Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. III. Om blandade furstendömen

image_print

Cap. III. Om blandade furstendömen.

Men det är i det nya furstendömet som svårigheterna möta. För det första, om det icke är helt och hållet nytt, utan blott såsom en lem förenadt med ett annat välde, i hvilket fall det hela på visst sätt kan kallas blandadt, uppstå omhvälfningar i detsamma först och främst ur en naturlig svårighet, som finnes i alla nya furstendömen: menniskorna byta nämligen gerna om herrskare, emedan de tro sig vinna på bytet, och denna tro kommer dem att gripa till vapen mot den styrande. Häri bedraga de sig dock, ty de lära sedan af erfarenheten, att deras ställning blott förvärrats. Detta beror af en annan vanlig naturnödvändighet: hvarje ny furste är tvungen att plåga sina nya undersåtar såväl med underhållande af beväpnadt krigsfolk, som med en oändlig mängd af andra oförrätter, som en ny besittning alltid för med sig [Man påminne sig Didos ord till Æneas: Res dura et regni novitas me talia cogunt / Moliri, et late fines custode tueri. Æneid. Lib. I, v. 563, 534]. Så finner du dig hafva till ovänner alla dem, som du förorättat genom ditt besättande af denna stat, och du kan icke bibehålla dem till vänner, som hafva förhjelpt dig dertill, derföre att du ej kan tillfredsställa dem på det sätt, de föreställt sig, och emedan du ej kan mot dem använda kraftiga medel, alldenstund du är dem förbunden; ty huru stark man än må vara i härsmakt, behöfver man alltid vid inträdet i en provins invånarnes välvilja. Af dessa skäl besatte Ludvig XII, konung af Frankrike, plötsligt Milano och förlorade det också hastigt. Första gången voro Ludvigs (Sforza) egna stridskrafter tillräckliga att fråntaga honom det, ty det folk, som hade öppnat portarne för honom, var, då det såg sig besviket i de förhoppningar, det hade gjort sig om en bättre lott, icke i stånd att öfvervinna den afsmak, det snart kände för den nya fursten.

Det är en sanning, att om man ånyo förvärfvat de upproriska länderna, förlorar man dem ej så lätt, ty fursten, tagande sig anledning af upproret, hyser vida mindre betänklighet angående medlen att betrygga sin ställning genom bestraffande af de skyldige, öfvervakande af de misstänkta och förstärkande af de svaga punkterna. Om det sålunda för att beröfva Frankrike Milano första gången var nog, att en hertig Ludvig [Ludvig Sforza, med tillnamnet Moro.] gjorde larm på gränsen, så kunde det andra gången ej frånryckas Frankrike med mindre än att det senare fick emot sig hela verlden, att dess härar blefvo slagna och förjagade ur Italien, och detta just af skäl, som jag nyss anfört. Icke desto mindre frånrycktes Milano sin nya beherrskare den första så väl som den andra gången. Vi hafva här ofvan talat om de allmänna orsakerna, hvarför han första gången förlorade sin eröfring; det återstår oss nu att se orsakerna dertill den andra gången, och att tala om de medel, som han hade, och hvilka en annan i samma omständigheter kan hafva för att bättre kunna bibehålla sig i sin besittning, än konungen af Frankrike gjorde.

Jag säger då, att de stater, som vid eröfringen förenas med eröfrarens gamla länder, antingen tillhöra samma nation och hafva samma språk, eller icke. I förra fallet är det mycket lätt att bibehålla dem, isynnerhet om de icke äro vana att lefva i frihet, och för att tryggt kunna besitta dem är det nog, att hafva utrotat den furstes ätt, som förut regerade der; ty för öfrigt, såvida man låter dem fortfarande lefva i samma belägenhet och ingen olikhet i seder förefinnes, lefva invånarne lugna, såsom man sett förhållandet vara med Bourgogne, Bretagne, Gascogne och Normandie, som så länge tillhört Frankrike. Ty om också någon olikhet i språk finnes, äro dock sederna lika, och de kunna lätt komma öfverens sins emellan, och den som förvärfvar dem och vill bibehålla dem, måste iakttaga blott två saker: den ena, att utrota den förre furstens ätt; den andra, att icke förändra deras lagar eller öka deras skatter; genom detta förfaringssätt införlifvas inom ganska kort tid det nya landet helt och hållet med det gamla.

Om man deremot förvärfvar herravälde öfver en provins, som är olik det gamla landet i språk, seder och inrättningar, så ligga just der svårigheterna, och man måste hafva stor lycka och stor skicklighet för att kunna bibehålla densamma.

Ett af de bästa och verksammaste medel skulle vara det, att eröfraren personligen toge sin bostad i det nya landet. Detta skulle göra den nya besittningen säkrare och varaktigare; så gjorde Turken i afseende på Grekland; och hade han icke tagit sin bostad der, så skulle han, oaktadt alla de mått och steg han tog för att qvarhålla det under sitt välde, ej hafva lyckats deri. Ty om man sjelf finnes på platsen, ser man, när oordningar uppstå, och kan skyndsamt afhjelpa dem, men om man är frånvarande, hör man ej af dem förr, än de redan blifvit stora, och icke mera någon hjelp finnes. Dessutom vinner man dermed, att provinsen icke plundras af embetsmännen; undersåtarne gifva sig tillfreds, då de kunna omedelbart taga sin tillflykt till fursten, hvarigenom de hafva större anledning att älska honom, om de vilja uppföra sig väl, och frukta honom, om de icke göra det. Om någon utifrån skulle vilja anfalla en sådan stat, hyser han större betänklighet dervid; sålunda kan det land, der fursten bor, blott med största svårighet beröfvas honom.

Det andra förträffliga medlet är att förlägga kolonier på en eller två orter, hvilka äro likasom nycklar [Efter läsarten: siano quasi le chiave. Laurenzianska Manuskriptet har: sieno quasi compendi.] till denna stat, ty i annat fall måste man hålla mycket rytteri och fotfolk i densamma. Kolonier förorsaka fursten ringa utgift: med liten eller ringa kostnad utsänder och underhåller han dem, och han förorättar endast dem, hvilka han fråntager deras fält och hus för att gifva dem åt de nya invånarne; alldenstund de förra utgöra blott en ganska ringa del af denna stat och förblifva spridda och fattiga, kunna de aldrig skada; hvad de öfriga beträffar, så hafva de dels icke blifvit förorättade och förhålla sig derföre så mycket heldre lugna, dels frukta de att begå ett fel, på det att det icke måtte gå dem som med de plundrade. Häraf sluter jag, att dessa kolonier icke kosta något, att de äro trognare, att de förorätta mindre; och de förorättade, som äro fattiga och spridda, kunna icke skada, såsom jag ofvan sagt. Ty man bör väl märka, att man bör antingen ställa sig in med menniskor eller krossa dem, ty de hämnas små oförrätter, stora kunna de icke hämnas; derföre måste den oförrätt man tillfogar en menniska vara sådan, att man icke behöfver frukta hennes hämnd. Men om man i stället för kolonier der håller en beväpnad styrka, blir utgiften mycket större, då man måste använda alla inkomster af denna stat på bevakande och försvar af densamma; sålunda blifver det förvärfvade förlust mer än vinst, förorättar mycket flere, ty man skadar hela staten genom att tid efter annan byta om qvarter för sina trupper: alla hafva känning af denna olägenhet, och en hvar blir fiendtligt sinnad, och de äro fiender som kunna skada, då de, om ock slagna, qvarstadna i sina hem. I alla afseenden således är denna bevakning onyttig, likasom den genom kolonier nyttig. Vidare bör en furste, hvilken, såsom ofvan är sagdt, tagit i besittning en stat, som är olik hans egen i seder och inrättningar, göra sig till hufvud och beskyddare för de mindre mäktiga grannarne och bemöda sig att försvaga de mäktigare, och på intet vilkor tillåta någon främmande der få inträde, som icke är svagare än han sjelf: och det skall alltid inträffa, att en sådan inkallas i landet af de missnöjda, antingen i följd af äregirighet eller fruktan, såsom man fordom sett, att Etolerna införde Romarne i Grekland; och jemväl i hvarje annan provins, desse vunno, voro de inkallade af dess egna invånarne. Den vanliga gången i sådana fall är, att så snart en mäktig utländing sätter foten i en provins, sluta sig de mindre mäktiga derstädes genast till honom, dertill föranledda af ovilja mot någon, som varit dem öfvermäktig, så att det kostar honom blott ringa möda att vinna dessa mindre mäktiga på sin sida, ty de göra samtlige genast af sig sjelfva ett med den makt, han der förvärfvat. Blott derpå måste han vara betänkt, att de icke få för stor makt och inflytande, och med sin egen makt och deras bistånd kan han lätt försvaga och förödmjuka de mäktiga, för att sjelf i allt kunna vara herrskare öfver detta land. Den, som icke nog drager försorg härom, skall snart förlora hvad han förvärfvat, och skall hafva en oändlig mängd svårigheter och ledsamheter, så länge han innehar det.

Romarne följde noga dessa grundsatser i de provinser de eröfrade: de utsände kolonier, upprätthöllo de mindre mäktiga utan att dock öka deras makt, försvagade de mäktiga och tilläto icke några mäktiga utländingar der få något inflytande. Såsom exempel härpå må det vara nog att anföra provinsen Grekland. Achæer och Etoler upprätthöllos af dem, Macedoniska riket försvagades, Antiochus jagades ur landet, och ingen Achæernas eller Etolernas förtjenst kunde utverka dem tillåtelse att föröka sitt välde, ej heller förmådde Philips öfvertalningsförsök dem någonsin att vara hans vänner utan att förödmjuka honom, eller kunde Antiochus med all sin makt utverka deras tillåtelse att innehafva något slags välde i denna provins.

Romarne gjorde i detta fall hvad alla visa furstar böra göra, hvilka hafva att fästa sin uppmärksamhet icke allenast vid närvarande olägenheter, utan äfven möjligen inträffande, samt med all flit söka afhjelpa dem: ty om man förutser dem på afstånd, äro de lätta att bota, men väntar man tills de komma nära, kommer läkemedlet icke mer i tid, ty sjukdomen har blifvit obotlig. Läkarne säga om tvinsoten, att den i sin början är lätt att bota och svår att lära känna, men att den under tidens lopp, om man icke i början lärt känna den eller användt botemedel deremot, blir lätt att upptäcka och svår att bota. På samma sätt förhåller det sig i statssaker: har man på afstånd upptäckt det onda (hvilket är gifvet endast en skarpsinnig och vis man), botas det snart; men om man, af uraktlåtenhet att taga kännedom om detsamma, låter det tillväxa till en sådan grad, att hvar och en märker det, då finnes icke mera något botemedel deremot. Derföre afhjelpte Romarne alltid olägenheterna, då de sågo dem på afstånd, och läto dem aldrig få öfverhand för att undfly ett krig, ty de visste, att man icke undviker ett krig genom att undfly det, utan snarare bereder fienden fördel. På denna grund valde de krig med Filip och Antiochus i Grekland för att icke behöfva göra det i Italien, och ehuru de vid detta tillfälle kunnat undvika både det ena och det andra, ville de det icke, ej heller behagade dem det, som våra dagars vise ständigt föra på tungan: man bör njuta stundens fördelar, utan de ansågo tvärtom bäst att förlita sig på sin egen kraft och vishet, ty tiden drifver allt framför sig och kan föra med sig såväl godt som ondt, såväl ondt som godt.

Men låtom oss återvända till Frankrike och låtom oss undersöka, om det har iakttagit någon af de ofvannämnda grundsatserna. Jag skall icke tala om Carl (VIII), utan om Ludvig (XII) såsom den der, hvars sätt att gå till väga man bättre här kunnat bemärka, alldenstund han längre innehaft besittningar i Italien, och vi skola se, att han gjort motsatsen till det, som en furste bör göra för att bibehålla väldet öfver en stat, som är olik hans eget arfland.

Konung Ludvig kallades till Italien af Venezianarnes äregirighet, hvilka derigenom ville vinna halfva Lombardiet. Jag vill icke tadla detta konungens inträngande i Italien eller hans förfaringssätt, ty då han ville få fast fot i Italien och i detta land icke hade några vänner, utan snarare genom Carls uppförande alla portar voro stängda för honom, nödgades han att begagna sig af de vänskapsförbindelser han kunde knyta, och hans klokt anlagda [Efter läsarten: ben preso. Zambellis Ed. har ben presto.] plan skulle hafva lyckats honom, om han icke i sina öfriga mått och steg hade begått ett och annat fel. Då han nu eröfrat Lombardiet, återvann han genast det anseende, som Carl förlorat; Genua underkastade sig, Florentinarne blefvo hans vänner; markgrefven af Mantua, hertigen af Ferrara, Bentivoglierna [Herrar till Bologna.], grefvinnan af Furlì, herrarne till Faenza, Pesaro, Rimino, Camerino, Piombino, Luccheser, Pisaner, Saneser, alla gingo honom till möte ock anhöllo om hans vänskap. Då kunde Venezianarne inse öfverdådet af det steg de tagit, då de för att vinna två platser i Lombardiet, gjort konungen till herre öfver två tredjedelar af Italien.

Må man nu öfverväga, huru lätt det hade varit för konungen att bibehålla sitt anseende i Italien, om han blott följt de ofvan anförda reglerna och uppehållit och försvarat dessa sina vänner, hvilka emedan de voro många till antalet och svaga, och fruktade dels Kyrkostaten, dels Venezianarne, alltid voro tvungna att hålla sig till honom, och med hvilkas hjelp han lätt kunnat försäkra sig om de mäktiga, som återstodo. Men han var ej förr i Milano, än han gjorde motsatsen, i det han hjelpte påfven Alexander (VI) att besätta Romagnan; och han märkte icke, att han genom detta steg försvagade sig sjelf, i det han beröfvade sig sina vänner och dem, som kastat sig i hans armar, men deremot ökade kyrkans makt, i det han till den andliga makten, som redan gifver ett så stort inflytande, lade så mycken verldslig. Sedan han begått det första felet, blef han tvungen att fortgå, till dess han, för att göra slut på Alexanders äregirighet och hindra honom att blifva herrskare öfver Toscana, blef tvungen att sjelf komma till Italien. Och det var honom ej nog att hafva förstorat kyrkans makt och beröfvat sig sina vänner, utan för att tillegna sig konungariket Neapel delade han det med konungen af Spanien [Ferdinand den Katolske.]; och i stället att han förut varit den högste skiljedomaren i Italien, inkallade han dit en medtäflare, på det de äregirige i detta land och de med honom missnöjde måtte få en tillflykt; och då han hade kunnat lemna i detta rike en konung, som skulle hafva varit skattskyldig under honom [Fredrik II], bortjagade han honom derur, för att i stället insätta en, som kunde förjaga honom sjelf.

Begäret att förvärfva är visserligen något mycket naturligt och vanligt, och alltid, då menniskorna göra det de kunna, skola de berömmas och icke tadlas derför; men om de icke kunna, men dock på allt vis vilja göra det, så ligger just der tadlet och felet. Om Frankrike således hade kunnat anfalla Neapel med sina egna krafter, hade det bort göra det; men i motsatt fall hade det icke bort dela det: och om den delning af Lombardiet, som konungen gjorde med Venezianarne, förtjenade ursäkt så till vida, att han derigenom fick fast fot i Italien, så förtjenar denna senare delning tadel, emedan han icke var ursäktad af en sådan nödvändighet.

Ludvig hade således begått följande fem fel: han tillintetgjorde de mindre makterna; han ökade en förut mäktig stats makt i Italien; han inkallade dit en den mäktigaste utländing; han tog icke sitt residens der; han ditsände inga kolonier. Dessa fel skulle dock icke hafva kunnat skada honom, så länge han lefde, om han ej begått det sjette, att fråntaga Venedig makten, ty hade han icke förstorat kyrkans makt, ej heller inkallat Spaniorerna i Italien, så hade det visserligen varit förnuftigt och nödvändigt att förödmjuka detsamma; men då han en gång tagit dessa första steg, hade han aldrig bort samtycka till dess undergång; ty så länge det förblifvit mäktigt, skulle det alltid hafva hindrat de andra att företaga något mot Lombardiet, dels derföre att Venezianarne icke skulle hafva tillåtit det utan att sjelfva blifva herrar deröfver, dels derföre att de andra icke skulle velat taga det från Frankrike för att gifva det åt Venezianarne, och att angripa båda makterna skulle de icke haft mod.

Om man invänder, att konung Ludvig afstod Romagnan åt Alexander och Neapel åt Spanien för att undvika ett krig, så svarar jag härpå med upprepande af de grunder, jag ofvan anfört, att man bör aldrig låta en oordning fortfara för att undfly ett krig, ty dermed undviker man det icke, utan endast uppskjuter det, och det till sin egen skada. Om några andra tillägga, att konungen hade gifvit påfven sitt löfte att göra detta företag för honom, på det han skulle upplösa hans äktenskap [Med Johanna, Carl d. 8:s syster, med hvilken han varit gift i 22 år, utan att med henne erhålla någon tronarfvinge. För att utverka denna skilsmessa och erhålla påfvens tillstånd till giftermål med Carls enka, Anna af Bretagne, hvilken han älskat redan innan hon af statsskäl förmälde sig med denne, åvägabragte han, genom sin gunstling och minister, erkebiskop Georg’s af Amboise bemedling, ett aftal, hvarigenom han vann sin åstundan med vilkor att gifva Cesar Borgia hertigdömet Valentinois i Dauphiné och föröfrigt tillåta och bistå honom att fördrifva de på Kyrkostatens område, den så kallade Romagnan, herrskande apostoliska vikarierna eller arfherrarne, jemte åtskilliga andra förmåner. För dessa tjenster erhöll d’Amboise kardinalshatten, hvilken Cesar medförde på sin resa till Frankrike.] och gifva kardinalshatten åt erkebiskopen af Rouen, så svarar jag härpå med det, som jag längre fram skall säga om furstars löften och huru dessa böra hållas [Se Cap. XVIII.].

Konung Ludvig förlorade således Lombardiet, emedan han icke iakttagit någon af de regler, som iakttagits af andra, som eröfrat provinser och velat behålla dem. Och detta är alldeles icke underligt, utan mycket förnuftsenligt och vanligt. Jag talade härom med erkebiskopen af Rouen i Nantes, då hertigen af Valentinois, såsom påfven Alexander d. 6:tes son Cesar Borgia vanligen kallades, intog Romagna. Då kardinalen af Rouen sade till mig, att Italienarne icke förstodo sig på krig, svarade jag honom, att Fransmännen icke förstodo sig på statskonsten, ty om de verkligen gjort det, skulle de icke låtit Kyrkostaten blifva så mäktig. Af erfarenheten har man sett, att Kyrkostatens och Spaniens makt i Italien utgått från Frankrike, och Frankrikes undergång blifvit föranledd af dessa båda. Häraf kan man hemta en allmän regel, som sällan eller aldrig sviker; att den, som gör en annan mäktig, går sjelf under; ty han gör denne mäktig antingen genom list eller våld, och båda delarne äro misstänkta för den, som har blifvit mäktig.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒