Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. II. Om ärftliga furstendömen

image_print

Jag vill nu lemna åsido att tala om republiker, emedan jag på ett annat ställe utförligt har afhandlat dem [Discorsi sopra la prima deca di Tito Livio. Detta ställe, i hvilket M. hänvisar till Discorsi, synes visa, att han skrifvit dem före il Principe, men i 1 Bok. 2 Cap. och 3 Bok. 42 Cap. af Discorsi hänvisar han åter till il Principe; denna skenbara motsägelse förklaras derigenom, att han förmodligen skref begge arbetena på en gång, och hänvisade från det ena arbetet till det andra, för att ej flera gånger behöfva upprepa en och samma sak.]. Jag skall endast vända mig till furstendömet, och skall, med återknytande af de ofvan omtalade trådarna, undersöka, på hvad sätt dessa furstendömen kunna styras och bibehållas.

Jag säger då, att i de stater, som äro ärftliga och vana vid sin furstes ätt, möta vida mindre svårigheter att bibehålla dem, än i nya, ty det är nog att icke öfverskrida sina förfäders lagar och inrättningar och för öfrigt foga sig efter tidsomständigheterna. På detta sätt skall en furste, om han eger blott vanlig förmåga och skicklighet, alltid bibehålla sig i sin stat, såvida icke någon utomordentlig och emotståndlig makt beröfvar honom den, och äfven i detta fall skall han kunna återvinna densamma, så framt inkräktaren röner den minsta motgång. Vi hafva till exempel i Italien hertigen af Ferrara, som motstod Venezianarnes infall år 1484, och påfven Julius d. 2:s år 1510, endast på den grund, att han länge varit i besittning af detta välde [Denne var Alphonso d’Este, som nämnde påfve bannlyste och ville fråntaga hans hertigdöme.]. Ty en ärftlig furste har mindre orsaker och mindre nödvändighet att stöta sig med sina undersåtar, och måste följaktligen vara mer älskad af dem, och om ej utomordentliga laster göra honom förhatlig, är det naturligt, att de hysa tillgifvenhet för honom; dessutom utplånas genom en långvarig och oafbruten besittning af väldet minnet af och orsakerna till omhvälfningar, ty hvarje förändring qvarlemnar alltid anledning [Addentellato (dens) Fr. pierre d’attente, Eng. toothing, bindsten (i byggnadsstil).] till en ny.