap, skulle man kunna säga, som hjälpte staten att skapa disciplin bland befolkningen, ordning i samhället, och — alltid lika viktigt — hjälpte staten att mobilisera resurser som kunde användas i krig. Kameralismen gjorde staten till ett redskap för den suveräne härskaren — för kungen, hans fogdar, präster och andra statstjänare.

Men i den här föreläsningen ska vi också dra ut linjerna till vår samtid. Vi är intresserade av vad som hände med den kamerala staten efter tidig modern tid. Temat här är någonting som vi ska kalla “pastoral makt.” Pastoral makt är vad den kamerala staten utövade men den pastorala makten kom också att utövas i andra typer av stater som ingick i samma europeiska tradition — kommuniststater, till exempel, och välfärdsstater. Den kamerala staten med sin pastorala makt är den dominerande formen av stat i Europa, men den finns också i olika varianter i andra delar av världen. Vi ska tala mer om det i en senare föreläsning. Att det finns andra politiska traditioner i Europa — framför allt en republikansk tradition som på många sätt är helt annorlunda — ska vi tala om i nästa föreläsning.

Metaforernas makt

Den suveräna staten la ner mycket tid på propaganda, sa vi, inte minst eftersom dess status var så oklar. Jorden och himlen är alltid med oss och de gemenskaper som förankrades här under Medeltiden hade en uppenbar existens. Var staten fanns var dock långt mindre klart. För att folk skulle vara beredda att frivilligt ge av sina resurser, och kanske också sina liv, till staten, måste den få en mycket klarare form. Folk måste lätt kunna förstå var och vad staten var. Det var detta som propagandan skulle åstadkomma. Vi har redan talat om propagandavärdet hos myter, politisk teori och olika ceremonier, men en viktig del av det här projektet tog sig också metaforiska former. Med hjälp av metaforer är det möjligt att tala om saker som vi inte vet vad de är och också om saker som inte finns. Även om vi inte kan säga vad någonting är så kan vi med hjälp av metaforer säga vad det liknar. På så sätt kan en verklighet skapas som egentligen inte existerar.

Mycket riktigt la den tidiga modern staten ned mycket arbete på att etablera metaforer med vilka den kunde beskrivas. Den kanske vanligaste metaforen såg staten som en “kropp,” en corpus. Vi har redan träffat på den här metaforen i vår diskussion om medeltidens idévärld. Den universella andliga gemenskapen, sa vi, är som en kropp, en corpus christianum, som har Jesus som sitt överhuvud i himlen och påven som sitt överhuvud på jorden. Den här metaforen tar nu den suveräna staten över. Undersåtarna, säger kungen, är alla delar av samma kropp, men samtidigt är de alla olika och har olika platser och fyller olika funktioner. Så till exempel kunde adelsmännen — de gamla riddarna — beskrivas som statens starka arm. Det är de som har ansvar för landets försvar. Prästerna blir till kroppens hjärta; köpmännen till magen som ger näring till kroppen; bönderna blir till fötter, eller kanske händer — de som faktiskt utför arbetet som gör att alla andra kan överleva. Vem som är kroppens huvud var förstås självklart. Vi säger faktiskt fortfarande att kungen är ett lands “stats-överhuvud.”

En annan vanlig metafor beskrev staten som ett skepp. Skeppet var på väg någonstans, på ett stormande hav eller över lugna vatten, och det var naturligtvis kungen som var kapten. Det var han som bestämde, gav order till besättningsmän och passagerare. Besättningsmännen var av olika rang, av olika grader och betydelse, och alla hade olika jobb att utföra på båten. Myteri, gjorde metaforen klart, var inte tillåtet — utom i mycket speciella fall där kaptenen blivit oförmögen att utföra sitt jobb, eller kanske var för berusad.

Mekaniska metaforer var också vanliga, och här liknades staten vid en klocka eller någon annat maskin. Vi talar fortfarande ibland om “samhälls-maskineriet.” Kungen är då klockmakaren eller kanske maskinisten som håller mekaniken i ordning, oljar kugghjulen och ser till att hävstängerna inte kärvar. Men samtidigt gör metaforen klart att maskinisten inte kan göra precis vad han vill. Maskinen har en egen logik som maskinisten måste rätta sig efter. Staten har sina egna lagar, sin egen logik som kungen måste respektera.

Eller kanske staten var ett träd, men kungen som stammen som bar upp de andra grenarna. En del grenar var viktigare än andra. Några grenar kunde huggas av och ibland behövde man till och med beskära trädet för att det skulle överleva — kanske trädet hade angripits av någon sjukdom. Under alla förhållanden gick det inte att hugga av själva stammen för då skulle trädet definitivt dö.

Trots att de här metaforerna presenterar väldigt olika bilder uttrycker de ändå samma logik. Samhället är en enhet som organiseras och styrs av kungen. Ingen annan har den rätta kunskapen, kontrollen eller auktoriteten; det är kungen som anger syfte och mål. Samtidigt är samhället sammansatt av enheter — “stånd” eller vad vi skulle kalla “samhällsklasser.” Enheterna har sina olika platser, roller och uppgifter, och ordningen mellan dem är hierarkiskt, med vissa enheter mycket viktigare än andra. Men det är just därför att samhällsklasserna är olika som de behöver varandra, som de hänger ihop. Armar behöver hjärtan och hjärtan magar; kugghjul behöver hävstänger och hävstänger kullager. De olika delarna komplimenterar varandra och fungerar bara tillsammans. Det är bara när de olika enheterna förenas som en del av samma helhet som det kan bli harmoni och fred i landet. Man kan inte tänka sig att två ben börjar sparka på varandra eller två grenar som tävlar om samma plats på trädet.

Kameralismen

Vi ska återkomma till metaforer och statens propaganda, men först måste vi diskutera kameralismen. Kameralismen är, började vi säga, den tidiga moderna tidens version av statskunskap — den samlade kunskapen om hur staten ska organiseras och samhället styras.

Ursprungligen var statens styrelse inte mycket av ett problem. De första staterna var mycket små och hade varken så stor makt eller så många ambitioner. Det fanns inte mer än ett fåtal byråkrater och inte mycket till administration. Det största problemet var att få in skatter. Även om stånden i parlamentet lovat betala var det fortfarande en fråga om hur man skulle driva in pengarna. Ofta var det förresten inte en fråga om pengar — folk i allmänhet inte hade mycket tillgång till reda pengar. Länge reste kungarna istället omkring och åt upp de skatter de fått in i form av ägg, mjölk och kött. När han ätit upp sin skatt åkte kungen vidare till nästa kungliga gods och fortsatte äta.

När staten sedan växte i omfattning och pretentioner, ställdes det mer långtgående krav på dess organisation. Det behövdes statstjänstemän som visste vad de gjorde, det behövdes folk som var utbildade för sina sysslor. Och det behövdes mer abstrakt tänkande kring frågor om administration. Det var dessa behov som kameralismen tillgodosåg. Kameralism kommer från tyskans Kammer, latinets camera, alltså ”kammare.” En kammare var en statstjänares ”kontor.”

Under 1600-talet började man undervisa i kameralism på olika universitet runt om i Europa, framför allt i de centrala, tyskspråkiga, delarna — det Tyskromerska riket, Preussen, Habsburg, men också Ryssland och Frankrike. Kameralismen var viktig också i Sverige. Här gav Johan Skytte, en av Gustav II Adolfs rådgivare, en donation till Uppsala Universitet för inrättandet av en professur i ”statskunskap och vältalighet.” Men det var egentligen en professur i kameralism. Det akuta frågan för Sverige under 1600-talet var förstås hur man skulle kunna styra sitt nya imperium. Det var inte så många som visste så mycket om statsadministration och tanken var att universitetet skulle hjälpa till att sprida den kunskap som behövdes. Om man pluggade ”statsvetenskap” på universitetet på 1700-talet så var det alltså kameralism man studerade.

Samtidigt var det inte egentligen en fråga om en viss teori och definitivt inte någon “vetenskap,” utan snarare en mängd tumregler, en sorts manual för statskonst. Det gällde tekniker och tips, goda råd om vad statens tjänstemän kunde hitta på. Det gällde hur organisationen av statens administration, regler och förordningar för ekonomi och samhälle. Hur ordning och harmoni i samhället skulle kunna uppnås. Kameralisterna ville faktiskt försöka se till att folk blev till bättre människor och levde lyckligare liv. För deras egen skull naturligtvis, men framför allt för statens skull. Harmoniska människor i ett välmående samhälle var grunden för en rik och mäktig stat. Och rika och mäktiga stater, förutsatte man, var alltid mest framgångsrika i krig.

För att uppnå det här väldigt ambitiösa målen satte de kamerala staterna igång att organisera undersåtarnas liv in i minsta detalj. Reglerna drogs upp, från 1530-talet framåt, i vad som i det tyska Europa kallades Landesordnungen eller Polizeiordnungen. Det fanns i princip ingen gräns för vad som kunde regleras och för vad staten kunde lägga sig  i. Många regler gällde ekonomiska frågor. Vem som kunde handla med vem, vad man kunde köpa och sälja, till vilka priser och vilka kvalitéer. Under Medeltiden hade sådana frågor ofta bestämts av skråna — av borgarnas och hantverkarnas egna organisationer — men staten tog över de regelverken och utvecklade dem. Det var viktigt att kontrollera handeln i städerna så att den kunde beskattas.

Men den kamerala staten sysslade också med sociala frågor. Man reglerade till exempel fattiga och tiggare. I Tudorkungarnas England kallade man det regler för rogues, vagabonds and sturdy beggars.”  Man inrättade arbetsstugor för dem som inte kunde försörja sig själva. De olika församlingarna tog hand om sina egna fattiga och såg till att dom inte svälte ihjäl. Det gällde också att förhindra spridandet av smittsamma sjukdomar. Man visste ju inte mycket om epidemiologi bakom olika farsoter men kan visste att det hjälpte med karantäner. En Landesordnung kunde gälla hur avfall behandlades, och hur vatten och avlopp och latriner organiserades. Eller hur höga skorstenarna skulle vara — för att förhindra rök i städerna och för att göra någonting åt den ständiga risken för bränder. Staten reglerade också utbildningen och certifieringen av barnmorskor. Man ville förhindra att mammor dog i barnsäng och naturligtvis rädda liven på barnen. Åter igen var det viktigt att se till att staten fick sina soldater.

Reglerna kunde också gälla religiösa frågor — vilken gud man skulle tro på och på vilket sätt den guden skulle tillbes. Det viktiga här var dock inte den religiösa utan den politiska aspekten. Religiös splittring skulle omedelbart leda till politisk splittring. Det gällde att hålla ihop landet och förhindra uppror och inbördeskrig.

Många frågor gällde familjelivet. Staten föresatte sig att förhindra otrohet, barn födda utom äktenskapet, vem som ärver vad och hur tjänstefolk skulle behandlas. Reglerna kunde också gälla folks livsstilar, vad de konsumerade och åt, vilka kläder de hade på sig, hur mycket kaffe man drack, eller te. I samtliga fall gällde det att förhindra att statens resurser förslösades, att sociala klasser beblandades, och att moraliskt betänkliga beteenden spridde sig. Det gällde att behålla den sociala ordningen.

Alla de här reglerna kom till för vanliga människors eget bästa, men, som vi sa var deras eget bästa också statens bästa. Allt som påverkade statens makt och position var viktigt för staten och kunde därmed övervakas och kontrolleras. Uppenbarligen fanns det inte mycket plats för ”individuella rättigheter.” Individerna skulle underordna sig staten. Alla individer var statens undersåtar. Det var bäst för alla till slut.

I förra föreläsningen nämnde vi “absolutismen.” Absoluta kungar, sa vi, var de som gjort sig oberoende av de skatter som folket betalade och som styrde sina stater själva. Det låter ungefär som en nutida diktatur.  Men så var det ju inte: staterna på 1700-talet hade ingenting som liknade den kontroll på samhället som diktaturerna hade under 1900-talet. Kommunikationerna fungerade till exempel mycket dåligt — det fanns ju knappast vägar. Under 1700-talet var det dessutom många absoluta monarker som tänkte på sig själva som “upplysta.” De hade läst upplysningsfilosofernas texter och lärt sig hur ett samhälle bäst skulle inrättas. Som ett resultat blev de mycket intresserade av olika sociala reformer. Den absoluta kungarna, och drottningarna, blev ofta kända som “stora” — ofta ett sätt att, i propagandan, understryka deras upplysta reformer. Så har vi till exempel Peter den Store och Katarina den Stora i Ryssland, Fredrik den Store i Preussen, men man brukar också räkna in Josef II och Maria Teresia i Österrike. Uppenbarligen hade den upplysta absolutismen hämtat många av sina idéer från den kamerala traditionen. Hela Upplysningen kunde beskrivas i kamerala termer som ett försök att reformera och förbättra samhället.

Pastoral makt

Låt oss återvända till frågan om metaforer. En av de absolut vanligaste metaforerna under tidig modern tid har vi ännu inte diskuterat. Det gäller metaforer om staten som en “familj.” Familjen är ju också en organisk, hierarkiskt ordnad enhet, där alla de olika delarna behöver varandra och hänger ihop.  Perfekt, med andra ord, som en bild för att beskriva staten — det var i alla fall vad de suveräna kungarna tyckte.

Här hittar vi alltså kungen som fadern och familjeöverhuvudet — en pater familias — och familjen består av olika medlemmar av olika ålder och dignitet. Alla har sina bestämda roller och är mer eller mindre viktiga för familjens överlevnad, men alla hör ihop. Det är familjefadern som bestämmer, han är klok och rättvis, men rådgör kanske först, om han behöver, med de övriga familjemedlemmarna. Man kan inte sätta sig upp mot faderns vilja, och skilsmässa är inte tillåtet. Eller snarare, skilsmässa är bara tillåtet under mycket speciella förhållanden. Vilka dessa förhållanden kunde vara var någonting som upprorsmakare och revolutionärer gärna spekulerade kring.

Familjemetaforen skapar mycket speciella relationer mellan staten och undersåtarna. Inom en familj bryr vi oss om varandra, tar hand om varandra, och ser till att alla får vad de behöver för att må bra och utvecklas. Det är i alla fall så vi hoppas att familjer ska fungera. En kung som är en fader gör samma sak för sina undersåtar. Det gör dock att staten kan lägga sig i undersåtarnas liv på ett långtgående men också mycket intimt sätt.

Kamereralisterna var paternalister. Vanligt folk, kunde kungen och hans kamerala tjänstemän säga, är som barn, de vet inte sitt eget bästa. De måste uppfostras och utbildas. Vi måste ta hand om dem. Naturligtvis var det kungen, pappan, som visste vad som var bäst för sina barn och undersåtarna måste lära sig att följa statens regler. De kamerala staterna i det protestantiska Europa var ofta de mest kontrollerande — här fanns de ju dessutom ingen oberoende kyrka som kunde påverka folket på sitt eget sätt.

Vi byter metafor igen — för sista gången. Under tidig modern tid talade man också om folket som en fårahjord och om kungen, och hans statstjänare, som fåraherdar. Det här är en pastoral metafor. ”Pastoral” på svenska betyder ”lantlig.” Man kan tala om ”pastoral” som en fråga om ”lantlig idyll” eller man kan tala om ett ”pastoralt landskap” inom konsthistorien. Men den etymologiska roten har med djur att göra. Pastor på spanska betyder ”fåraherde.”

På svenska är en pastor förstås en präst, till exempel i en frikyrka, och det visar på ordets religiösa bakgrund. Det var Jesus som var den “goda fåraherden” för de som trodde på honom. Pastorn är, eller ska vara, som en herde för sin församling. Jämför kräklan, herdestaven, som biskopar, som Jesus företrädare på jorden, bär i religiösa processioner. På samma sätt skulle kungen vara som en fåraherde för sin hjord.

Den makt som en fåraherde utövar skulle man kunna kalla för “pastoral makt.” Pastoral makt kombinerar två aspekter. Herden visar dels omsorg om sina djur, han vill att de ska må bra, han känner dem väl och bryr sig om dem i minsta detalj. Men herden kontrollerar dem också. De har inget eget liv utanför fåraherdens kontroll. Det är herden som har all kunskap och djuren själva fattar ingenting. Det som utmärker pastoral makt är sålunda både omsorg och kontroll. Det är två sidor av samma sak. Om man har omsorg har man också kontroll; har man kontroll så visar man omsorg.

Den kamerala staten är ett exempel på pastoral makt. Kameralisterna var fåraherdarna som organiserade livet åt vanligt folk. Deras uppdrag var att utöva pastoral makt. Att se till att statens regler efterlevdes — att Ordnung rådde inom staten — men också att alla undersåtar hade det bra.

Den suveräna staten är den dominerande typen av stat i Europa och kameralismen är den dominerande traditionen vad det gäller hur staten ska organiseras och styras. Som avslutning på den här föreläsningen ska vi kort diskutera tre exempel på hur den här traditionen överlevt fram tills idag. Vi ska tala om kommunismen i Ungern och om den svenska välfärdsstaten, men först ska vi säga några ord om Jesuiterna i Paraguay.

Exempel 1: Jesuiterna i Paraguay

Hoppas att ni läst eller åtminstone känner till Thomas Mores Utopia, skriven 1516. More var en rådgivare till Henrik VIII — den engelske maffiakungen, ungefär samtida med Gustav Vasa — men de två kom i konflikt efter att More vägrat erkänna kungens skilsmässa och den engelska statens brott med Rom. På många sätt tillhörde han det universella europeiska samhället och han vägrade att ta statens sida i dess tvåfrontskrig. “I die the King’s good servant, and God’s first,” sa han innan han avrättades år 1535.

Utopia, förklarar More, är en ö på andra sidan Atlanten – den nya världen hade ju upptäckts bara några år tidigare. More beskriver hur hans huvudperson, Raphael Hythlodaeus, följer med som passagerare på Amerigo Vespuccis skepp men sen fortsätter vidare till Utopia för egen maskin. Utopia, förklarar More, är det perfekta samhället, och det är härifrån vi fått order “utopi.” Samtidigt är order ”utopia” ironiskt menat. Topos på grekiska betyder ”plats” och ou betyder ”inte” eller ”ingen.” Utopia är alltså ”ingen plats,” eller ”en plats som inte existerar.”

Den värld som Thomas More beskriver är hur som helst ett samhälle utan sociala eller andra problem. Alla invånare är lyckliga och lever i fred och harmoni med varandra. Deras samhälle är väldigt välorganiserat, väldigt välordnat. Det finns regler för allting och reglerna följs. Det är med hjälp av pastoral makt som den perfekta, men inte existerande, staten skapats.

Det har ibland påpekats att Mores beskrivning hämtat inspiration från den katolska kyrkans organisation. Eller närmare bestämt från klosterlivet. More var själv väldigt religiöst intresserad och innan han valde en politisk karriär funderade han länga på att själv bli munk. Ett kloster är kanske det perfekta exemplet på pastoral makt. Här är alla omskötta och alla kontrollerade. Det finns också stränga regler för vad man får och inte får göra. Det handlar mycket om disciplin – om celibat, om att späka sig, be på bestämda tider, och naturligtvis att följa kyrkans ritualer. I ett kloster måste individen fullständigt underordna sig i kollektivet. I klostret hade egenviljan upphört att gälla och den gemensamma viljan betydde istället allt. Man levde i egendomslöshet — ägde allt gemensamt — och alla var “bröder” eller “systrar.” Det fanns en stark känsla av samhörighet.

Intressant nog skapades samhällen av den här utopiska, kloster-inspirerade, modellen under 16- och 1700-talet av Jesuiterna i den nya värld som européerna upptäckt.  Närmare bestämt etablerades de i vad som idag är Paraguay, Argentina och Brasilien.Det gällde kanske 40 olika samhällen med tillsammans upp emot 150,000 innevånare. Och de var styrda av Jesuiterna själva och inte av den spanska staten. De var en sort självständiga, religiösa, republiker. På spanska kallas de här samhällena reducciones de indios. Utopia fanns alltså faktiskt.

Hur välordnade de här samhällena egentligen var, och hur lyckliga dess innevånare, kan man naturligtvis undra. Ursprungsbefolkningen i den här delen av Latinamerika, indianerna, flyttades hit med tvång, de beskattades och användes som arbetskraft. De döptes också i den kristna tron och fick undervisning i bibelkunskap och lärde sig att läsa och skriva. De hade samma status som barn, skulle man kunna säga, men de beskyddades samtidigt  både från den spanska kungen och från de blodtörstiga conquistadorerna. Ambitionen var att förbättra deras liv genom rationell planering och europeisk kunskap. Man introducerade europeisk musik och lärde indianerna att sjöngs i kör.  Man lärde ut europeiska hantverk och teknologi. Samhället organiserades rationellt.  Så var till exempel stadsplaneringen mycket genomtänkt med ett torg i mitten av samhället, en kyrka naturligtvis, ett sjukhus, en skola, och så vidare.

Ekonomiskt sett var los reducciones ofta framgångsrika. De resurser som innevånarna fick tillgång till gjorde att de kunde hävda sig i den nya värld som spanjorerna skapade i Den Nya Världen. Men samtidigt var problemen uppenbara. Ursprungsbefolkningen var ofta samlare och jägare, men spanjorerna tvingade dem att bli bofasta. De använde tvångsmakt och disciplin och förändrade i grunden de traditionella samhällena.

Los reducciones försvagades kraftigt efter att Jesuiterna kastats ut från Sydamerika år 1767, och efter ytterligare ett halvsekel ungefär hade den flesta latinamerikanska stater blivit självständiga. Då fanns det inte längre någon plats för religiösa republiker. Under vilken regim som ursprungsbefolkningen haft det bäst kan diskuteras.

Historien om Jesuiterna i Paraguay skulle kunna berättas om nästan alla ”utvecklingsprogram” som européer och nordamerikaner startat i olika “underutvecklade” delar av världen. De bygger alltid på samma pastorala principer som Jesuiternas. För alla “biståndsorgan” är fattiga människor som barn som “vi måste hjälpa.” Det gäller speciellt om de bor utanför Europa och Nordamerika.  Vi måste hjälpa dem i deras eget bästa intresse även om de själva inte inser det. Vi vägleds alltid av de bästa av ambitioner — synd bara att resultaten ofta blir så katastrofala.

Exempel 2: Den ungerska kommunismen

Nästa exempel på pastoral makt handlar om kommunistiska regimer i Östeuropa.

Under den ungerska kommunismens sista år fick en ung ungersk sociolog, Arpad Szakolczai, det ovanliga uppdraget att ta reda på varför den kommunistiska regimen var så opopulär i landet, speciellt bland unga människor. Kommunistpartiet självt hade till slut upptäckt att ingen längre brydde sig om kommunismen. Alla ungrare verkade vara cyniska och hade få hopp om framtiden. Kommunismen verkade ha kört fast. Kommunistpamparna ville helt enkelt veta ”vad gör vi för fel?” Det var nästan lite rörande. Orsaken att de vände sig till Szakolczai var att han inte var en medlem av kommunistpartiet, och dessutom en av de första ungerska akademiker som fått sin utbildning i USA. Vad Partiet hoppades på var en opartisk utredning. För att kunna genomföra sin studie fick Szakolczai tillgång till partiets arkiv och till medlemmarna av partiapparaten på alla olika nivåer. Resultatet blev en fascinerande studie av den kommunistiska regimen precis innan dess fall.

Vi tänker ju oftast på kommunistregimer som otrevliga diktaturer utan mänskliga rättigheter och demokrati. Kommuniststater är Polizeistaaten i vår nuvarande betydelse av “förtryckarregimer.” I kommunistregimer styr partipamparna i sitt eget intresse och sätter alla som protesterar i fängelse. De kallar sig “demokratier” men det finns inga fria val och ingen fri press.

Men bilden av kommuniststaten måste nyanseras om man tittar på den lokala istället för den nationella nivån. Och det var det som Arpad Szakolczai gjorde. Han var inte intresserad av att studera de stora partipamparna och makthavarna utan istället de lokala partifunktionärerna. Partifunktionärerna i byar, stadsdelar och på arbetsplatser. Vad som intresserade honom var hur de använde sig dag, vilka de pratade med och vilka möten de gick på. Hans undersökning var en studie av mikropolitik eller kanske mikromakt.

Svaret var framför allt att de lokala partifunktionärerna var otroligt upptagna. De tog sig tid för en väldig massa människor som ställde en väldig massa olika krav. Och det gällde framför allt småsaker – gatljus och övergångsställen, skolor och sjukhus. Mycket av arbetet gällde att försöka lösa tvister mellan folk. Det var många som vände sig till den lokala partibossen med anklagelser mot kollegor eller grannar. Ofta var det falska anklagelser med syftet att bli av med ovänner eller att ta hämnd för någon oförrätt. Det var hustrur som varit otrogna och folk som kände sig bedragna. Men varje anklagelse måste noga utredas och utvärderas av partifunktionärerna och deras assistenter.

Mycket av arbetsdagen togs också upp av folk som försökte få tillgång till varor och tjänster av olika sorter. Ekonomin var ju statsägd och centralplanerad och som ett resultat var det ständig varubrist, men partifunktionärerna kunde hjälpa till och lägga in ett ord för de som behövde en bil eller en lägenhet. Till slut tycker man nästan synd om partifunktionärerna som Szakolczai beskriver dem. De är så överarbetade, så hårt ansträngda, så utsatta för inkonsistenta krav. De var stressade och oroliga. Och de vill så väl.

Åter igen har vi ett mycket bra exempel på pastoral makt. Ungerns lokala partifuktionärer var poliser som var pastorer, eller pastorer som samtidigt var poliser och socialarbetare. De var fåraherdar som både kontrollerade och visade omsorg. Kommunistpartiet hade den hela, odelade, makten, men också det hela, odelade, ansvaret, och åtminstone några av de lokala partifunktionärerna verkade ha tagit det ansvaret på största allvar.

Den här beskrivningen visar hur galet hela det kommunistiska, centralplanerade, systemet var. Partifunktionärerna försökte ersätta marknadsmekanismerna med sina egna handlingar. På en marknad fattas en otroligt stor mängd beslut och det sker på ett decentraliserat sätt – i varje utbyte mellan två personer som själva bestämmer vad de vill göra. Vad de ungerska partifunktionärerna försökte göra — och som statens byråkrater alltid gör — är att ersätta de många, decentraliserade, marknadsbesluten, med central beslut. De försökte helt enkelt ersätta marknaden. Inte konstigt att de var så trötta och så utarbetade. Inte konstigt heller att systemet inte fungerade och att folk var besvikna. Det var en stor lättnad för alla när det till slut ersattes, även om övergången till marknadsekonomi varit traumatisk. Trots att de förlorade sin makt var det kanske också en lättnad för de lokala partifunktionärerna själva. Äntligen kunde de ta det lite lugnt.

Exempel 3: Den svenska välfärdsstaten

Det sista exemplet gäller den europeiska välfärdsstaten. Vi hittar den i svensk, engelsk, eller i en kontinental, kristdemokratisk, version. Vi skulle kunna tala om allihopa på samma gång, men det är naturligtvis lättast för oss att tala om Sverige.

Att ge välfärdsstaten som ett exempel på kameralism och pastoral makt, precis efter att vi har diskuterat kommuniststater, kan verka orättvist. Välfärdsstater och kommuniststater är inte alls samma sak. Kommuniststater, sa vi, är ofta polisregimer i betydelsen “förtryckarregimer,” och det gäller inte välfärdsstater. Men de är ändå båda resultat av samma europeiska tradition. De utmärks båda av samma kombination av omsorg och kontroll. Från det här historiska perspektivet skulle det alltså vara ett misstag att tro att välfärdsstaten har någonting med “socialismen” att göra. Det är snarare en fråga om att både socialistiska stater och välfärdsstater har sin bakgrund i stater med samma typ av pastorala ambitioner.

Det snabbaste sättet att visa på kontinuiteten i den här traditionen är kanske att hänvisa till statsminister Per Albin Hanssons ”folkhemstal” från riksdagens andra kammare år 1928.

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

Vad vi har här är den tidiga moderna metaforen om staten som en familj, även om den är uppdaterad för att passa till 1920-talet.  Hansson säger till exempel ingenting om att det är kungen som styr landet.  Istället är det staten som institution som tagit över ansvaret för människors liv.  Det är staten som är pater familias, fadern, som utövar pastoral makt över sina barn. Som samtidigt styr och kontrollerar dem.

Välfärdsstaten tog med andra ord på sig ett sorts helhetsansvar för folks välbefinnande. Det gällde att skapa ”trygghet” – säkerhet, en sorts garanti, om att nuvarande förhållanden skulle bestå från vaggan till graven. Man talade ofta om ett “socialt skyddsnät.” Det var statens ansvar att se till att skyddsnätet var på plats, att det fungerade, och att de som av någon anledning tappade fotfästet inte föll helt igenom. För att kunna ta det här ansvaret måste staten skapa regler och planer, och man måste se till att reglerna och planerna följdes.

I Sverige är vi i allmänhet stolta över den Ordnung som vårt samhälle erbjuder. Allt är väldigt välplanerat och rationellt i Sverige; saker och ting fungerar. Vi kan lita på systemet, lita på myndigheterna. Vi klagar förstås ofta, och önskar kanske att samhället fungerade annorlunda, men så fort vi reser lite – bara till Danmark, för att inte tala om USA, Indien eller Afrika – så är vi snabba att poängtera att ”så här skulle det inte gå till i Sverige.”

Om det händer någonting förfärligt, eller om någon orättvisa eller ett problem uppenbarar sig – och t.ex. rapporteras i kvällsnyheterna – är det alltid en första reaktion hos svenskar att fråga sig “vad staten gör åt saken.” “Hur kan staten tillåta att det går till på det här sättet?” Nyhetssändningarna blir till en sorts anslagstavlor där vi sätter upp problem som staten ska lösa.

Vad det gäller existentiella frågor kan det här bli rätt komiskt, eller kanske tragiskt, kanske tragikomiskt. Välfärdsstaten vill ordna det oorningsbara. Vad gör vi åt döden? – tillsätt en utredning! En tsunami inträffar i Thailand –”vad tänker den svenska staten göra åt det?” Den rationella staten krockar med de värld som kanske i grunden är irrationell. En pappa från Syrien som sett sina barn dödas framför sina ögon måste vänta på att en svensk tjänsteman gör en “utredning” av fallet.  Och under tiden blir tjänstemännen upprörda eftersom pappan inte bryr sig om sopsorteringen på sin flyktingförläggning. Det kan inte vara lätt att komma till Sverige!

Åter igen är det en fråga pastoral makt. Socialarbetarna vill oss så väl och de håller så bra koll på oss. Vi är överbeskyddade, överomhändertagna, men för vårt eget bästa. Kanske staten har rätt? Det är klart staten har rätt! Staten har alltid rätt! Det är egentligen väldigt slående hur lite vi själva vet om våra egna liv och hur mycket statens representanter kan ta reda på. Hur många kalorier innehöll den lunch vi just åt? Vi har ingen aning, men det är lätt för en statlig tjänsteman att undersöka. Hur ser framtidens karriärvägar ut för de som idag läser statsvetenskap på universitetet? Vi kan naturligtvis gissa, och hoppas på det bästa, men vi har egentligen ingen aning. Staten utredare gissar ju också men på fantastiskt mycket bättre grunder. Varför, egentligen, ska vi låta folk äta vad de vill och ta vilka kurser de vill på universitetet?

Kanske det enda sättet att sätta sig upp mot statens pastorala makt över oss är att inte göra det som är i vårt eget bästa. Vi kan bara vara fria genom att göra det som är oklokt, orationellt, ogenomtänkt. Jämför barn som är upproriska mot sina föräldrar och gör en massa självdestruktiva saker. Det är naturligtvis väldigt irriterande för dem att upptäcka att deras föräldrar hade rätt trots allt. Det är faktiskt inte speciellt smart att dricka en flaska vodka och somna i en snöhög.

Hur mycket finns idag kvar av den svenska pastorala välfärdsstaten?  Visst är det en skillnad på den gamla sossestaten – vad vissa, med en referens till Östtyskland, kallar ”DDR tiden” — och dagens svenska nyliberala stat. Kanske det går att ändra gamla nedärvda traditioner trots allt. Idag har vi mer ”valfrihet,” det vill säga, vi har mer tillfällen att göra våra egna misstag. Idag måste vi välja rätt skola, sjukvård, dagis för våra barn, men vi har ofta ingen aning om hur man fattar sådana beslut. Vi är helt enkelt inte kvalificerade, eller den relevanta informationen går inte att få tag på. Samtidigt har vi ofta en känsla av att alla andra ordnar det för sig. Att vi spelar med i en sorts hela havet stormar där antalet stolar reduceras hela tiden. Har nedmonteringen av den kamerala staten gjort oss mer fria eller bara mer stressade, ensamma och oroliga? Är svenskar rädda för att bli fria?

Vad den här föreläsningen handlade om?

Kameralism var den tidiga moderna versionen av vad vi idag kallar statsvetenskap. Kameralismen var ett sätt att organisera samhället, mobilisera dess resurser, och göra dem tillgängliga för statens behov — framför allt det ständiga behovet att gå i krig.

  • Den tidiga moderna staten beskrevs med hjälp av olika metaforer som kombinerade skillnader mellan samhällsklasser med samhörighet. Olika samhällsklasser behöver varandra just därför att de har så olika uppgifter.
  • Kameralismen var läran om hur staten ska organiseras både för statens egna bästa och för undersåtarnas. Det gällde att skapa ordning genom rationell reglering.
  • Pastoral makten kombinerar omsorg och kontroll. Pastoral makt utövades av den kamerala staten.
  • Vi gav tre exempel på stater som utvecklats inom den här traditionen: Jesuiterna i Paraguay, ungerska partifunktionärer under kommunisttiden och den svenska välfärdsstaten.

Läs mer: