Eriks föreläsningar

Statens historia

Statsvetenskaplig introduktion, hösten 2017

En värld utan stater?

image_pdfimage_print

Introduktion

Ingenting varar för evigt. Inte heller den stat vars historia vi kort introducerat i de här föreläsningarna — den suveräna staten, i kameral eller republikansk version, som till sist blev till en nationalstat. Staten kommer att försvinna därför att allt som är skapat av människor förr eller senare försvinner. Allt som har en uppgång har också ett fall. Konstigt, tycker vi kanske eftersom vi kan ha svårt att tänka oss hur en värld utan stater skulle se ut. Och det är möjligen speciellt svårt för oss svenskar att förstå eftersom vi lever mycket av våra liv i relation till statsmakten. Svenskar, oavsett vilka politiska åsikter vi har, är i hög grad “förstatligade.”

Men titta bara på vad som händer runt om oss i världen. Globalisering av ekonomiska marknader och internationalisering av politiken gör att staten — åtminstone i Europa — kommit att spela en allt mindre roll. I Europa har vi inte separata nationella marknader utan en gemensam EU marknad, och det är inte varje stats parlament som fattar de viktigaste besluten utan gemensamma EU institutioner. Europas stater har poolat sin suveränitet, brukar det heta, men man kunde lika gärna säga att staten förlorat både makt och suveränitet. EU medlemmar kan till exempel inte bestämma över sina egna gränser, och det är väl ändå ett minimikrav för att man ska få kalla sig suverän. Drar man ut de här trenderna in i framtiden är det lätt att tänka sig en dag då staten inte spelar en speciellt stor roll alls, eller bara lever kvar som en historisk relikt — ungefär som det svenska kungahuset.

Men samtidigt växer idag den konservativa nationalismen i styrka — Brexit, Trump, Front National, Sverigedemokraterna, och allt vad partierna heter. De vill ställa tillbaka klockan åtminstone till 1965. De är rädda för konsekvenserna av globaliseringen och EU:ifieringen; de vill stänga gränserna, stärka staten och stoppa urholkningen av suveränitet.

Jämför 1800-talet. Den konservativa nationalismen, sa vi, var ett resultat av den andra industriella revolutionen under 1800-talets sista årtionden. Men slutet av 1800-talet var inte bara en tid av industrialisering utan också av globalisering. Då var det också lätt för pengar, varor och människor att röra sig mellan länder och över gränser. Ibland talar man om 1800-talet som “den första globaliseringsvågen,” och vad som vi bevittnar idag skulle då vara “den andra globaliseringsvågen.” Om 1800-talets konservativa nationalism var ett svar den första vågen är dagens konservativa nationalism ett svar på den andra.

Problemet är bara att den tidsperiod som ligger emellan de här två globaliseringsvågerna var så förfärlig. Tiden mellan 1914 och 1990 var en tid av världskrig, folkförintelser, terrorregimer och kärnvapenhot. Om det finns en koppling mellan globalisering och alla de här problemen så har vi en mycket dyster framtid att vänta. Om vi tycker att globalisering är bra — och det finns goda orsaker att göra det — så måste vi hitta något annat sätt att leva med den. Den konservativa nationalismen är fel svar. Den är alldeles för farlig.

Vad vi behöver, lite annorlunda uttryckt, är fungerande politiska institutioner som går att kombinera med en globaliserad marknad. Idén om den suveräna staten fungerar inte. Suveräna stater är för små, för begränsade och begränsande. Vad vi skulle behöva är mer flexibla politiska enheter. Någonting uppdaterat som skulle kunna fungera bättre för oss idag.

Här kan kunskap om statens historia faktiskt vara till hjälp. Kunskap om historien gör det möjligt att ta sig ur det fängelse som vår egen tid låst in oss i. Att lära sig hur staten växte fram är alltså inte bara av historiskt intresse. Det kan också hjälpa oss att förstå vilka alternativ det kan finnas till den nuvarande politiska ordningen och kanske hur en värld utan stater skulle kunna se ut. Eller kanske snarare, hur en värld skulle kunna se ut där vi experimenterar med andra politiska organisationsformer samtidigt som staterna kommer att spela en annan, mer begränsad, roll,

Den här föreläsningen ska reflektera över de här frågorna.

Staten som marginell företeelse

En viktig sak att komma ihåg, som vi sa redan i den första föreläsningen, är att staten egentligen aldrig varit suverän. Om suveränitet betyder att en kung eller ett folk ensamma bestämmer över vad som händer inom ett visst geografiskt område, så har det aldrig funnits några suveräna stater. Vi påverkas hela tiden utifrån på tusen olika sätt. Men om suveräniteten är en fiktion, och en del av statens propaganda, så har vi inte förlorat så mycket som vi kanske tror. Om vi aldrig varit suveräna finns det ingen suveränitet vi kan förlora, återgå till eller återupprätta.

Dessutom är det faktiskt inte så att suveräna staten varit den enda politiska organisationsformen.  Den suveräna staten är en modell — och statsvetare älskar modeller — men modeller finns i teorier och inte alltid i verkligheten. Tittar man historiskt, och det gör vi här, har det alltid funnits en massa alternativ. Så relativt sent som under mitten av 1800-talet var stater egentligen är en marginell företeelse.

Det låter konstigt men blir uppenbart om man tittar på världen utanför Europa. Fram till ganska nyligen har majoriteten av jordens yta bebotts av folk som inte levt i stater, eller som levt i stater bara i en mycket formell mening. Istället har de levt i statslösa samhället. Men “statslös” är ju ett mycket värdeladdat ord. Det låter inte bra att vara statslös, det låter som om man saknar någonting. Vi skulle också kunna ladda ordet åt det andra hållet och kalla statslösa samhällen för “statsbefriade” — samhällen som klarar sig utan en stat.

Om man går riktigt långt tillbaka i tiden, ungefär 10,00 år, så visar det sig att statens historia är starkt sammanknippad med införandet av jordbruk. De första staterna kom till i Egypten, Mesopotamien i dagens Irak, i Indusflodens dalgång i Pakistan, och längs Gula floden i Kina, och det var också här som människor först slog sig ned och blev jordbrukare. Jordbrukare är lätta för staten att kontrollera. De lever och arbetar på en viss plats och går lätt att hitta. Statens fogdar kommer helt enkelt förbi en gång om året — efter att skörden är bärgad — och hämtar sina skatter. Ju produktivare jordbruket är desto fler icke-brukare kan det försörja. Jordbrukande stater är också ofta starkt hierarkiska. Ungefär lika hierarkiska som de pyramider de brukar bygga.

Men även om de första staterna kom till många tusen år innan vår tideräkning, så var det bara ganska nyligen som en majoritet av jordens yta hade en bofast befolkning. Historiskt sett kan folk som inte är jordbrukare överleva på tre sätt — som pastoralister, jägare och samlare, eller köpmän. Alla tre grupperna bor inte på en bestämd plats, de flyttar omkring, och därför är de svåra för staten att hitta och kontrollera.

Pastoralister är folk som överlever tack vare sina djur — kor, får, hästar, renar och jakar — och de flyttar runt för att hitta nya betesmarker åt dem. Pastoralister har funnits i hela den enorma ytan i det inre av Asien, men också i mycket av Mellanöstern och i norra och östra Afrika. Pastoralism har helt enkelt varit det mest effektiva sättet att använda sig av de resurser man hittade här. Det regnade alldeles för lite för att jordbruk skulle vara möjligt men istället fanns det gräs som djuren kunnat leva på. När gräset på en viss plats tog slut flyttade man sedan djuren till nya betesmarker. Det har funnits pastoralister i Europa också, och finns fortfarande — samerna i Sápmi, till exempel.

Jägare och samlare överlever genom att jaga djur och samla växter. Alla människor var jägare och samlare innan vi blev jordbrukare, som sagt för cirka 10,000 år sedan. Vi var också jägare och samlare så länge vi alla bodde kvar hemma i Afrika, fram till för kanske 60,000 år sedan. Sammantaget har vi människor varit jägare och samlare under 97 procent av sin historia och det är den typ av liv som vi är bäst biologiskt anpassade efter. Det finns fortfarande rena samhällen av jägare och samlare, men de är inte så många — bara enstaka grupper i Afrika, Sydostasien och Amazonas. Men själva livsstilen är inte så exotisk som den kanske verkar. I Norrland jagar folk fortfarande älg, fiskar lax och plockar lingon. I en del familjers fall bidrar jakt och insamling till en viktig del av försörjningen.

Vad det gäller de som sysslar med handel och köpenskap så är de ju mer bekanta. Folk som handlar och köper finns det fullt av idag. Samtidigt ska vi minnas att det här inte är nya aktiviteter. Folk har handlat över mycket långa avstånd under väldigt lång tid. Man har hittat kinesiska smycken på Östafrikas kust och buddhastatyer i vikingagravar.

Tillsammans skulle vi kunna kalla de här tre grupperna för nomader. Stater utövar alltid sin suveränitet inom gränserna för ett visst territorium men nomader bryr sig inte om gränser, och om det inte finns några gränser kan suveräniteten inte upprätthållas. Staten kan naturligtvis försöka stänga gränserna och tvinga nomaderna att sluta flytta omkring, men så länge det finns en stäpp, en öken eller en tundra som ligger bortom statens kontroll så kan man alltid fly dit. Har man bara ett par utvilade hästar och en sadelväska full med proviant kan man undgå även statens längsta arm.

Man ska alltså inte låta sig luras av de kartor som de europeiska staterna kom att producera. På kartorna är gränserna alltid mycket skarpt dragna och allt land tillhör en stat eller en annan — utom i Afrika förstås där ingen europé visste vad som hände. Men kartorna har fel eftersom staterna egentligen inte hade någon kontroll alls över mycket av det de räknar som sitt territorium. De låtsas kontrollera land som de egentligen inte alls kan kontrollera. De västra delarna av Nordamerika var till exempel inte under den amerikanska statens kontroll förrän vid  slutet av 1800-talet, och Ryssland och Kina fick inte kontrollen över nomadfolk i Centralasien förrän de första järnvägarna — Transsibiriska järnvägen — kom att byggas vid ungefär samma tid. Det samma gällde stater i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien. Enligt Wikipedia — och Wikipedia har ju inte alltid fel — uppskattades det år 2013 finnas omkring 100 grupper som inte har kontakter med resten av mänskligheten.

Livet i statsbefriade samhällen

Det finns antagligen inga fördomar som är så vanligt förekommande som fördomarna mot folk som flyttar omkring. Fördomarna mot nomader förenar alla som är bofasta. Människor som inte har en fast adress är opålitliga och mindre värda; deras barn kan inte gå i skolan, de har ingen tillgång till hälsovård och till statens sociala skyddsnät. De som är fast bosatta utgår från att ett nomadiskt liv är sämre och att alla nomader egentligen vill sluta flytta omkring.

Därför utgår vi också från att införandet av jordbruk för 10,000 år sedan var ett stort steg framåt. Innan dess var folk hungriga och grävde desperat i jorden efter rötter. Det var först när vi blev jordbrukare som vi fick stadig tillgång till mat, som vår hälsa förbättrades, va liv blev bättre och det som vi kallar vår civilisation kunde ta sin början. Det var också nu som historien började. Och eftersom det var staten som organiserade de här jordbrukarsamhällena var det också staten som gjorde framsteg och utveckling möjliga.

Det finns naturligtvis väldigt goda orsaker till varför nomadfolk har fått dåligt rykte. Eftersom de inte kunnat producera allting själva har de varit beroende av att handla med andra — men vad man inte kunnat köpa har man ofta tagit med våld. Genom hela sin historia har Kina haft problem med det här — nomadfolk som gör raider och tar för sig av landets rikedomar. Eller tänk på vikingarna som åkte till England inte för att ockupera utan för att roffa åt sig. Fram till 1820-talet dominerades Nordafrikas medelhavskust av pirater som levde på att attacker olika städer runt Medelhavskusten och skepp med värdefull last. USAs första krig på utländsk mark inträffade år 1801 när man attackerade Marocko och försökte göra slut på det hotet.

Men om vi däremot tittar på de nomadiska samhällena själva så hittar vi någonting helt annat. Fördomarna stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Nomadiska samhällen är mycket mer attraktiva än vad vi kommit att tro. De framstår egentligen som ett mycket övertygande alternativ till staten.

Antropologer har till exempel påpekat att det inte alls är speciellt svårt för jägare och samlare att hitta någonting att äta. De har ofta levt i resursrika områden — djungler i Afrika, Sydamerika eller Sydostasien — där det varit gott om mat. Man har inte alls grävt i jorden i desperation utan istället använt det mesta av dagen till att umgås och ha roligt, och när man sedan blivit hungriga har man bara gått ut i skogen för att hämta mat. Att jaga och samla mat har varit ungefär som att leta efter någonting att äta i ett kylskåp. Det går egentligen väldigt fort att samla ihop tillräckligt mycket vildris för att föda en familj.

Studier visar också att jägare och samlare äter mycket bättre än jordbrukare eftersom deras kost är mer varierad. Människor har under 97 procent av sin historia levt som nomader, sa vi, och genom evolutionen är våra kroppar anpassade efter den mat vi kan hitta i skogen, inte efter den mjölk och det spannmål som vårt jordbruk producerar. Dessutom lever nomader mer utspridda än jordbrukare och det gör det svårare för smittsamma sjukdomar att spridas.

Pastoralister har också på många sätt bättre liv än jordbrukare. Deras djur behöver visserligen skötas om, men de gör å andra sidan resten av jobbet. Det tar mycket mindre tid, och kräver mycket mindre arbete, att sköta om djur än att bruka jorden, och pastoralisternas arbetsdagar är kortare och mindre arbetsintensiva. Man har det bra inte för att man har så mycket resurser utan därför att man har så små krav.

Samtidigt är nomadsamhällen mer jämlika än jordbrukarsamhällen. Eftersom man rör på sig måste allt man äger vara flyttbart och många av de resurser som skapar och bibehåller sociala skillnader i våra samhällen går inte att flytta på. Bland pastoralister finns det sociala skillnader eftersom de tar sina resurser — sina djur — med sig när de flyttar. Men bland många jägare och samlare finns det nästan inga sociala skillnader alls, och inte heller många skillnader mellan kvinnor och män. De enda skillnader som finns mellan människor motiveras av skillnader mellan individer, men de positionerna kan inte gå i arv.

Samhällen av jägare och samlare är dessutom ofta mycket fredliga. Mest, verkar det, eftersom det inte finns så mycket resurser som jägare och samlare kan ta från varandra och eftersom ingen är intresserad av att ockupera land eftersom det finns så mycket land att ta av. Krig, kan man sålunda slå fast, är inte en naturlig instinkt hos människan.

Nomader har till och med mer sympatiska gudar. Nomader behöver inte vända sig till himlen för att be om regn eller solsken för sina grödor. Istället kan de lita till sina egna resurser. Eftersom de klarar sig själva behöver de inte en mäktig gud som kan försvara dem. Mäktiga gudar är alltid farliga; de ställer höga krav och gör människor maktlösa.

När vanliga människor haft ett val mellan att leva som jordbrukare eller som nomader har man ofta valt livet som nomader. Det är inte alls svårt att förstå. Staten har försökt hålla kvar dem, stänga in dem, men om man har haft chansen har man flytt ut på stäppen, eller upp i bergen, eller ut över tundran.

“Failed states”

Idag finns det omkring 200 oberoende stater i världen — hur många beror lite på hur man räknar — och Förenta Nationerna har 193 medlemsstater. Men det konstiga är att alla försöker vara stater på samma sätt. De försöker alla följa den europeiska modellen av den suveräna staten och propsar på sitt oberoende, rätten till självbestämmande, och makt över sina egna gränser. Dessutom ser de alla väldigt lika ut. Alla stater har en flagga, en nationalsång, en huvudstad med parlamentsbyggnader och utrikesministerium, man har en plats i FN, ger ut frimärken, har en egen domänsuffix på Internet, och så vidare. Man skulle kunna undra hur det blev så här. Hur kommer det sig att alla jordens stater blev stater enligt den europeiska mallen?

Orsaken är imperialismen under 1800-talets sista årtionden. Vi tror lätt att européerna kom att dominera världen så fort de satte sina fötter — eller snarare sina segel — där från 1500-talet framåt. Men så var, med undantag för Nord och Sydamerika, inte fallet. Européerna var länge ointresserade av Afrika, utestängda från Mellanöstern, och av mycket marginell betydelse i Ostasien. Men situationen förändrades radikalt som ett resultat av den industriella revolutionen — speciellt vad vi kallade “den andra industriella revolutionen” under 1800-talets sista årtionden. Helt plötsligt behövde européerna mycket råvaror och man behövde köpare till alla de produkter som de nya fabrikerna spottade ut. Dessutom hade man nu den industriella kapaciteten som behövdes för att föra framgångsrika krig på platser mycket långt från Europa.

Höjdpunkten för Europas imperialism är egentligen väldigt kort — bara från 1870 fram till det första världskriget. Efter 1918 var Europa förstört och sen förstördes det igen 1945, och de gamla kolonialmakterna hade till slut inte råd att behålla greppet om resten av världen. Men samtidigt är ju kolonialism naturligtvis den direkta motsatsen till suveränitet. Kolonialism handlar om att andra bestämmer över en, inte att man bestämmer över sig själv. Det var därför inte kolonialismen i sig som spred modellen av den europeiska staten över hela jorden. Istället spreds den genom det sätt på vilket den tidigare kolonierna gjorde sig fria.

De gamla kolonialherrarna tog det helt enkelt för givet att de nya staterna skulle bli stater precis som de i Europa. Man kunde inte förstå vad alternativet kunde vara. Samtidigt fanns det i varje koloniserad stat en ny inhemsk elit som utbildats i kolonialmaktens skolor och talade kolonialmaktens språk. Det var den här inhemska eliten som fick makten i de nya självständiga staterna. De var folk man kunde lita på, hävdade kolonialmakterna. De kallade sig för “nationalister” och kämpade för självständighet för de “nationer” som de påstod skulle finnas inom gränserna för de stater som européerna lämnat efter sig. Men i nästan alla fall var verkligheten en helt annan. Varje självständig stat innehöll en mängd olika etniska grupper, språk och religioner, och de olika grupperna hade ofta ingenting med varandra att göra förutom att de koloniserats av samma europeiska stat.

Det här är precis samma situation som i de stora agrara staterna i centrala och norra Europa under tidig modern tid. Här fanns det också, sa vi, en mängd olika grupper som inte hade mycket mer gemensamt än att de var undersåtar till samma härskare. Här fanns det inte heller någon nation. Men, som sagt, så skapades nationer under det sociala 1700-talet när folk började umgås i kaféer, pubar, frimurarordnar och litterära salonger. Visserligen var de här gemenskaperna inte så stora, men man låtsades i alla fall att alla fransmän eller tyskar skulle få vara med. Det är någonting liknande som man nu försökte göra i den forna kolonierna. “L’Italia è fatta,” som den italienske nationalisten Massimo d’Azeglio uttryckte saken när Italien enats år 1860. “Restano da fare gli italiani.” “Vi har skapat Italien, nu återstår bara att skapa italienarna.” De inhemska eliterna som kom till makten efter att de europeiska kolonialherrarna åkt hem var i precis samma situation.  “Vi har skapat Nigeria, Kenya, Burma, Indonesien eller Pakistan, nu återstår bara att skapa nigerianer, kenyaner, burmeser, indoneser och pakistaner.”

Hur det skulle gå var aldrig riktigt klart. Utländska biståndsgivare och biståndsorganisationer — och statsvetare var ofta med som “experter” — hoppades att nya nationer kunde “byggas.” Det varnation-building som skulle lösa problemet, och man klagade länge och ofta på att folk, framför allt i Afrika, hade så starka lojaliteter till sina “stammar” istället för att vara lojala mot sina nya självständiga stater. Problemet förvärrades av att de nya nationalistiska ledarna också hade sina egna etniska tillhörigheter och ofta gynnade medlemmarna av sin egen grupp. Att många länder dessutom innehöll betydande, och värdefulla, naturresurser gjorde bara saken sämre. De olika grupperna höll inte sams och det fanns alldeles för mycket att bråka om. Resultatet i nästan alla fall var att de nya självständiga staterna blev till diktaturer. Folk vaknade en dag och någon general hade helt plötsligt tagit över makten. Åter igen återupprepades historien. Ledare som Saddam Hussein, Muammar al-Ghadaffi eller Robert Mugabe är inte så olika de kungar som tog över makten i Europa i tidig modern tid. De var, som vi sa, inte så trevliga de heller.

Det borde har varit uppenbart från början att det inte skulle fungerar.  Varför skulle ett samhälle långt borta från Europa, med helt andra traditioner och sätt att leva, helt plötsligt kunna bli en europeisk stat? Det är klart att det slutade med “failed states.” Eller snarare var hela premissen fel. Att påstå att en stat misslyckats i ett visst land långt borta från Europa är ungefär som att säga att kvinnor misslyckats eftersom de inte är män. Nej det är inget fel på dem, de är bara annorlunda. Det är istället själva statsbegreppet som inte fungerade, inte passade. Det är själva statsbegreppet som har misslyckats.

Det är mycket intressant med ett land som Somalia, som är med på de flesta listor över “failed states.” Men när staten brutit ihop har istället olika traditionella, för-europeiska, sätt att ordna samhället kommit fram. Somalier är ofta nomader och nomader litar till sina klaner och de äldre, och visare, medlemmarna av gruppen. Men man har också traditionella sätt att lösa konflikter som bygger på samråd och förhandlingar. Somaliland — en del av Somalien — klara sig väldigt bra när de äntligen blivit av med den somaliska staten.

De riktigt kloka självständighetskämparna visste redan från början vad problemet var. Om vi blir självständiga på européernas villkor, sa Mahatma Gandhi, kommer vi aldrig att bli självständiga på riktigt. Om man blir fri på någon annans villkor är man aldrig riktigt fri. Men det var precis det som hände.

Politisk teori är propaganda

Det är sålunda viktigt att ni inte tror på de politiska filosofer ni har läst.  Politiska filosofer är också människor trots allt och också de behöver ett jobb. Deras jobb har varit att rättfärdiga staten. Att visa att staten är nödvändig och oundvikligt och att vi inte klarar oss utan den. De har hittat på de argument som staten behöver i sin propaganda.

Ta till exempel Aristoteles och hans argument om varför den grekiska stadsstaten är nödvändig. Människan är ett zoon politikon, sa han; vi är politiska djur. Vi är inte bara sociala varelse — det kan vargar och myror också vara — utan vi är politiska varelser. Det är bara staden, vår polis, som kan göra oss till fullständiga människor. Ett mänskligt liv utanför staden är sålunda omöjligt och det var därför som atenarna föredrog dödsstraff före landsförvisning.

Men Aristoteles har naturligtvis helt fel. Nomaderna utanför Atens stadsmurar var ju också människor. De diskuterade också sina gemensamma angelägenheter och fattade sina egna beslut. De hade en kultur och ett liv och ordning och reda i sina samhällen. De kanske inte var så rika som atenarna, men de hade å andra sidan färre behov.

Eller ta de politiska filosofer som hjälpte till att rättfärdiga staten under tidig modern tid — Thomas Hobbes, till exempel. Man förstår naturligtvis varför han oroade sig för inbördeskrig. I det engelska inbördeskriget som utkämpades under hans livstid dog kanske 50,000 soldater och 125,000 civila och England blev helt kaotiskt under åtminstone 20 år. Men samtidigt är det inte sant att vi levde i någon sorts “naturtillstånd” innan staten kom till. Vi har redan talat om hur världen såg ut innan de första suveräna staterna. Det medeltida samhället hade olika problem naturligtvis, men det var inte ett Hobbesianskt naturtillstånd.

Hobbes överdriver, och man förstår varför. Det är bara genom att övertyga oss om att hans beskrivning av naturtillståndet stämmer som staten blir nödvändig. Om det tvärt om visar sig att naturtillståndet var rätt OK, så faller ju argumenten för staten ganska platt. Men, som vi just sa, var livet för folk i stadslösa samhällen inte alls “solitary, poor, nasty, brutish and short” utan snarare “sociable, rich, enjoyable, pleasant and long.”

Eller ta John Locke. Locke skrev om äganderätten. Problemet med naturtillståndet enligt honom var framför allt att människor inte hade någon möjlighet att försvara sina egendomar. Det fanns ingen lag och inga domstolar som kunde skydda vad folk ägde. Om man försökte odla någonting skulle man omedelbart få sina grödor förstörda av hungriga grannar, och det hjälpte inte att sätta upp staket eftersom de aldrig kunde försvaras. Titta på indianerna i Nordamerika, sa Locke. De bara driver omkring och odlar ingenting och den rikaste av dem är fattigare än den fattigaste mannen i England. Orsaken är att de inte har någon stat som kan skapa ordning, upprätthålla lagar, och försvara äganderätten.

Lockes politiska filosofi gav kolonisatörerna i New England precis de argument de behövde för att roffa åt sig av landet. Gud har givit jorden till alla människor att dela lika, sa Locke, men samtidigt vill Gud att vi ska ta hand om den på bästa sätt. Det är det uppdraget som invånarna i Nordamerika skött så dåligt och vi engelsmän kan göra det mycket bättre. Inte för att vi är engelsmän — även om det hjälper — utan därför att vi har en stat som garanterar vår äganderätt. Eftersom det finns så mycket land i Nordamerika, tyckte både Locke och kolonisatörerna, så skadar det ingen om vi lägger oss till med det. Det är guds vilja att så sker. Gud är bakom vårt projekt.

Låt oss stoppa Locke här. Dags för en liten faktacheck. En första sak man kan säga är att Nordamerika inte alls var så tomt som Locke och de andra européerna trodde. Eller snarare, det var väldigt fullt av folk fram tills européerna dök upp. Det är naturligtvis svårt att beräkna, men det har sagts att upp emot 90 procent av ursprungsbefolkningen dog av de sjukdomar som européerna tog med sig — vanliga barnsjukdomar som röda hund och mässlingen — som de inte hade någon motståndskraft emot.

En annat sak är att folk i Nordamerika inte alls bara var jägare och samlare. Det fanns fullt av avancerade, jordbrukande, civilisationer. Vi känner till Azteker och Maya i Mexiko och Centralamerika, och Inkariket i Sydamerika, men det fanns avancerade civilisationer i Nordamerika också. En var Cahokia i Mississippidalen, en stad där det bodde upp emot 40,000 innevånare; en annan var Chako Canyon i New Mexico med religiösa byggnader stora som Colosseum i Rom. Dessutom var det, som vi sagt, inte alls något fel på att vara jägare och samlare. På många sätt var det mycket bättre än att vara jordbrukare.

Politiska filosofer är farliga, kan vi sammanfatta. De är beredda att hitta på precis vilka osanningar som helst så länge det gynnar statsmakten och dem själva. Allmän varning, med andra ord, för folk som viftar högljutt med olika teorier. Och kanske vi kunde slänga in en liten varning angående statsvetare också. Statsvetenskap är vetenskap om staten; det är studiet om hur staten ska kunna styra mer effektivt. Det vill säga hur de bättre ska kunna kontrollera sina undersåtar. Om staten gör bra saker är det inga problem, då tjänar statskunskapen goda syften, men staten gör inte alltid bra saker. Och under alla förhållanden kommer statsvetare alltid att ta staten för given. En värld utan stater skulle göra dem arbetslösa.

Politik för nomader

Staten håller på att försvagas, sa vi, men samtidigt har globalisering och internationalisering lett till en backlash. Konservativa nationalister vill stänga gränser och återgå till en suverän stat som aldrig funnits. Problemet är bara att vi varit här förut och det slutade mycket illa. Ingen orkar med en replay på 1900-talets historia. Vi måste hitta på någonting annat.

Problemet verkar vara staten. Staten är för statisk. Den är fast på en plats, i ett visst territorium, medan vi andra börjat röra på oss allt mer. Staten fungerar inte i globaliserad ekonomi och en internationaliserad politik. Idag har vi alla blivit nomader, eller åtminstone halv-nomader. Vi skulle behöva en stat som vi på något sätt kunde ta med oss. En stat som inte stoppar och begränsar oss utan är lika flexibel och rörlig som vi själva.

Det är här som kunskap om historien kan komma till praktisk användning. Historien kan hjälpa oss tänka kreativt om de problem som globaliseringen medför. Historien kan hjälpa oss att komma på alternativ. Och alla får vara med och tänka.

Den mest radikala lösningen är den som så kallade anarko-primitivister förespråkar. Som de ser det var det första stora misstaget att lämna Afrika och det andra stora misstaget att börja med jordbruk. Vår planet klarar inte av människor som utnyttjar naturen på det här sättet. Jorden klarar bara människor som är jägare och samlare. Dessutom, som vi sa, var jägar och samlarsamhällen inte alls så otrevliga att leva i. Katastrofen kommer, säger anarko-primitivisterna, och efter det kanske de som överlever får en ny chans. I så fall ska vi glömma allt det vi kallar “civilisation,” glömma bort jordbruk och naturligtvis staten, och flytta tillbaka hem till Afrika igen. Det här är en fantastisk vision — en blandning av utopi och dystopi — och förvånande populär — googla!  — men också ganska extrem.

Om man föredrar någonting lite mindre fantastiskt skulle man kunna gå tillbaka till något som liknar Europas Medeltid. På Medeltiden, sa vi, levde människor sina liv i två olika världar — samtidigt i en lokal och i en universell gemenskap, samtidigt med sina fötter på jorden och med blicken upp mot himlen. Men det fanns också människor som rörde sig mellan de två nivåerna — pilgrimer och kyrkans män men också köpmän. De medeltida köpmännen flyttade omkring utan beskydd från suveräna stater. Ofta organiserade de sig som nätverk med noder på olika platser och intensiva kontakter mellan varandra. Det var inte en territorial organisation som begränsades av gränser. Hansan i Östersjön var en sådan här organisation men det fanns många andra — italienska bankfamiljer som spred ut sig över norra Europa; handelsmän som reste till den stora, årliga, marknaden i Champagne, och så vidare. Det fungerade rätt bra trots att det inte fanns någon stat som beskyddade dem.

Det här skulle vara alternativet till den suveräna stat som inte längre fungerar: en lokal gemenskap och en universell, med en väldig massa nätverk mellan den lokala och den globala nivån som binder ihop människor på nya sätt. Skulle det här kunna fungera? Ja, kanske, det fungerade på Medeltiden. Skulle det gå att genomföra? Det är möjligt att vi reda är på väg åt det hållet. Men, som sagt, alla kan vara med och tänka kreativt om vår framtid.

Vad den här föreläsningen handlade om

Avslutande reflektioner över statens framtid. Globalisering av ekonomin och internationalisering av politiken verkar ha gjort staten mindre viktig. Staten i Europa är inte längre suverän. Samtidigt oroas sig många av den utvecklingen och vill stänga gränserna och återupprätta statens makt.

  • Stater har aldrig varit suveräna.
  • Staten har aldrig varit dominerande — inte utanför Europa och inte inom Europa heller.
  • Livet i statslösa samhällen var attraktivt på en massa sätt. Men varning för romantisering.
  • Varningar också för politisk filosofi som hela tiden gått statens ärenden och svartmålat alternativa politiska lösningar.
  • Statsvetare jobbar åt staten och ser politik som en fråga om hur statens projekt ska kunna genomdrivas. Om staten gör bra saker är det inga problem, men så är inte alltid fallet.
  • Vi kan använda vår historiska kunskap för att tänka kreativt kring statens framtid.