Eriks föreläsningar

Statens historia

Statsvetenskaplig introduktion, hösten 2017

Den suveräna staten

image_pdfimage_print

Introduktion

Låt oss börja med att tala om vad statsvetenskap är. Vad är det för kurs ni har hamnat på? Vad handlar det här ämnet om? Statsvetenskap, eller statskunskap, handlar, verkar det, om “staten.” Statsvetenskap eller statskunskap är vetenskap eller kunskap om staten.  Men om så är fallet måste man naturligtvis först förstå vad en stat kan vara. Låt oss börja med att tala om det.

Vill man hitta en definition på någonting brukar man vända sig till en ord- eller uppslagsbok. Det finns sofistikerade verktyg som The Encyclopedia of the Social Science, men man kan också använda Wikipedia — akademiker litar till Wikipedia oftare än de brukar erkänna. Wikipedia är oftast bra. Wiktionary är också bra. De definitioner vi hittar här kan ge vissa insikter, men definitioner kan ofta vara svåra att riktigt greppa. Ett problem är att definitioner alltid förutsätter ett visst historiskt sammanhang. Om man inte känner till den historiska kontexten känns definitionen lösryckt och abstrakt. Det är därför först när man lärt sig mer om det historiska sammanhanget som definitionen kommer till liv. En definition är ett sorts verktyg, skulle man kunna säga, och det är bara när man vet hur det ska användas som man förstår vad det är. Det här gäller i hög grad begreppet “stat” som har en historia som går tillbaka åtminstone till de gamla grekerna — eller kanske snarare till de gamla kineserna.

Ett annat problem är att det finns många olika definitioner och att de ofta inte överensstämmer med varandra. Många definitioner inom samhällsvetenskaperna är i grunden omtvistade. Det här har också med den historiska kontexten att göra. Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche sa att ”bara det som inte har en historia kan definieras.” Eller omvänt: det som har en historia kan inte definieras. När ett begrepp används av tillräckligt många människor under tillräckligt lång tid suger det upp betydelser ungefär som en tvättsvamp suger upp vatten. Ett begrepp som använts länge har sugit upp många betydelser — det är tungt och blött skulle man kunna säga.  Det är fallet med begreppet “stat.” Ibland bestämmer sig någon för att vrida ur tvättsvampen och börja om igen. Det vill säga, man stipulerar hur ett visst begrepp ska, eller måste, definieras. Men ganska snart visar det sig att begreppet börjar suga upp betydelser igen och snart är vi tillbaka där vi började.

Det enda sättet att komma förbi det här problemet är att lära sig mer om historien. Om vi vill veta vad en stat är måste vi veta hur begreppet stat har använts. Vi måste berätta statens historia. Och det är i så fall bara genom att berätta statens historia som vi kan förstå vad statsvetenskap är. Det är också statens historia som de här föreläsningarna ska handla om. Det är naturligtvis en lång och komplicerad berättelse. Allt kan inte sägas. Vi måste förenkla och hoppa över en massa material. Men om man inte förenklar och hoppar kan man aldrig förstå någonting överhuvudtaget. Dessutom är det bättre att lära sig lite än att inte lära sig någonting alls.

OK, nu kan vi börja.

Suveränitet

En första förenkling är att vi bestämmer oss för att tala om den moderna staten, staten som vi känner den från tiden efter ungefär år 1500. En andra förenkling är att vi talar om stater i Europa. Vi ska prata mer om tidigare stater och om andra delar av världen senare, men för att göra det lättare för oss så börjar vi här. Vi befinner oss i Renässansen eller i vad som brukar kallas “tidig modern tid.” Dessutom är 1500 ett årtal som är lätt att komma ihåg.

Idag tänker vi nästan alltid på staten som ett sammansatt substantiv — som “nationalstaten.”  Det vill säga kombinationen av “nationen”och “staten.” Men under tidig modern tid gick det inte att tala om nationer.  Nationen är i princip en uppfinning från slutet av 1700-talet — vi ska tala mer om det också i en senare föreläsning. Dessutom gäller nationen folkets bredare lager, men vanligt folk hade inte mycket med den tidiga moderna staten att göra. Istället var staten kungens projekt, eller kanske snarare ett projekt för en liten militär och ekonomisk elit. Det var kungen, och den lilla eliten, som var statens subjekt och vanligt folk var objektet för statens olika åtgärder.

Det mest karaktäristiska draget hos den tidiga moderna staten är att den insisterade på sin “suveränitet.” Suveränitet är ytterligare ett omtvistat ord, men i princip gäller det en fråga om ”självstyrelse” eller ”oberoende.” En stat som är suverän har ingen annan som styr över sig; det är staten som själv bestämmer vad den kan och vill och ska göra. Suveräniteten gällde dessutom ett visst geografiskt område och en viss befolkning. Det är det här landet och de här människorna som staten är suverän över. Den suveräna staten kan dessutom ha en suverän ledare. Den som är suverän inom ett viss stat bestämmer över det land och det folk som suveräniteten gäller. Kungarna under tidig modern tid förklarade sig ofta suveräna ledare av suveräna stater.

Jämför en berömd definition av den tyske sociologen Max Weber — kanske den mest berömda definitionen av alla inom samhällsvetenskaperna. Staten, sa Weber, är ”en institution med ett allmänt erkänt monopol på det legitima utövandet av fysiskt tvång” – das Monopol legitimen physischen Zwanges.  Staten, enligt Weber, handlar alltså i grunden om utövandet av tvångsmakt – i sista hand om våld. Det kan ju låta dramatiskt, men tänk efter lite. Om man inte betalar sina skulder — sina studieskulder, t.ex. — så kommer staten förr eller senare att börja utöva tvångsmakt över en. Man kanske inte hamnar i fängelse direkt, men till slut kommer en domstol att börja ha åsikter om vad man bör och inte bör göra. Det straff som utmäts — en utmätning, t.ex. — är ett exempel på legitimen physischen Zwanges. Det är legitimt eftersom tvånget sker i enlighet med leges, lagar.  Det är OK eftersom tvånget utövas i enlighet med den lag som staten skapat och upprätthåller.

Att staten har monopol på den här typen av makt innebär att ingen annan kan utöva den, i alla fall inte legitimt. Vi accepterar inte motorcykelgäng eller medborgargarden som utövar tvångsmakt, och vi accepterar inte heller att andra stater eller internationella organisationer utövar tvångsmakt i vårt land. Ibland gör man en skillnad på intern och extern suveränitet. Intern suveränitet betyder i så fall att inga inhemska auktoriteter kan bestämma över staten; extern suveränitet att inga utländska auktoriteter kan bestämma över den.

Men kom ihåg att alla idéer angående suveränitet är en illusion. Det har aldrig funnits, och skulle aldrig kunna finnas, en stat som faktiskt är självstyrande och oberoende. Alla stater påverkas hela tiden på en mängd olika sätt, både av inhemska och utländska influenser. Den makt som en ledare kan utöva — oberoende av hur suverän han eller hon säger sig vara — är därför alltid begränsad. Sverige är till exempel inte en suverän stat så länge den deltar i en kapitalistisk världsmarknad. Vad resten av världen väljer att köpa och inte köpa från oss påverkar oss direkt. Eller tänk på Internets eller Hollywoods påverkan. Det finns ingenting en politisk ledare kan göra åt det. Eller snarare, alternativet vore att avbryta alla kontakter med resten av världen. En del, så kallade autarktiska, stater har försökt någonting i den vägen men resultatet har alltid varit förödande. Dagens Nordkorea är ett exempel.

Idén om suveränitet är, skulle man kunna säga, en del av den tidiga moderna statens propaganda. Ingen stat kan eller vill egentligen vara suverän. Vårt öde är alltid intimt sammankopplat med andra samhällen, andra stater, ekonomier och kulturella influenser, och därmed med resten av världen.

Medeltidens samhällen

Under medeltiden hade man på många sätt en mer realistisk syn. Man underströk betydelsen hos relationerna mellan politiska enheter snarare än betydelsen hos enheterna själva. Allting hörde ihop och det var helt otänkbart att en stat, ett samhälle, skulle kunna klara sig utan de andra. Och även om det fanns kungar även under medeltiden så fanns inte begreppet “stat,” och det var inte som undersåtarna till en viss kung som folk identifierade sig själva. För vanliga människor var kungarna aldrig tillräckligt dominerande eller tillräckligt mäktiga. Istället deltog alla européer samtidigt i två olika samhällen — på ett lokalt och ett universellt plan.

Låt oss börja med det lokala samhället. Under medeltiden bodde alla i princip på landet och nästan alla brukade jorden. Alla människor tillhörde en viss liten plats. Det fanns lokala godsherrar som styrde sina gods efter sitt eget skön, och bönderna tvingades ofta arbeta på godsen åtminstone en del av tiden. Men det fanns också självständiga bondesamhällen och en mängd andra sociala och politiska lösningar. Eftersom folk i allmänhet inte reste mycket, och alla de här små, lokala, samhällena hade begränsade kontakter med varandra, kom de alla att utvecklas på sitt eget sätt. Resultatet var ett Europa med en enorm kulturell mångfald. Man klädde sig olika från by till by eller dalgång till dalgång, åt olika saker, talade olika språk och dialekter, lyssnade på olika sorters musik.

Men samtidigt visade det medeltida Europa upp en mycket stark universell, all-europeisk, gemenskap. Europa var inte bara uppdelat och diversifierat utan också enat. Det var framför allt religionen som band européerna samman. Alla européer var kristna och alla tillhörde samma kyrka. Corpus, “kroppen,” var den vanligaste metaforen för att beskriva den här enigheten. Alla européer tillhörde samma corpus christianum, samma “kristna kropp,” som hade Jesus som sitt överhuvud i himlen, och påven som hans representant på jorden. Kyrkan, skulle vi kunna säga, var organiserad som ett multinationellt företag med sitt högkvarter i Rom, regionala högkvarter i varje stift, och lokala kontor i varje församling. Och alla européer deltog i den värld som kyrkan förmedlade. Alla hade i princip samma tro and deltog i samma ritualer; alla läste samma böner på samma latinska språk, samtidigt, varje söndag. Alla européer ingick i princip i samma andliga gemenskap — förutom religionen fanns även en enad filosofisk och vetenskaplig tradition och ett all-europeiskt rättsväsende baserad på romersk rätt.

Det fanns undantag naturligtvis. Det Bysantiska riket, det gamla Öst-Rom, och därmed mycket av sydösteuropa och till slut också Ryssland, bekände sig till den ortodoxa tron. Inom Europa fanns det judar, och de var ju inte kristna, och utanför Europas gränser fanns det muslimer som européerna ofta hade fientliga relationer till. Den iberiska halvön — Spanien och Portugal — var muslimsk territorium från 700-talet framåt och det sista muslimska fotfästet, i Granada, föll först 1492. Man ska också komma ihåg att det tog ganska lång tid innan hela Europa blivit kristet. Island konverterade officiellt år 1000, och Litauen så relativt sent som i slutet av 1300-talet.

Men staten då? Under medeltiden fanns det sålunda inga politiska enheter som kallade sig “stater” och även om det fanns personer som kallade sig “kungar” så ställde de inte krav på suveränitet. Det fanns parlament runt om i Europa, men de sammankallades med mycket ojämna mellanrum, träffades bara en kort tid, och hade inte mycket beslutanderätt. Parlamenten var istället kungarnas sätt att förmå adeln att stödja dem med skatter och de uppfattades därför som en börda snarare än en möjlighet till medbestämmande. Sverige under medeltiden bestod av en mängd mer eller mindre självstyrande samhällen och svenska “kungar” var sällan mer än ovanligt rika bönder. Även länder som Frankrike var uppdelade i en massa mer eller mindre självständiga bitar. Riddarna i Provence hade ingenting med burgundiska godsägare eller med bönder i Normandie att göra. Kungarna gjorde som bäst anspråk på att kontrollera vissa städer, handelsvägar och sina egna gods och närmaste vasaller.

Den medeltida människan levde sålunda samtidigt i två olika samhällen. Det lokala samhället gällde människans kropp, vår dagliga överlevnad, våra mest grundläggande behov. Det universella samhället gällde människans själ, våra spirituella behov och vårt andliga liv. Det lokala samhället var rotat i jorden medan det universella samhället tillhörde himlen. Både jorden och himlen är uppenbara för alla människor och existensen av de två medeltida samhällena var därför också alltid uppenbara. Vi har alltid jorden under våra fötter och alltid himlen ovanför våra huvuden. Det är lätt att förstå att vi samtidigt tillhör båda gemenskaperna.

Mellan de två medeltida samhällena fanns ett sorts mellanliggande lager. Här hittar vi de människor som rörde på sig från en plats till en annan. Det kunde till exempel gälla pilgrimer som reste till Rom, Canterbury eller Santiago de Compostela. Kyrkans män flyttade också omkring — som man skulle vänta sig av de anställda i ett multinationellt företag. Från 1100-talet framåt rörde också köpmännen allt mer på sig. Hansan band ihop städer runt Östersjön till ett kommersiellt nätverk och i Medelhavet var köpmännen i Barcelona speciellt aktiva. Det fanns stora årliga marknader bland annat i Champagne, där köpmän från hela Europa träffades för att göra affärer. Det var också vanligt att köpmannafamiljer skickade ut sina barn som kommersiella ombud till olika platser runt om i Europa. På så sätt kom till exempel Lombarderna — bankirer från Italien — att börja göra affärer i London. Vi har också de skandinaviska vikingarna som visserligen ibland tog vad de behövde med våld, men i allmänhet handlade med de människor de träffade, till exempel på de stora ryska floderna.

Det var tack vare det här mellanliggande lagret — människorna som reste omkring — som de två medeltida samhällena hölls ihop. Det var så den starka lokala identiteten kom att kombineras med en lika stark, fast väldigt annorlunda, universell identitet.

Statens tvåfrontskrig

Det är mellan de två medeltida samhällena som staten till slut etablerade sig. Staten gjorde sig suverän genom att placera sig mellan det vardagliga lokalsamhället och den universella andliga gemenskapen. Och för att göra sig suverän förklarade staten krig mot båda två. Illusionen om statens suveränitet kunde bara bli trovärdig om alla de traditionella auktoriteterna gav upp sina ambitioner och sina traditionella roller. Staten kunde bara bli suverän genom att samtidigt besegra det lokala och det universella samhället. Både universella och lokala maktanspråk skulle samtidigt upphävas.

Den första striden tog plats på den universella nivån. Staten förklarade krig mot den andliga gemenskapen. Målet var att bryta kontakten till de universella auktoriteterna — påven och kejsaren — som kunde ställa rättmätiga krav och utöva en egen, oberoende, makt. Istället tog staten kontrollen över religionen och kyrkans makt begränsades. I södra Europa, som nu blir “katolskt,” tog kungar ifrån kyrkan beskattningsrätten och tog kontroll över delar av kyrkans administration. I norra Europa bytte kungarna helt sonika till en ny religion, “protestantismen,” som inte erkände någon påvlig överhöghet alls. Istället gjorde kungarna sig själva till ledare för kyrkan, staten tog över kyrkans egendomar, och prästerna blev till statsanställda i kungens tjänst.

Staten försökte också bryta upp den universella kulturella gemenskapen. Latinet tappade prestige och spelade allt mindre roll i kommunikationen mellan européer. Istället ersattes det med det språk som staten uppmuntrade och själv använde. Statsspråken blir officiella för alla inom statens administration, inom skolor, akademier och kyrkan, och sprids genom tryckerikonsten och de nya kommersiella marknaderna för böcker. I protestantiska stater läses böner inte längre på latin utan på de statsunderstödda språken. Det var så den enade europeiska gemenskapen kom att slitas i bitar.  Den universella kroppen styckades upp.

Den andra fronten gällde statens krig mot det lokala samhället. Också här tog staten till slut över makten. Inga adelsmän skulle längre få sköta sina egendomar efter sitt eget skön; det skulle inte finnas några fria bönder. Ingen skulle få styra sig själva, alla skulle styras av staten, eller i statens namn. Alla skulle bli statens undersåtar.

Bönder och aristokrater måste båda betala skatt till staten och bidra till statens krig. Och det fick inte längre finnas några privilegier, privus leges, “privata lagar.” Alla lagar skulle utfärdas i statens namn och domstolarna skulle döma alla på samma sätt och enligt statens hänvisningar. Aristokratin fick förresten ofta nya jobb i statens tjänst och kom därmed att integreras i staten. Riddarskapet gjordes till statstjänare och därmed beroende av kungen.

Statens krig mot det lokala samhället tog sig också kulturella former. Språk och kultur skulle standardiseras enligt en statlig mall. Statstjänare skulle utbildas i statens universitet och akademiker i statens akademier. Det var nu kungen och hovet som satte tonen för det sociala och kulturella livet. Det var hovet som representerade goda vanor, finess och civilisation, och det var här nya moden och sedvänjor presenterades. Alla som ville vara “någon” måste delta i hovlivet.

Staten reserverade ofta en speciell form av förakt för de människor som under medeltiden rörde sig mellan det lokala och det universella samhället, de som hade ansvaret för att skapa den universella gemenskapen. I det protestantiska Europa avskaffades pilgrimsfärder och i det katolska Europa uppmuntrades folk att besöka pilgrimsorter inom statens egna gränser. Staten tog dessutom allt mer makten över köpenskap, banker och skråväsende. Folk som rörde sig över gränser och mellan länder sågs som opålitliga, utan fasta identiteter och lojaliteter. Det kunde gälla kyrkans män, aristokrater, “vandrande judar,” och alla som levde ett nomadiskt liv. Vi ska prata mer om det här också i en senare föreläsning.

Resultatet av det här tvåfrontskriget blev som man skulle kunna vänta sig en massa kaos och dessutom riktiga krig. Krig som nu kom att kallas “inbördeskrig.” Bönderna vägrade ofta att erkänna statens krav och ofta ockaå att betala skatt till statens skattemasar. Få var naturligtvis beredda att dö i statens krig. Runt om i Europa reste sig vanligt folk i våg efter våg av uppror. I Tyskland var bönderna speciellt aktiva och bondeuppror präglade hela 1500-talet. I Sverige hade vi ständiga bondeuppror under Gustav Vasas tid, men också senare — Dackefejden, det Första, Andra och Tredje Dalupproret, och många andra. Det mest kända aristokratiska upproret är kanske La Fronde i Frankrike under mitten av 1600-talet.

Men till slut vinner staten i alla fall.  Staten lyckas etablera sig som suverän, eller vad den hävdar är suverän. Det första man göra är sedan att sopa undan spåren av den medeltida världen och att förneka att tvåfrontskriget mot de lokala och de universella gemenskaperna någonsin inträffade. Det var en viktig del av statens propaganda.

Men samtidigt ska det sägas att den tidiga moderna staten aldrig lyckades standardisera kulturen i det land den styrde. Även om den sociala eliten snabbt rättade sig — alla ville uppföra sig som man uppförde sig vid kungens hov — så var den kulturella mångfalden alltför stor. Majoriteten av varje lands befolkning höll kvar vid sina invanda traditioner. Det var egentligen först under 1800-talet som den enorma kulturella mångfalden i Europa kom att försvinna. Vi ska prata mer om det också i en senare föreläsning.

Maffiamodellen

De kungar som etablerade den suveräna staten var en ny typ av individer som först dök upp under Renässansen. De var handlingskraftiga, egenmäktiga, män — och en del kvinnor också faktiskt — som var beredda att göra i princip vad som helst för att komma till, och sedan att behålla, makten. Det var män som Henry VIII i England och Gustav Vasa i Sverige, eller vad italienarna kallade condottieri — generaler som anställdes av en stat för att sköta dess krig och sedan slutade med att själva ta över makten i staten. I 1800-talets historieböcker kom de att kallas “landsfäder” och skolbarn fick lära sig att de räddade oss från medeltidens otrygghet och vidskeplighet, men “krigsherrar” är ett bättre namn på dem. De var maktgalna, fullkomligt omoraliska, och ska kanske bäst jämföras med dagens Abu Bakhar al-Baghdadi, ledaren för den Islamiska Staten.

För den här generationen av politiska ledare var staten en sorts affärsidé — vi kunde kalla det för “maffia-modellen.” Vad vi talar om här är en klassisk beskyddarverksamhet, ett “protection racket.” Beskyddarverksamhet är ett av de mest effektiva sätten på vilka maffian tjänar sina pengar. Det går till så här. Ett par stora killar i svarta läderjackor, med baseballträn i händerna, kommer in till en butiksägare och påpekar att det vore väldigt synd om någonting hände med hans fina affär. Men, fortsätter de, det går att skydda sig mot all möjlig framtida förödelse mot en rimlig ersättning. Om affärsinnehavaren inte betalar slår naturligtvis männen i läderjackorna sönder hela butikerna.

“Landsfäderna” var gangsters av den här typen. För dem gällde det att få tillgång till så mycket som möjligt av de resurser som existerade inom ett lands gränser, makten över dess befolkning och dess politiska, sociala och ekonomiska liv. Sedan gällde det att tvinga folk att betala skatt och att gå med i — och potentiellt att dö i — kungens krig. I utbyte lovade kungarna fred i landet och försvar mot yttre fiender. Om folk inte betalade hamnade de i fängelse. Vi har redan talat om Webers Monopol legitimen physischen Zwanges.

Statlig propaganda

Men samtidigt gick det aldrig att tvinga alla människor. Våld och hot om våld är ganska dyrt att organisera om det ska göras effektivt. Bättre då att försöka få folk att frivilligt acceptera statens anspråk. Det gällde att göra statens maktövertag legitimt. Med det här syftet mobiliserade staten alla sina propagandaresurser. Det gällde att skapa passande myter, ett ursprung och en historia som alla undersåtar kunde dela.

I Sverige hade Gustav Vasa en PR konsult, Peder Swart, som fabricerade en mängd märkliga myter som sedan dök upp i svenska historieböcker. Senare svenska kungar — som Gustav II Adolf — uppmuntrade allehanda forskning om “gamla göter” och dess kopplingar till den bibliska historien. Edens lustgård, hävdade en svensk 1600-tals professor, hade varit belägen strax utanför Uppsala. Har ni någonsin undrat varför det finns en “Karl IX” men ingen “Karl VIII” — eller en “Erik XIV” men ingen “Erik XIII”?  Orsaken är att det de inte fanns. De hittades istället på för att göra den svenska kungalängden mer imponerande. Det skulle se ut som om svenska kungar funnits långt ner i Medeltiden.

Det var också nu som idén om kungens gudagivna rätt att styra landet kom att etableras, speciellt i protestantiska stater där kungen också var ledare för kyrkan. Kungen var kung “av guds nåde.” Det var gud själv, hävdade kungarna, som utsett dem till landets suveräna härskare. Guds vilja kunde ju inte ifrågasättas. Att göra uppror mot kungen var därför att göra uppror mot gud. Ett bevis var att kungen besatte magiska krafter. Han kunde till exempel bota sjuka med hjälp av handpåläggning. Han kunde också bara genom att tala till folket skapa harmoni och fred i landet. Eller, genom att fördöma landets fiender, få dem att tappa modet eller till och med döda dem direkt.

Helt nya ceremonier skapades också där kungens och statens överhöghet förhärligades. Det gällde kröningar, kungliga bröllop och födelsedagar, födelser, dop och begravningar. Det var uppenbart för alla deltagare i ceremonin att det var kungen som bestämde i landet. Teaterföreställningar och baletter uppfördes också på politiska teman. Ibland tog kungen också en aktiv del i föreställningarna. Kungen spelade rollen av en världshärskare som försvarade sitt folk och attackerade dess fiender. De franska kungarna var kända för att ta på sig balettkostym och dansa sina roller framför det samlade hovfolket.

Det är också nu som politisk teori för första gången börjar läsas och propageras. Politiskt tänkande hade varit utvecklad under Antiken — i det klassiska Grekland och Rom — men funnit få läsare under Medeltiden. Nu kommer det däremot fram en mängd nya filosofer — män som Thomas Hobbes och John Locke i England, Jean Bodin i Frankrike — som alla tävlar om att hitta de rätta argumenten som staten behövde. Favoritmetoden är att tala om ett “naturtillstånd,” ett imaginärt tillstånd i vilket vi människor sades ha levt innan staten kom till.  Naturtillståndet beskrevs som en anarkisk, våldsam och osäker värld där människorna drev omkring utan någonstans att bo eller någonting att äta. Det var det här tillståndet som staten gjorde slut på, var slutsatsen. Därför var staten inte bara legitim utan också en stor förbättring. Jag rekommendera starkt att ni läser, till exempel, kapitel XIII i Hobbes Leviathan.

Det är kanske inte så konstigt att kungarna använde så fantastiskt mycket av sin tid till dessa aningen desperata kampanjer. Jämfört med de två medeltida samhällena är det aldrig egentligen klart vad eller var staten är. Jorden och himlen, sa vi, har en uppenbar relevans för alla människor — jorden finns alltid under våra fötter och himlen finns alltid ovanför våra huvuden — och lika relevanta är också de gemenskaper som har sina referenspunkter här. Men en stat flyter osäkert mellan de två nivåerna — mellan jorden och himlen — och var exakt den finns är inte alls klart.

Krig och resursmobilisering

Kungarnas löfte att försvara säkerhet och fred var, visade det sig, inte mycket att lita på. Eller snarare: även om varje stat blev säkrare internt sedan de suveräna kungarna tagit över, så blev de externa krigen — krigen mot andra stater — allt fler och dessutom mycket mer förödande. Från år 1500 fram tills idag är det få år då det inte varit krig någonstans i Europa och i de värsta krigen dog miljontals människor.  I de två världskrigen under 1900-talet dog över 100 miljoner människor.

Krig är viktiga för att förstå hur staten växte fram under tidig modern tid. Även om varje stat kallade sig suverän så visade det sig snart att suveräniteten var begränsad av den suveränitet som andra stater lade anspråk på. Ingen stat existerade ensam. Som ett resultat förvandlades Europa från en integrerad corpus till en samling oberoende stater med mycket oklara relationer sinsemellan. Ingen kunde lita på någon annan. Vi ska prata mer om den här logiken i föreläsningen om internationell politik. Det som intresserar oss just nu är konsekvenserna för statens framväxt och konsolidering.

Eftersom det inte fanns några överordnade auktoriteter som kunde garantera fred, och det inte gick att lita på andra stater, så fick istället varje stat lita på sina egna resurser. Den klokaste politiken var att förbereda sig på det värsta. Det vill säga, man förberedde sig för krig. Det betydde att varje stat började rusta sig militärt, men också att den skapade och utvecklade den sorts resurser som kunde användas för att bygga upp en stark byråkrati och en stark armé. Som ett resultat av den här logiken förvandlades den tidiga moderna staten till en sorts maskin som mobiliserade ett samhälles alla resurser och gjorde om dem till militär kapacitet. Det var genom förbereda sig för krig som staterna stärkte sin makt över ett visst territorium och en viss befolkning.

Eftersom en stark ekonomi var en förutsättning för framgångsrika krig så kom de tidiga moderna staterna att leta olika sätt att uppmuntra handel och industriverksamhet. Idag kallar vi ofta det här ett “merkantilistiskt” sätt att tänka. Merkantilismen var en ekonomisk lära som gällde statens hushållning, hur kungen skötte sina inkomster och utgifter. Tanken var att statsekonomin fungerade som en enskild familjs ekonomi. En stat, precis som en familj, är rik om man samlar på sig så många resurser som möjligt. Ju mer resurser, desto rikare var staten. Det gällde därför att handla så lite det gick med andra länder, att producera så mycket som möjligt inom landets egna gränser, och framför allt att förhindra att ädla metaller lämnade landet. Varje land skulle bli så självförsörjande som möjligt, producera så mycket som möjligt själv. Det var naturligtvis viktigt att få tillgång till ett stort territorium. Land var viktigt för där fanns järn och kopparmalm som kunde förvandlas till vapen, och skogar som man kunde bygga fartyg av. Här växte det grödor som kunde föda folket och armén.Det gällde också att skaffa sig nya källor till inkomster. 

Att kartlägga land, att upptäcka och organisera nya resurser blev därför en av den tidiga moderna statens viktigaste uppgifter. Staten skickade ut geografer, geologer och botaniker för att ta reda på vilka naturresurser som fanns.  Staten satte upp vetenskapliga akademier som spred information om nya uppfinning och upptäckter, och kunskap om praktiska applikationer – jordförbättring, ny teknik. 

Man letade efter nya rikedomar inom landets egna gränser, och guld i Sydamerika. Det var också en fråga om att bygga upp mer av en infrastruktur för handel och industri. Man byggde vägar och gjorde som säkra för överfall, bovar och banditer. Man byggde kanaler, dränerade myra och strandängar. Man byggde hamnar och handelsplatser.

Den tidiga moderna staten la ner mycket arbete på att hålla ordning på och kontrollera sin befolkning.  En stor befolkning — speciellt många unga män — betydde en stor armé.  Det gällde också att attrahera utlänningar till sitt land samtidigt som man försökte minimera emigrationen. Sverige importerade till exempel utlänningar som var experter på järnhantering, vilket var bra för gruvdriften, vilket var bra för försvarsindustrin. I Sverige förde prästerna, kungens representanter i varje församling, bok över hur många barn som föddes.  På så sätt kunde man lätt räkna ut hur många soldater landet skulle ha om ungefär 15 år.

Krig och absolutism

Ett annat sätt för staten att skaffa pengar var att sammankalla de gamla medeltida parlamenten. I de flesta fall gällde det tre olika samhällsklasser, eller “stånd” — adelsmän, präster och borgare. Om kungen bara kunde övertyga dem om att bidra till landets försvar skulle de nödvändiga resurserna kunna hittas. De suveräna staterna ställde nya och mycket högre krav på skatteintäkter, men det gjorde också att parlamentens position stärktes. Naturligtvis ville representanterna för de olika stånden inte vara med och betala om de inte fick inflytande över hur deras skatter användes.

Det här är en spiral som kopplar ihop den suveräna staten med ett ökat inflytande för kungens undersåtar. 1) Ju fler krig kungen var med i desto mer pengar behövde han; 2) Ju mer pengar han behövde desto oftare måste han kalla in parlamentet; 3) Ju oftare han kallade in parlamentet desto mer ökade parlamentets makt och desto mer inflytande fick de olika stånden. Det här är en spiral som passar ganska bra på fallet England, men också på fallet Sverige. I Sverige fanns det dessutom fyra stånd, inte tre. Förutom adelsmän, präster och borgerskap var också bönderna representerade i den svenska ståndsriksdagen. Orsaken var framför allt att det knappt fanns annat än bönder i Sverige. Om den svenska kungen bara litat på de tre andra stånden hade han knappast fått ihop tillräckligt mycket pengar.

Men det fanns en annan spiral — en spiral som kopplade ihop den suveräna staten med ett minskande inflytande från kungens undersåtar. Den gällde i de fall där kungen inte behövde gå till parlamentet för att be om pengar utan istället hittade andra sätt att finansiera sina krig. Kanske kunde kungen beskatta handeln på en speciellt viktig handelsplats, en viss stad eller importen till en viss hamn, eller lägga tull på någon speciellt viktig vara — ofta salt. Eller så kunde kungen sälja positioner i staten, sälja statliga jobb. Att köpa ett jobb i staten var en sorts investering. Så sålde många kungar till exempel rätten att driva in skatter. Skatteverket var privatiserat. För kungarna var det ett bra sätt att få in pengar direkt och för den som köpte rätten till skatteindrivning var det ett sätt att stoppa pengar i egen ficka. Det var en sorts officiellt sanktionerad korruption.

Men kungen kunde också sälja patent och monopol.  Patent och monopol gav den som köpte dem rätten att ensamma utöva en viss verksamhet, tillverka en viss vara, eller bedriva en viss handel. På så sätt grundades till exempel de stora handelskompanierna runt om i Europa — det Holländska Ostindiska Kompaniet först, och sedan det engelska East India Company, . Det svenska Ostindiska kompaniet grundades 1731, av engelsmän som kom på att de på så sätt kunde undgå det monopol på handeln med Östasien som den engelske kungen redan sålt. De  bosatte sig i Göteborg och börja handla med Kina. Naturligtvis var den svenska kungen mycket nöjd med arrangemanget.

Hur som helst ledde det här till att parlamentet tappade makten. Så här fungerade den här spiralen: 1) Ju fler krig kungen var med i desto mer pengar behövde han; 2) Ju mer han hittade inkomster utanför parlamentet desto mer sällan behövdes det sammankallas; 3) Ju mer sällan parlamentet sammankallades desto mer minskade dess inflytande. Den här spiralen passar mycket bra på fallet Frankrike. Där hade man ett medeltida parlament — Etats general — men det sammankallades allt mindre ofta och tillslut inte alls — inte förrän revolutionsåret 1789. Det stämmer också på fallet Spanien. De spanska kungarna kunde finansiera sina krig med hjälp av inkomsterna från den Nya Världen. Man kan berätta liknande historier om det Habsburgska Riket, Preussen och Ryssland — där kungarna alla helt plötsligt blev väldigt mycket mäktigare.

Man brukar tala om “absoluta” regimer eller kungar, eller om tidig modern tid som den “absolutistiska kungamaktens tid.” Kungarna var absoluta eftersom de inte behövde lyssna på folket. Och orsaken att de inte behövde lyssna på folket var att de kunde finansiera sina krig på andra sätt.

Vad den här föreläsningen handlade om

  • Statskunskap är kunskap om staten, men det leder bara till frågan om vad staten är. Vi skulle ha kunnat besvara den frågan med hjälp av en enkel definition, men istället vände vi oss till historien. Om vi vill förstå vad staten är måste vi förstå den historien.
  • Staten etablerade sig som suverän genom att bekämpa de två samhällen i vilka människor levde under medeltiden.  Istället för ett självstyrande lokalsamhälle och en universell spirituell gemenskap tvingade den suveräna staten alla att bli undersåtar och statstjänare. Staten var en sorts maffiaorganisation, en skapelse av krigsherrar, som tog vanligt folk som gisslan och tvingade fram skatter och lojalitet med hjälp av en kombination av hot och propaganda. Målet var att skapa en maskin, skött av kungen, som så framgångsrikt som möjligt skulle kunna gå i krig.

Bibliografi: