Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. IV. Hvarföre Darii af Alexander eröfrade rike icke afföll från hans efterträdare efter hans död

image_print

Cap. IV. Hvarföre Darii af Alexander eröfrade rike icke afföll från hans efterträdare efter hans död.

Om man tager i betraktande de svårigheter, som möta vid bibehållandet af en nyförvärfvad stat, skulle man kunna förundra sig, hvaraf det kom, att Alexander den store blef herre öfver Asien inom få år, och då han knappt eröfrat det, dog, till följe hvaraf det skulle synts naturligt, att hela detta rike gjort affall; icke desto mindre bibehöllo hans efterträdare detsamma åt sig och hade ingen annan svårighet att bibehålla det, än den, som uppstod mellan dem sjelfva i följd af deras egen ärelystnad.

Härpå svarar jag, att de furstendömen, hvilka ega en historia, befinnas styrda på två olika sätt: antingen af en furste, och alla andra hans slafvar, hvilka såsom tjenare, af hans nåd och med hans begifvande, hjelpa honom att styra riket, eller af en furste och af baroner, hvilka icke af furstens nåd, utan genom sin urgamla börd innehafva denna ställning. Sådana baroner hafva egna stater och undersåtar, hvilka erkänna dem såsom herrar och för dem hysa naturlig tillgifvenhet.

I de stater, som regeras af en furste och slafvar, har fursten en större myndighet, ty på hela hans område finnes icke någon, som erkänner någon annan än honom för sitt öfverhufvud, och om de lyda någon annan, lyda de honom såsom varande sjelf en tjenare och embetsman, och hysa icke för honom någon synnerlig kärlek. Exemplen på dessa två olika slag af styrelser i vår tid äro Turkiska sultanen och konungen af Frankrike. Hela den Turkiska monarkien är styrd af en enda herrskare; de andra äro hans slafvar; han indelar sitt rike i ståthållarskap och ditsänder olika förvaltare, och ombyter dem såsom han för godt finner. Konungen af Frankrike deremot är ställd midt ibland en gammal skara af herrar, som äro erkända och älskade af sina undersåtar; de hafva sina företrädesrättigheter, hvilka konungen icke kan beröfva dem utan fara för sig sjelf.

Den som således tager i betraktande båda dessa stater, skall finna, att vid det Turkiska riket ligger svårigheten i förvärfvandet, men så snart denna är öfvervunnen, är det stor lätthet att bibehålla detsamma. Orsakerna till svårigheten att kunna inkräkta den Turkiske herrskarens rike ligga deri, att en inkräktare icke kan inkallas af detta rikes furstar, ej heller kan underlätta sitt företag genom uppresning af dennes omgifning; detta härleder sig från ofvannämnda orsaker. Ty då de, som omgifva honom, alla äro hans undergifne slafvar, kunna de med större svårighet bestickas; och om de också bestickas, kan föga gagn vara att hoppas deraf, alldenstund de icke, af angifna skäl, kunna draga med sig folket. Sålunda måste den, som vill angripa det Turkiska riket, vara betänkt på att han skall finna det enigt, och han bör hoppas mera på egna krafter, än på andras oordningar; men om det en gång blifvit besegradt och slaget i fält så, att det icke kan uppsätta nya härar, då har han icke att frukta för något annat än furstens ätt; och har den blifvit utrotad, återstår ingen, för hvilken han kan hafva att frukta, då de andra icke hafva något inflytande hos folket; och likasom segraren före segern icke hade något att hoppas af dem, så behöfver han icke efter densamma frukta något af dem.

Motsatt är förhållandet i de stater, som äro styrda såsom Frankrike, ty i dem kan man med lätthet vinna inträde, om man vunnit på sin sida någon baron af riket, emedan det alltid finnes missnöjda och sådana som åstunda omhvälfningar. Dessa kunna af ofvannämnda orsaker öppna vägen för dig till denna stat, och underlätta segern för dig; men om du sedermera vill bevara väldet åt dig, åtföljes det af oändliga svårigheter, både från deras sida, som hafva hjelpt dig, och deras, som du har underlagt dig. Ej heller är det nog, att du utrotar furstens ätt, ty de der stora herrarne äro qvar, och de ställa sig i spetsen för nya omhvälfningar, och alldenstund du icke kan tillfredsställa dem eller utrota dem, förlorar du detta rike, så snart tillfälle dertill erbjuder sig.

Om man nu öfverväger, till hvilket slag af styrelse Darii rike hörde, skall man finna, att det var styrdt på samma sätt, som det Turkiska nu är; derföre var det nödvändigt för Alexander att genast i början anfalla honom med all makt och slå honom ur fältet; men då Darius efter denna seger dött, förblef Alexander på förut anförda grunder i trygg besittning af detta rike. Och hans efterträdare skulle, om de varit eniga, i lugn kunnat besitta det, ty der uppstodo inga andra oroligheter än sådana, som de sjelfva uppväckte. Men stater, ordnade såsom Frankrike, är det omöjligt att innehafva i så stort lugn. Häraf Spaniens, Frankrikes och Greklands täta affall från Romarne, till följd af de många furstendömen, som funnos i dessa stater; så länge minnet af dem fortvarade, voro Romarne osäkra på sin besittning; men så snart minnet deraf utslocknat, blefvo de i mån af rikets makt och varaktighet äfven trygga innehafvare af dessa ofvannämnda riken. Sedan kunde de till och med, ehuru kämpande sinsemellan, tillegna sig hvar och en sin andel af dessa provinser, i mån af det anseende, han der förskaffat sig; och dessa erkände inga andra herrar än Romarne, derföre att deras förra herrskares ätt var utslocknad.

Om man tager allt detta i betraktande, skall ingen förundra sig öfver den lätthet, Alexander hade att bibehålla det Asiatiska riket, och öfver de svårigheter, andra hafva haft att behålla det de förvärfvat, såsom Pyrrhus och många andra. Detta har icke varit en följd af segrarens större eller mindre kraft, utan af de nya undersåtarnes olikhet [Se vidare härom Machiavellis Discorsi 3 Bok 12 Cap., deri han talar om Venezianarnes och Florentinarnes omständigheter och förhållanden.].

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒