Eriks föreläsningar

Statens historia

Statsvetenskaplig introduktion, våren 2018

8. En värld utan stater?

Print Friendly, PDF & Email

Introduktion

Ingenting varar för evigt.  Inte heller den stat vars historia vi kort introducerat i de här föreläsningarna — den suveräna staten, i kameral eller republikansk version, som till sist blev till en nationalstat.  Staten kommer att försvinna därför att allt som är skapat av människor förr eller senare försvinner.  Allt som har en uppgång har också ett fall.  Konstigt, tycker vi kanske eftersom vi kan ha svårt att tänka oss hur en värld utan stater skulle se ut.  Och det är möjligen speciellt svårt för oss svenskar att förstå eftersom vi lever mycket av våra liv i relation till statsmakten.  Svenskar, oavsett vilka politiska åsikter vi har, är i hög grad “förstatligade.”

Men titta bara på vad som händer runt om oss i världen.  Globalisering av ekonomiska marknader och internationalisering av politiken gör att staten — åtminstone i Europa — kommit att spela en allt mindre roll.  I Europa har vi inte separata nationella marknader utan en gemensam EU marknad.  Det är inte längre varje stats parlament som fattar de viktigaste besluten utan istället gemensamma EU institutioner.  Europas stater har poolat sin suveränitet, brukar det heta, men man kunde lika gärna säga att staten förlorat både makt och suveränitet.  EU medlemmar kan till exempel inte bestämma över sina egna gränser, och det är väl ändå ett minimikrav för att man ska få kalla sig suverän.  Drar man ut de här trenderna in i framtiden är det lätt att tänka sig en dag då staten inte spelar en speciellt stor roll alls, eller bara lever kvar som en historisk relikt — ungefär som det svenska kungahuset.

För att förstå framtiden, sa vi i den första föreläsningen, måste vi titta tillbaka på historien.  Det historiska sammanhanget gör det lättare att förstå defintioner; att förstå vad staten är.  Men historien gör det också lättare att tänka kreativt omkring vilka alternativ som finns tillgängliga inför framtiden.  Det är inte så att historien upprepar sig, och man kan sällan dra så där fantastiskt mycket “lärdomar” från det som har hänt tidigare.  Men historien är bra att tänka med.

En sak som vi lär oss av historien är hur relativt ny staten är som företeelse.  Om det har funnits människor — homo sapiens — på jorden i kanske 300,000 år så har stater bara funnits under 1.6 procent av den tiden.  De första staterna kom till, sa vi, för ungefär 5,000 år sedan.  Om jordbruken uppfanns för 10,000 år sedan, så har vi ändå levt som statslösa bönder under hälften av vår historia.

En annan sak vi lär oss av historien är hur marginell staten är som företeelse nästan in i vår egen tid.  Det är i alla fall fallet om man tittar utanför Europa.  Lång in på artonhundratalet var en majoritet av jordens yta befolkad av människor som inte levde i en stat i mer än en mycket formell betydelse.  De var nomader — pastoralister och jägare och samlare — det vill säga människor som flyttar omkring för att kunna överleva.  Människor som flyttar omkring är alltid svåra för stater att kontrollera.  Det var bara för 100 år sedan som den amerikanska regeringen kom att helt kontrollera de stora prärierna i västra delarna av den nordamerikanska kontinenten, och inte förrän på 1930-talet som kineserna lyckades kontrollera nomaderna i det inre av Asien.

Om vi letar efter nationalstater — suveräna stater där stat och nation sammanfaller — är Europa inte ett så bra exempel heller.  Italien enades först 1860 och Tyskland år 1871 — eller år 1990 om man räknar uppdelningen mellan Öst och Väst-tyskland.  Före det fanns de många italienska, och många tyska, stater.  Vi hade stora imperiet i Europa fram till slutet av det första världskriget, eller fram till Sovjetunionens fall, år 1991, beroende på hur man räknar.  Om nu EUs makt håller på att blir starkare är det inte ett brott mot ett historiskt mönster.  EU liknar på många sätt det Heliga Romerska Imperiet, grundat under Karl den Store på 800-talet och inte avskaffat förrän under Napoleonkrigen år 1806.

Nationalstaten har vi också lärt oss är inte alls någon uråldrig företeelse.  Nationer har inte alltid funnits.  Istället uppkom de första nationerna under slutet av 1700-talet och nationalismen som politisk rörelse tillhör 1800-talet.  Nationen var mer än någonting ett svar på den andra industriella revolutionen.  De flesta av våra svenska traditioner är knappt 100 år gamla.

En tredje sak vi lär oss av historien är att alternativen till staten ofta fungerade nog så väl.  Livet i nomadiska samhällen, i statslösa bondesamhällen, livet under Medeltiden var kanske inte så förfärliga som statens företrädare vill få oss att tro.  Ja, det är i alla fall någonting man kan diskutera — om man nu vet någonting om historien.  Efter de här föreläsningarna vet vi lite mer om historien, och som avslutning ska vi säga lite mer om det här ämnet.  Hur skulle livet, och politiken, kunna se ut i en värld utan stater?

Den europeiska staten blir universell norm

Idag finns det omkring 200 oberoende stater i världen — hur många beror lite på hur man räknar — och Förenta Nationerna har 193 medlemsstater.  Men det konstiga är att alla försöker vara stater på precis samma sätt.  De försöker alla följa den europeiska modellen av den suveräna staten som den utvecklades under tidig modern tid.  Man propsar på sitt oberoende, på rätten till självbestämmande, och på makten över sina egna gränser.  Dessutom ser alla jordens stater väldigt lika ut.  Alla har en flagga, en nationalsång, en huvudstad med parlamentsbyggnader och utrikesministerium, en plats i FN, har en egen domänsuffix på Internet, och så vidare.  Man skulle kunna undra hur det blev så här.  Hur kommer det sig att alla jordens stater blev stater enligt den europeiska mallen?

Orsaken är imperialismen under 1800-talets sista årtionden.  Vi tror lätt att européerna kom att dominera världen så fort de satte sina fötter — eller snarare sina segel — där från 1500-talet framåt.  Men så var, med undantag för Nord och Sydamerika, inte fallet.  Européerna var länge ointresserade av Afrika, utestängda från Mellanöstern, och av bara marginell betydelse för vad som hände i Östasien.  Men den situationen förändrades radikalt som ett resultat av den industriella revolutionen — speciellt vad vi kallade “den andra industriella revolutionen“under 1800-talets sista årtionden.  Helt plötsligt behövde européerna mycket råvaror och man behövde köpare till alla de produkter som de nya fabrikerna spottade ut.  Dessutom hade man nu den industriella kapacitet som behövdes för att föra framgångsrika krig på platser mycket långt från Europa.

Höjdpunkten för Europas imperialism är egentligen väldigt kort — bara från 1870 fram till det första världskriget . Efter 1918 var Europa förstört och sen förstördes det igen 1945, och de gamla kolonialmakterna hade till slut inte råd att behålla greppet om resten av världen.  Efter 1945 började de gamla kolonierna en efter en att göra sig fria, en process som i stort sett var avslutad år 1980.

Det låter kanske konstigt att det var Europas kolonialism som spridde det europeiska internationella systemets logik över världen.  Kolonialism är ju den direkta motsatsen till suveränitet.  Kolonialism handlar om att andra bestämmer över en, inte att man bestämmer över sig själv.  Det var mycket riktig inte kolonialismen i sig som gjorde skillnaden, utan istället det sätt på vilket de tidigare kolonierna gjorde sig fria från den.

När de gamla kolonierna gjorde sig fria var det helt enkel ingen som kunde föreställa sig ett alternativ till den europeiska staten och det europeiska statssystemet.  Det var vad de gamla kolonialmakterna tog för givet, men också vad varje självständig stat hoppades på.  I varje koloniserad stat fanns det en ny inhemsk elit som utbildats i kolonialmaktens skolor och som talade kolonialmaktens språk.  Det var den här inhemska eliten som fick makten när européerna åkte hem.  De kallade sig för “nationalister” och kämpade för självständighet för de “nationer” som de påstod skulle finnas inom gränserna för de stater som européerna lämnat efter sig.  Men i nästan alla fall var verkligheten en helt annan. Varje självständig stat innehöll en mängd olika etniska grupper, språk och religioner, och de olika grupperna hade ofta ingenting med varandra att göra förutom att de koloniserats av samma europeiska land.

Vi som kan lite om historien märker snabbt att det här är precis samma situation som den som gällde i de stora agrara staterna i centrala och norra Europa under tidig modern tid.  Här fanns det också, sa vi, en mängd olika grupper som inte hade mycket mer gemensamt än att de var undersåtar till samma härskare.  Här fanns det inte heller någon nation.  Det var istället först under det sociala 1700-talet som nationer började komma till.  Det var nu som folk började umgås och prata politik på kaféer och pubar, i frimurarloger och litterära salonger.  Men egentligen, som vi också sa, så kom nationen inte till på riktigt förrän under 1800-talet, och då som en konsekvens av den snabba industrialiseringen.  Nationen var ett sätt att skapa nya gemenskaper för de många och ofta rotlösa och förvirrade människor som tvingats starta nya liv i de stora städerna.  L’Italia è fatta,” som den italienske nationalisten Massimo d’Azeglio uttryckte saken när Italien enats år 1860. “Restano da fare gli italiani.” “Vi har skapat Italien, nu återstår bara att skapa italienarna.”

Det var projekt av just den typen som de nya självständiga, nationalistiska, ledarna försökte sig på runt om i världen när de europeiska kolonialherrarna åkt hem.  “Vi har skapat Nigeria, Kenya, Burma, Indonesien eller Pakistan, nu återstår bara att skapa nigerianer, kenyaner, burmeser, indoneser och pakistanier.”

“Failed states”

Hur det här skulle gå till rent praktiskt var aldrig helt klart.  Utländska biståndsgivare och biståndsorganisationer hoppades att nya nationer kunde “byggas.”  Det varnation-building som skulle lösa problemet.  Européerna hade olika förslag och statsvetare var förresten ofta med i processen som “experter” — statsvetare pratar ofta om saker de inte vet speciellt mycket om.  En sak man klagade mycket på var att folk, framför allt i Afrika, verkade ha så starka lojaliteter till sina “stammar” istället för att vara lojala mot sina nya självständiga stater.  Problemet förvärrades av att de nya nationalistiska ledarna också hade sina egna etniska tillhörigheter och ofta gynnade medlemmarna av sin egen grupp.

Att många länder dessutom innehöll betydande, och mycket värdefulla, naturresurser gjorde bara saken värre.  De olika grupperna höll inte sams, de nya staternas institutioner var för svaga, och det fanns alldeles för mycket att bråka om.  Resultatet i nästan alla fall var att de nya självständiga staterna blev till diktaturer.  Folk vaknade en dag och någon general hade helt plötsligt tagit över makten.  Åter igen återupprepades historien.  Ledare som Saddam Hussein, Muammar al-Ghadaffi eller Robert Mugabe är inte så olika de kungar som tog över makten i Europa i tidig modern tid.  De var, som vi sa, inte så trevliga de heller.

Det borde nog ha varit uppenbart från början att de olika nationsbyggnadsprojekten inte skulle fungera speciellt bra.  Eller att det åtminstone skulle ta lika lång tid att få till nationalstater som det tog i Europa — sisådär fem hundra år.  Varför skulle ett samhälle på en helt annan kontinent, med helt andra traditioner och sätt att leva, helt plötsligt kunna bli till en europeisk stat?  Det är inte ett rimligt krav, och det är inte förvånande att det ofta inte gick.  Statsbyggnadsprojekten slutade illa.  Staterna fallerade, blev till “failed states.”

Men man skulle kunna fråga sig vad det är som fallerat.  Kanske var hela premissen fel.  Det var aldrig rättvist att begära att de nya staterna skulle bli stater efter den europeiska modellen.  Det är ungefär som att säga att kvinnor misslyckats eftersom de inte är män.  Det är istället själva statsbegreppet som inte fungerade.  Det är det europeiska statsbegreppet som fallerade.

De riktigt kloka självständighetskämparna visste redan från början vad problemet var.  Om vi blir självständiga på européernas villkor, sa Mahatma Gandhi, kommer vi aldrig att bli självständiga på riktigt.  För att bli fri måste man bli fri på sitt eget sätt och på sina egna villkor.  Gandhi försökte tänka kring vad det skulle innebära — han var till exempel väldigt skeptisk till europeiska uppfinningar som järnvägar, till europeiska advokater och till läkare.  Om vi bara kopierar Europa kommer vi aldrig vara annat än en dålig kopia.

Det var för att undvika det problemet som många nya stater istället kopierade den sovjetiska modellen av staten.  De som inte ville bli som staterna i Västeuropa, kunde istället bli som staterna i Östeuropa.  Men det var aldrig ett fungerande alternativ.  Vad man fick var en ineffektiv och värdelös ekonomisk modell och ett korrupt och diktatoriskt politiskt system.  Det var en lättnad för alla när den sovjetiska modellen kollapsade. 

Idag finns det åter igen bara ett alternativ — bara en väg till utveckling. Idag försöker alla att konkurrera med varandra och sälja saker på den globala marknaden.  Åter igen ska nationer “byggas” och stater “stärkas” i de forna kolonierna.  Det är ironiskt eftersom nationer och stater samtidigt blivit svagare, åtminstone i Europa.

Det finns sålunda goda orsaker att ifrågasätta den europeiska modellen av staten.   Vad alternativet skulle kunna vara är naturligtvis inte helt klart, men man kunde undra om inte de tidigare traditionerna — de nomadiska, statslösa, samhällena hade kunnat fungera bättre.  Vi diskuterade kort nomadsamhällen i den första föreläsningen.  De var attraktiva på en massa sätt.  De var jämlika, fredliga, och ofta väl försörjda med mat.  Mycket jämlikare, fredligare och kanske också mer välnärda än innevånarna i de första bondesamhällena.  Kanske det gått bättre för de självständiga staterna om de provat en sådan modell.  De skulle aldrig ha utropat sig till “självständiga stater,” utan istället till “självständiga icke-stater.”

Vad det här skulle ha inneburit är naturligtvis inte alls klart och det är väldigt lätt att romantisera livet i statslösa samhällen.  Antropologer gör ofta det.  Men tänk på ett land som Somalia som är med på de alla listor över “failed states.”   Det finns ingen fungerade stat i Somalia och istället styrs landet av olika konkurrerande krigsherrar.  Huvudstaden Mogadishu är en av de farligaste platserna på jorden.  Men samtidigt har en del av Somalia — Somaliland —  klara sig förvånandsvärt bra.  Somaliland är inte en riktig stat, inte en erkänd stat, men det finns ändå en massa institutioner här som fungerar.  Det är fred och ekonomin utvecklas.  Orsaken är, verkar det, att de gamla traditionerna och den gamla sociala strukturen har överlevt in i vår tid.  Det ursprungliga, nomadiska, samhället är ganska intakt.  Man behöver inte det europeiska exemplet.

Politisk teori är propaganda

Det här går naturligtvis emot allt som de europeiska staternas företrädare hävdar.  Ett bra exempel är alla de politiska filosofer som under åren försökt rättfärdiga staten.  Jobbet för en politisk filosof är att visa att staten är nödvändig och oundvikligt och att vi inte klarar oss utan den.  Politiska filosofer förser staten med de argument den behöver i sin propaganda.

Ta till exempel Aristoteles och hans argument om varför den grekiska stadsstaten är nödvändig.  Människan är ett zoon politikon, sa Aristoteles; vi är politiska djur.  Vi är inte bara sociala varelse — det kan vargar och myror också vara — utan också politiska varelser.  Det är bara staden, vår polis, som kan göra oss till fullständiga människor.  Ett mänskligt liv utanför staden är omöjligt och det var därför som atenarna föredrog dödsstraff före landsförvisning.

Men Aristoteles hade naturligtvis helt fel.  Nomaderna utanför Atens stadsmurar var ju också människor.  De diskuterade också sina gemensamma angelägenheter och fattade sina egna beslut.  De hade en kultur och ett liv och ordning och reda i sina samhällen.  De kanske inte var så rika som atenarna, men de hade å andra sidan färre behov.

Eller ta de politiska filosofer som hjälpte till att rättfärdiga staten under tidig modern tid — filosofer som Thomas Hobbes eller John Locke.  I deras rättfärdigande av staten spelar en idé om naturtillståndet en viktig roll.  Naturtillståndet var det ursprungliga tillstånd som människan skulle ha levt i innan de första staterna kom till.  För både Hobbes och Locke var det en mardrömsliknande tillvaro.  Hobbes beskrivning är speciellt slagkraftig.  Innan staterna kom till, sa han, levde människan en rotlös, kringdrivande, tillvaro.   Det gick inte att samarbeta om någonting.  Ingen vågade lita på någon annan.  Alla var alla andras fiender.  Alla var rädda för att dö en ond bråd död.  Människans liv, sa Hobbes, är“solitary, poor, nasty, brutish and short.”

Hobbes överdriver, men man förstår varför.  Under hans egen tid — mitten av 1600-talet — hade ett stort inbördeskrig brutit ut i England.  I de olika slagen dog kanske 50,000 soldater och 125,000 civila och England blev helt kaotiskt under åtminstone tjugo år.  Så har går det, ville Hobbes säga, om man inte har en fungerande stat.  Om man inte har en stat så blir det inbördeskrig.  En diktatorisk stat som skapar fred är bättre än ingen stat alls.

John Lockes version av naturtillståndet var inte lika dyster, men även i hans tilltänkta värld fanns det stora problem.  Framför allt gjorde frånvaron av en stat att människor inte hade någon möjlighet att försvara sina tillhörigheter.  Det fanns ingen lag och inga domstolar som kunde skydda deras egendom.  Om man försökte odla någonting skulle man omedelbart få sina grödor förstörda av hungriga grannar, och det hjälpte inte att sätta upp staket eftersom de aldrig kunde försvaras.  Titta på indianerna i Nordamerika, sa Locke.  De bara driver omkring och odlar ingenting och den rikaste av dem är fattigare än den fattigaste mannen i England.  Orsaken är att de inte har någon stat som kan skapa ordning, upprätthålla lagar, och försvara äganderätten.

Men, som sagt, det här är propaganda.  Eller snarare, det är att läsa historien åt fel håll.  Vad Hobbes beskriver är vad som händer om staten helt plötsligt försvinner.  Då blir det krig och kaos.  Det vet vi, både från England på 1600-talet och från länder som Somalia idag.  Men det är inte samma sak som att säga att livet i samhällen innan staten kom till var oordnade, kaotiska och oacceptabla.  Hur livet såg ut innan de första staterna är en sak.  Vad som händer om staten helt plötsligt försvinner är en helt annan sak.

Locke försöker beskriva de här statslösa samhällena, men hans beskrivning stämmer inte.  Istället gav hans beskrivning precis de argument som de engelska kolonisatörerna i Nordamerika behövde för att roffa åt sig av ursprungsbefolkningens land.  Gud har givit jorden till alla människor att dela lika, sa Locke, men samtidigt vill Gud att vi ska ta hand om den på bästa sätt.  Det är det uppdraget som invånarna i Nordamerika skött så dåligt och vi engelsmän kan göra det mycket bättre.  Inte för att vi är engelsmän — även om det hjälper — utan därför att vi har en stat som garanterar vår äganderätt.  Eftersom det finns så mycket land i Nordamerika, tyckte både Locke och kolonisatörerna, så skadar det ingen om vi lägger oss till med det.  Det är guds vilja att så sker.  Gud är bakom vårt projekt.

Sanningen var förstås att Nordamerika inte alls var så tomt som Locke och de andra européerna trodde.  Eller snarare, det var väldigt fullt av folk fram tills européerna dök upp.  Det är naturligtvis svårt att beräkna, men det har sagts att upp emot 90 procent av ursprungsbefolkningen dog av de sjukdomar som européerna tog med sig — vanliga barnsjukdomar som röda hund och mässlingen — som de inte hade någon motståndskraft emot.

En annat sak är att folk i Nordamerika inte alls bara var jägare och samlare.  Det fanns fullt av avancerade, jordbrukande, civilisationer.  Vi känner till Azteker och Maya i Mexiko och Centralamerika, och Inkariket i Sydamerika, men det fanns avancerade civilisationer i Nordamerika också.  En var Cahokia i Mississippidalen, en stad där det bodde upp emot 40,000 innevånare; en annan var Chako Canyon i New Mexico med religiösa byggnader stora som Colosseum i Rom.  Dessutom var det, som vi sagt, inte alls något fel på att vara jägare och samlare.  På många sätt var det mycket bättre än att vara jordbrukare.

Politiska filosofer är farliga, kan vi sammanfatta.  De är beredda att hitta på precis vilka osanningar som helst så länge det gynnar statsmakten och dem själva.  Och kanske vi kunde slänga in en liten varning angående statsvetare också. Statsvetenskap är vetenskap om staten; det är studiet om hur staten ska kunna styra mer effektivt.  Det vill säga hur de bättre ska kunna kontrollera sina undersåtar.  Om staten gör bra saker är det inga problem, då tjänar statskunskapen goda syften, men staten gör inte alltid bra saker.  Och under alla förhållanden kommer statsvetare alltid att ta staten för given.  En värld utan stater skulle göra dem arbetslösa.

Framtidens nomader

Om vi försöker tänka oss hur en värld utan stater så kan vi använda oss av vår kunskap om historien.  Om vi vill tänka oss en värld efter staten, kunde vi titta på hur världen såg ut före staten.  Det finns två modeller här och vi har redan beskrivit båda två.  Den första modellen är det nomadiska samhället.  Den andra modellen är det medeltida samhället.

Idag lever vi allt mer nomadiska liv.  Det vill säga, vi föds och dör inte på samma plats.  Istället flyttar vi omkring.  Vi flyttar för att gå i skola, för att hitta jobb, ibland lever vi länge utomlands och vi reser åtminstone utomlands på semester.  Det här gäller inte bara svenskar utan alla.  Folk överallt flyttar för att hitta nya jobb, nya och bättre liv.

Det är lätt att koppla den nya nomadismen till expansionen hos ekonomiska marknader.  Marknader har i allt större utsträckning blivit globala.  De är inte begränsade till en stats gränser utan sträcker sig numera över gränser.  Marknader är gränsöverskridande.  Det är därför inte så konstigt att olika produktionsfaktorer — råmaterial, pengar, arbetskraft — också blir gränsöverskridande.

Det här är också den grundläggande orsaken till varför staterna håller på att försvagas.  Om staten inte längre är den relevanta ekonomiska enheten är den inte heller den mest politiskt relevant enheten.  Vi vänder oss istället till överstatliga institutioner som EU för att få hjälp.

Men samtidigt har globalisering och internationalisering lett till en backlash. Konservativa nationalister vill stänga gränser och återgå till en suverän stat som aldrig funnits.  Många är rädda för den här utvecklingen.  Det verkar som om vi varit här förut.  Också under 1800-talet expanderade marknader snabbt.  Under 1800-talet kom marknader för första gången att bli globala.  Många trodde att det skulle göra världen mer fredlig.  Liberaler var helt övertygade om att de allt närmare ekonomiska kopplingarna skulle göra krig omöjliga.  Ingen skulle ha råd att gå i krig.  Alla skulle ha alldeles för mycket att förlora.

Men så blev det ju inte.  Istället återkom staten.  Gränserna stängdes, marknaderna begränsades, och nationerna stärktes.  Resultatet var det fruktansvärda 1900-talet med alla sina krig och folkförintelser.  Om globalisering leder till de resultaten har vi en mycket dyster framtid att vänta oss.  Tecknen är inte uppmuntrande.  Också idag är det många som vill stänga gränser, begränsa marknader och stärka nationerna.  Det känns ibland som om världen var tillbaka till år 1913 — precis innan det första världskriget utbrott.

Problemet är alltså hur stater ska kunna kombineras med marknader.  Stater, sa vi, existerar inom ett visst territorium, de är territoriella enheter, och suveränitet utövas alltid på en viss plats.  Marknader, å andra sidan, finns inte på en viss plats.  Marknader förutsätter gränslöshet.  En marknad expanderar och blir till slut så stor som gruppen av människor som vill köpa och sälja från varandra.  Så länge det finns pengar att tjäna kan den gruppen kan bli lika stor som jorden själv.

Endera begränsar vi marknaden eller så begränsar vi staten.  Att begränsa marknaden är det nationalistiska svaret.  Att begränsa staten är det liberala svaret.  Men det finns ett alternativ.  Det är att tänka på politiken på ett mer flexibelt sätt.  Vad vi skulle behöva är en stat som gick att ta med sig.  En stat som inte stoppar och begränsar oss utan är lika flexibel och rörlig som vi själva.

Den mest radikala lösningen är den som så kallade anarko-primitivister förespråkar.  Som de ser det var det första stora misstaget att lämna Afrika och det andra stora misstaget att börja med jordbruk.  Vår planet klarar inte av människor som utnyttjar naturen på det här sättet.  Jorden klarar bara människor som är jägare och samlare.  Dessutom, som vi sa, var jägar och samlarsamhällen inte alls så otrevliga att leva i.  Katastrofen kommer, säger anarko-primitivisterna, och efter det kanske de som överlever får en ny chans.  I så fall ska vi glömma allt det vi kallar “civilisation,” glömma bort jordbruk och naturligtvis staten, och flytta tillbaka hem till Afrika igen.  Det här är en fantastisk vision — en blandning av utopi och dystopi — och förvånande populär — googla!  — men också ganska extrem.

Om man föredrar någonting lite mindre fantastiskt skulle man kunna gå tillbaka till något som liknar Europas Medeltid.  På Medeltiden, sa vi, levde människor sina liv i två olika världar — samtidigt i en lokal och i en universell gemenskap, samtidigt med sina fötter på jorden och med blicken upp mot himlen.  Men det fanns också människor som rörde sig mellan de två nivåerna — pilgrimer och kyrkans män men också köpmän.  De medeltida köpmännen flyttade omkring utan beskydd från suveräna stater.  Ofta organiserade de sig som nätverk med noder på olika platser och intensiva kontakter mellan varandra.  Det var inte en territorial organisation som begränsades av gränser.  Hansan i Östersjön var en sådan här organisation men det fanns många andra — italienska bankfamiljer som spred ut sig över norra Europa; handelsmän som reste till den stora, årliga, marknaden i Champagne, och så vidare.  Det fungerade rätt bra trots att det inte fanns någon stat som beskyddade dem.

Det här skulle vara alternativet till den suveräna stat som inte längre fungerar: en lokal gemenskap och en universell, med en väldig massa nätverk mellan den lokala och den globala nivån som binder ihop människor på nya sätt.

Men vi är naturligtvis inte där än, och framtiden kommer hur som helst aldrig att bli som historien.  Men historien hjälper oss att tänka och att förställa oss alternativ. Genom att lära oss mer om statens historia kan vi alla vara med och tänka mer kreativt om framtiden.

Vad den här föreläsningen handlade om

Avslutande reflektioner över statens framtid. Globalisering av ekonomin och internationalisering av politiken verkar ha gjort staten mindre viktig. Staten i Europa är inte längre suverän. Samtidigt oroas sig många av den utvecklingen och vill stänga gränserna och återupprätta statens makt.

  • Stater har aldrig varit suveräna. Staten har aldrig varit dominerande — inte utanför Europa och inte inom Europa heller.
  • Livet i statslösa samhällen var attraktivt på en massa sätt. Men varning för romantisering.
  • Varningar också för politisk filosofi som går statens ärenden och svartmålat alternativa politiska lösningar. Statsvetare jobbar åt staten och ser politik som en fråga om hur statens projekt ska kunna genomdrivas. Om staten gör bra saker är det inga problem, men så är inte alltid fallet.
  • Vi kan använda vår historiska kunskap för att tänka kreativt kring vår framtid.