Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. VI. Om de nya furstendömen, som förvärfvas med egna vapen och förtjenst

image_print

Cap. VI. Om de nya furstendömen, som förvärfvas med egna vapen och förtjenst.

Ingen må undra, om jag i mina kommande betraktelser öfver helt och hållet nya furstendömen anför de mest framstående exempel på både furstar och stater. Ty då menniskorna nästan alltid följa vägar, som äro beträdda af andra, och i sina handlingar följa andras exempel, men dock icke i allt kunna följa andras vägar eller uppnå deras förtjenst, som de söka att efterlikna, så bör en klok man alltid gå i stora mäns spår och söka att likna dem, som varit utmärktast, på det att, om hans egen kraft icke sträcker sig så långt, den åtminstone må hafva en anstrykning deraf, och han bör göra som kloka bågskyttar, hvilka, då de tycka, att det ställe, dit de sigta, är för aflägset, och veta, huru långt styrkan hos deras båge sträcker sig, sigta mycket högre än deras mål är, icke för att med sin styrka eller sin pil träffa en sådan höjd, utan för att med tillhjelp af ett så högt sigtande uppnå sitt mål.

Jag säger då, att alldeles nya furstendömen, der en ny furste finnes, äro mer eller mindre svåra att behålla, alltefter som den, som förvärfvar dem, är mer eller mindre kraftfull. Och då denna händelse, att någon från att vara enskild person blir furste, förutsätter antingen kraft eller lycka, synes det, att båda dessa saker till en del underlätta många svårigheter. Icke desto mindre har den, som varit underlägsen i afseende på lyckan, bibehållit sig längst. En ytterligare lätthet uppkommer deraf, att fursten, emedan han icke eger några andra stater, är tvungen att personligen taga sin bostad derstädes.

Men för att komma till dem, som genom egen kraft och icke genom lyckan blifvit furstar, säger jag, att de utmärktaste äro Moses, Cyrus, Romulus, Theseus och dylika. Och om man också icke bör tala om Moses, alldenstund han varit endast en verkställare af det Gud befallt honom, så förtjenar han likväl att beundras endast för den nåd, som gjorde honom värdig att tala med Gud. Men om man betraktar Cyrus och de öfriga, som förvärfvat eller grundat riken, skola de alla befinnas beundransvärda; och om man betraktar deras särskilda handlingar och inrättningar, skola de icke synas mycket afvikande från Moses’, ehuru han hade en så stor lärmästare. Undersöka vi deras handlingar och lefnad, skola vi finna, att de af lyckan icke erhållit något annat än tillfället, som erbjöd dem medel att åt dessa handlingar och åt denna lefnad gifva den form, som behagade dem; utan ett sådant tillfälle skulle deras själskraft hafva utslocknat, och utan en sådan kraft skulle tillfället hafva kommit förgäfves.

Det var således nödvändigt, att Moses skulle finna Israels folk i slafveri i Egypten och förtryckt af Egyptierna, på det de för att befrias från träldomen skulle bli benägna att följa honom. Det var nödvändigt, att Romulus icke hade utrymme i Alba, och blef utsatt vid sin födelse, för att han skulle bli konung af Rom och detta rikes grundläggare. Det var nödvändigt, att Cyrus fann Perserna missnöjda med Medernas välde, och Mederna genom den långa freden slappa och förvekligade. Theseus hade ej kunnat visa sin kraft, om han icke hade funnit Atheniensarne förskingrade. Dessa tillfällen gjorde icke desto mindre dessa män lyckliga, och deras utmärkta förtjenst gjorde detta tillfälle kändt; tillfölje deraf blef deras fädernesland både berömdt och ganska lyckligt.

De, som, i likhet med dessa, genom sin egen duglighet blifva furstar, förvärfva furstendömet med svårighet, men behålla det med lätthet, och de svårigheter, som möta dem vid förvärfvandet af furstendömet, härleda sig till en del från de nya författningar och former, som de nödsakas införa för att gifva stadga åt sin stat och betrygga sin egen säkerhet. Man bör betänka, att det icke finnes något, som är svårare att handhafva, eller tvifvelaktigare i afseende på en lycklig utgång, eller farligare att behandla, än att sätta sig i spetsen för införandet af nya författningar; ty den, som inför dem, har till ovänner alla dem, som hafva fördel af de gamla, och till ljumma försvarare alla dem, som (möjligen) skulle ha fördel af de nya författningarne. Denna ljumhet härleder sig dels från fruktan för motståndarne, för hvilka lagarna äro fördelaktiga, dels från menniskornas misstrogenhet, som för visso icke sätta tro till någon ny sak, om de icke se den fullt bekräftad af erfarenheten. En följd häraf är, att så ofta fienderna finna lägligt tillfälle att anfalla, göra de det med partimäns passion och häftighet; de andras försvar är ljumt, och sålunda sväfvar man i fara på samma gång som dessa.

Om man derföre vill noga undersöka denna sak, är det nödvändigt att öfverväga, om dessa, som vilja införa nya författningar, bero af sig sjelfva, eller äro beroende af andra, det vill säga, om de för att genomföra sitt verk behöfva taga sin tillflykt till böner, eller kunna använda tvång. I det förra fallet stå de sig alltid illa och uträtta ingenting, men om de bero af sig sjelfva och kunna använda tvång, är det sällsynt, att de råka i fara. Deraf kom det, att alla de profeter, som voro beväpnade, segrade, och de obeväpnade gingo under; ty utom det förut anförda är folkets tänkesätt ombytligt; det är lätt att öfvertyga det, men svårt att bibehålla det i denna öfvertygelse. Derföre måste man hafva så ställdt, att, då menniskorna icke längre tro, man kan förmå dem att tro med våld. Moses, Cyrus, Theseus och Romulus skulle icke länge hafva kunnat göra sina lagbud åtlydda, om de hade varit obeväpnade, såsom det i vår tid inträffat med Girolamo Savonarola, som gick under med sin nya författning, då folket började att icke tro på honom, och han saknade medel att bibehålla de troende fasta i deras tro och att öfvertyga de icke troende [Machiavelli säger i 3 Boken, 30 Cap. af sina Discorsi, att Savonarola hade öfvertygat folket i Florenz, att han talade med Gud. Nardi omtalar i andra Boken af sin Florentinska Historia, att de, som tillhörde Savonarolas parti, kallades Piagnoni d. v. s. gråtare eller skrymtare; hans ovänner deremot Arrabiati, d. v. s. de ursinniga, rasande.]. Sålunda hafva sådana personer stor svårighet att öfvervinna i sitt förfaringssätt, och alla deras faror möta dem på vägen till målet, och de måste med all kraft öfvervinna dessa; men hafva de en gång gjort detta och börja att anses med vördnad, sedan de röjt ur vägen afundsmännen till deras förtjenster, då förblifva de mäktiga, trygga, hedrade och lyckliga.

Till så höga mönster vill jag lägga ett af mindre storhet, men som dock icke saknar en viss öfverensstämmelse med dessa; jag skall nöja mig med ett enda i stället för alla öfriga dylika, och detta är Hiero af Syracusa. Från enskild person blef han furste af Syracusa utan att hafva att tacka lyckan för något annat än för ett lägligt tillfälle, ty af Syracusas invånare, som voro i betryck, blef han vald till fältherre, och derigenom gjorde han sig förtjent att väljas till deras furste; ännu såsom enskild person var han af så stor förtjenst, att den som skrifver derom säger, att för att regera fattades honom ingenting annat än regentvärdigheten. Han gjorde slut på det gamla krigsväsendet, införde ett nytt, öfvergaf sina gamla vänskapsförbindelser och ingick nya; och alldenstund han hade vänner och soldater, som voro honom tillgifna, kunde han på denna grund uppföra hvilken byggnad som helst; sålunda hade han att utstå mycken möda i förvärfvandet, ringa i bibehållandet.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒