Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. IX. Om det borgerliga furstendömet

image_print

Cap. IX. Om det borgerliga furstendömet

Men om vi nu komma till det andra slaget, då en furste i en stad, icke genom brottsliga handlingar och annan outhärdlig våldsamhet, utan genom sina andra medborgares bevågenhet blir furste öfver sitt fädernesland, hvilket kan kallas borgerligt furstendöme, och till hvars förvärfvande hvarken blotta lyckan eller blotta förtjensten är nödvändig, utan snarare en lycklig slughet; så säger jag, att man uppstiger till detta furstendöme antingen genom folkets eller de stores bevågenhet. I hvarje stat finnas nämligen dessa två skilda partier, och de härröra deraf, att folket åstundar att icke beherrskas och förtryckas af de store, och de store åstunda att beherrska och förtrycka folket, och ur dessa två motsatta böjelser uppstår i staterna endera af de tre följderna, antingen furstendöme eller frihet eller sjelfsvåld.

Furstendömet införes antingen af folket eller af de store, allteftersom det ena eller andra af dessa partier har tillfälle dertill, ty då de store se, att de icke kunna motstå folket, börja de att öfverflytta allt anseende på en ur deras egen krets, och göra honom till furste, för att kunna under hans skydd tillfredsställa sin böjelse. Folket å sin sida öfverflyttar all myndighet på en enda, då de se, att de icke kunna göra motstånd mot de store, och gör honom till furste, för att försvaras genom hans makt. Den, som ernår furstendömet med de stores tillhjelp, har svårare att bibehålla sig, än den, som blir det med folkets, ty han finner sig vara en furste omgifven af många, som tycka sig vara hans jemlikar, och kan derföre icke behandla eller befalla dem efter sin önskan. Men den, som ernår furstendömet genom folkets ynnest, han finner sig der ensam och har ingen eller ganska få omkring sig, hvilka icke äro redo att lyda honom [Cosimo de’ Medici besegrade den Florentinska adeln, säger Nardi i första boken af sin historia, emedan dessa ädlingar, som ansågo sig alla lika goda, icke kunde komma öfverens, utan ständigt voro söndrade, då deremot Cosimos anhängare, bländade af hans familjs glans, icke ansågo vanhederligt att bero af och lyda honom.]. Dessutom kan man icke med heder och utan att förorätta de andra villfara de stores önskningar, men väl folkets, ty folkets afsigt är rättmätigare än de stores, i det de senare vilja förtrycka, men det förra blott slippa att undertryckas. Härtill kommer ytterligare, att fursten aldrig kan försvara sig mot folket, om det är fiendtligt, emedan de äro för många, men väl mot de store, ty de äro få. Det värsta en furste kan vänta sig af folket, om det är fiendtligt mot honom, är att öfvergifvas af detsamma, men af de store har han, om de äro hans fiender, att frukta, icke allenast att de öfvergifva, utan äfven anfalla honom, ty då hos dessa finnes större insigt och större list, vinna de alltid tid att rädda sig, och söka att ställa sig in hos den, hvilken de hoppas blifva segrande.

Vidare är fursten nödsakad att alltid lefva bland ett och samma folk, men kan väl reda sig utan de samme store, då han kan tillsätta och afsätta sådana hvarje dag och, när det behagar honom, både fråntaga och gifva dem anseende. För att ännu bättre förtydliga denna punkt, säger jag, att de store böra betraktas hufvudsakligen på två sätt: de iakttaga nämligen antingen ett sådant uppförande, att de helt och hållet förbinda sig med ditt öde, eller icke göra det; de, som göra det och icke äro rofgiriga, böra äras och älskas; de, som icke göra det, böra betraktas på två sätt: antingen göra de detta af feghet och naturlig brist på mod — i hvilket fall du bör betjena dig af dem, isynnerhet om de kunna gifva goda råd, ty i medgången har du heder deraf, och i motgången behöfver du ej frukta dem — eller af föresats och af äregiriga orsaker; men i detta fall är det ett tecken till att de tänka mera på sig, än på dig, och för sådana bör en furste akta sig och anse dem såsom uppenbara ovänner, ty de skola i motgången alltid hjelpa till att störta honom.

Således bör en person, som blir furste genom folkets ynnest, bibehålla dess vänskap åt sig, hvilket blir honom lätt, då det icke begär mer af honom, än att icke förtryckas; en person åter, som mot folkets vilja, genom de stores ynnest blir furste, bör framför allt söka att vinna folket på sin sida, och detta blir honom lätt, om han tar det i sitt beskydd. Och emedan menniskorna, då de röna godt af en person, af hvilken de vänta sig ondt, bli så mycket mera tillgifna sin välgörare, blir det honom underlydande folket mycket välvilligare mot honom, än om han genom dess ynnest ernått furstendömet; och fursten kan vinna det på många sätt, för hvilka dock ingen bestämd regel kan gifvas, emedan de ändra sig efter sakens beskaffenhet; derföre skola de här förbigås. Jag vill blott som slutföljd säga, att det för en furste är nödvändigt att ega folkets vänskap; i annat fall har han intet hjelpmedel i motgången. Nabis, Spartanernas furste, uthärdade belägringen af hela Grekland och en segervan Romersk krigshär, och försvarade mot dem både sitt fädernesland och sitt eget välde, och han behöfde endast, då faran inbröt, försäkra sig om några få personer, men detta skulle icke hafva varit nog, om han haft folket till ovän.

Ingen må motsäga denna min åsigt med anförande af det utnötta ordspråket, att den som bygger på folket, han bygger på lösan sand, ty detta är sannt, om en enskild medborgare bygger derpå och intalar sig, att folket skall befria honom, om han blefve förtryckt af sina fiender eller öfverhets­personerna; i detta fall kan han ofta finna sig bedragen, såsom fallet var i Rom med Graccherna och i Firenze med Herr Giorgio Scali [Denne halshöggs midt ibland ett folk, som nyss förut var färdigt att tillbedja honom. Häraf det Florentinska ordspråket: fondarsi come Messer Giorgio Scali (bygga likt Herr Scali). Machiavelli, Storie Fiorent. 3 Bok.]. Men om en furste bygger på folket, hvilken kan befalla, har mod, och icke blir försagd i motgången eller underlåter att eljest vidtaga nödiga förberedelser och som lifvar det allmänna med sitt mod och sina anordningar, skall han icke finna sig bedragen af det, utan han skall tycka sig hafva lagt god grund.

Dessa furstendömen pläga sväfva i fara, då de äro på väg att öfvergå från den borgerliga författningen till enväldet, ty dessa furstar befalla antingen personligen eller genom öfverhets­personer. I sista fallet är deras välde svagare och farligare, ty de bero helt och hållet af de medborgares vilja, som bekläda öfverhets­embetena, hvilka, isynnerhet i motgångens tider, med stor lätthet kunna beröfva honom hans välde, antingen genom att motverka honom eller genom att icke lyda honom, och i farans stund är det icke mer tid för fursten att tillegna sig den oinskränkta makten, ty borgarne och undersåtarne, som äro vana att mottaga befallningar af öfverhets­personerna, skola i sådana trångmål icke lyda hans befallningar, och han skall i oroliga tider alltid hafva brist på personer, på hvilka han kan förlita sig. En dylik furste kan nämligen icke bygga på hvad han ser i lugna tider, då medborgarne behöfva staten, ty då springer hvar och en och lofvar, och en hvar vill dö för honom, då döden är aflägsen; men i motgångens tid, då staten behöfver medborgarne, då finner han få af dem. Och denna erfarenhet är så mycket farligare, som den kan göras blott en enda gång.

Derföre bör en vis furste upptänka ett medel, genom hvilket hans medborgare, alltid och huru än tiderna må vara beskaffade, behöfva hans styrelse; sedan skola de alltid vara honom trogna.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒