Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. VII. Om sådana nya furstendömen, som förvärfvas med andras krafter och genom lycka

image_print

Cap. VII. Om sådana nya furstendömen, som förvärfvas med andras krafter och genom lycka

De, som endast genom lyckans hjelp från enskilda personer blifva furstar, blifva det med ringa möda, men hafva stor möda att hålla sig qvar, — och de hafva ingen svårighet på vägen till sitt mål, ty de flyga dit, men alla svårigheter uppstå sedan de kommit dit. Sådana äro de, åt hvilka ett rike blifvit förlänadt antingen för penningar eller genom den persons ynnest, som gifver förläningen, såsom fallet var med många i Grekland, i Joniens och Hellespontens städer, hvarest de insattes till furstar af Darius, på det de till hans säkerhet och ära skulle innehafva dem; på samma sätt uppkommo äfven de kejsare, som, ifrån att vara enskilda personer, genom att besticka soldaterna kommo till kejsarväldet. Dessa bero endast af dens vilja och lycka, som upphöjt dem, och bådadera äro mycket vanskliga saker; de hvarken förstå eller kunna bibehålla sig i sin värdighet; de förstå det icke, ty det ligger i sakens natur, att en man, som alltid lefvat som enskild person, icke förstår att befalla, så framt han ej är begåfvad med stort snille och kraft; de kunna det icke, ty de ega icke någon vänskaplig och trogen makt att lita på. Vidare kunna icke de stater, som plötsligt uppstå, liksom allt annat i naturen, som hastigt uppkommer och tillväxer, hafva sådana rötter och inre förbindande egenskaper, att ej det första oväder upprycker dem, så framt icke de, hvilka, såsom sagdt är, helt plötsligt blifvit furstar, ega en sådan kraft, att de hastigt bereda sig att bevara det, som lyckan kastat dem i skötet, och efteråt lägga de grundvalar, som andra lagt innan de blifva furstar.

På båda dessa sätt, att blifva furste genom egen kraft eller genom lycka, vill jag anföra två exempel från våra dagar. De äro Francesco Sforza och Cesar Borgia. Francesco blef genom tillbörliga medel och genom stor kraft från enskild person hertig af Milano, och hvad han med tusende bekymmer förvärfvat, det behöll han med ringa möda. Cesar Borgia å andra sidan, af folket kallad hertig af Valentinois, vann staten genom sin faders lycka, och förlorade den med denna, ehuru han använde all möda och gjorde allt, som af en klok och kraftfull man borde göras för att rotfästa sitt välde i de stater, som andras vapen och lycka hade förlänat honom. Ty såsom ofvan är sagdt, kan visserligen den, som icke lägger grunden i början, om han eger stor kraft, göra det efteråt, men de läggas icke utan omak för byggmästaren och fara för byggnaden. Om man nu tager i betraktande alla hertigens framsteg, skall man finna, huru fasta grundvalar han lagt till sin kommande makt, och jag anser det icke vara öfverflödigt att undersöka dem, enär jag icke skulle kunna gifva några bättre föreskrifter åt en ny furste, än föredömet af hans handlingar; och om hans mått och steg ej hjelpte honom, var det icke hans fel, ty det kom af en utomordentlig och ytterlig lyckans afvoghet. I sitt bemödande att göra sin son, hertigen, mäktig hade Alexander VI många såväl ögonblickliga som framdeles mötande svårigheter. I början såg han ingen utväg att göra honom till herrskare öfver någon annan stat än en under kyrkan lydande, och om han företagit sig att borttaga något kyrkan tillhörigt, visste han, att Venezianarne och hertigen af Milano icke skulle hafva samtyckt dertill, emedan Faenza och Rimino redan voro under Venezianarnes beskydd. Dessutom såg han Italiens vapen och isynnerhet de, af hvilka han skulle kunnat betjena sig, vara i händerna på dem, som borde frukta påfvens storhet; och derföre kunde han icke förlita sig på dem, emedan de alla voro i Orsinernas och Colonnernas och deras anhängares händer. Det var derföre nödvändigt att rubba dessa förhållanden och bringa Italiens stater i förvirring för att med trygghet kunna göra sig till herre öfver en del af dem; detta blef honom lätt, ty han fann Venezianarne af andra skäl benägna att åter införa Fransmännen i Italien, och han icke allenast icke motverkade detta, utan han underlättade det till och med genom att upplösa konung Ludvigs förra äktenskap. Med Venezianarnes bistånd och Alexanders samtycke intågade konungen alltså i Italien, och knappt var han i Milano, förrän påfven af honom fick trupper till företaget mot Romagnan, hvartill de andra samtyckte till följd af det anseende konungens makt förskaffat honom.

Sedan hertigen, efter att hafva tillegnat sig Romagnan och slagit Colonnerna, ville behålla denna provins och göra vidare framsteg, hindrades han af två saker, den ena, att hans egna trupper icke syntes honom pålitliga, den andra, ovissheten om Frankrikes tänkesätt: han fruktade nämligen, att de Orsiniska trupperna, af hvilka han hade betjenat sig, skulle svika honom, och icke allenast hindra honom i förvärfvandet, utan till och med fråntaga honom det förvärfvade, och han fruktade, att konungen skulle göra detsamma. Orsinernas tänkesätt fick han erfara, då han efter Faenzas eröfring belägrade Bologna, i det han såg, att de med tröghet gingo till anfall. Hvad konungen beträffar lärde han känna hans tänkesätt, då han efter intagandet af hertigdömet Urbino anföll Toscana, ty konungen förmådde honom att afstå från detta företag: och i anledning häraf beslöt hertigen att icke vidare bero af andras lycka och vapen.

Det första han gjorde var att försvaga de Orsiniska och Colonnesiska partierna i Rom, i det han vann på sin sida alla deras anhängare bland adeln och gjorde dem till sina riddare; han gaf dem hög sold, hedrade dem efter hvars och ens ställning med anförareplatser och embeten och sålunda slocknade inom få månader i deras sinnen all tillgifvenhet för partierna och vände sig helt och hållet till hertigen. Härefter, sedan han skingrat Colonneserna, väntade han på tillfälle att tillintetgöra Orsinerna; detta tillfälle kom lyckligt, och han begagnade det ännu bättre; ty när Orsinerna för sent varseblifvit, att hertigens och kyrkans makt var deras undergång, hade de en rådplägande sammankomst i Magione på Perugianska området. Derifrån härledde sig Urbinos uppror och oroligheterna på Romagnan och oändliga faror för hertigen, hvilka alla han öfvervann med Fransmännens hjelp, och då han återvunnit sitt anseende och icke mer förlitade sig på Frankrike eller några andra utländska makter, så tog han, för att icke behöfva sätta dem på prof, sin tillflykt till svek och förstod så väl dölja sina afsigter, att Orsinerna genom Herr Pavolos bemedling åter försonade sig med honom; för att försäkra sig om dennes vänskap underlät han icke att visa honom alla slags tjenster, skänkte honom kläder, penningar och hästar, så att slutligen deras enfald förde dem i hans våld i Sinigaglia. När nu hertigen dödat dessa hufvudmän, och gjort deras anhängare till sina vänner, hade han lagt en ganska god grund till sin makt, ty han innehade hela Romagnan och hertigdömet Urbino och hade vunnit hela deras befolkning derigenom, att de hade börjat komma i åtnjutande af välståndets frukter. Och derföre, att denna punkt är värd att anmärkas och efterföljas af andra, vill jag icke förbigå den.

Så snart hertigen intagit Romagnan och funnit, att landet varit styrdt af svaga herrar, hvilka snarare plundrat än förbättrat sina undersåtar och gifvit dem anledning till oenighet i stället för enighet, så att provinsen var uppfylld af tjufnad, tvister och hvarje annat slag af ofog, så ansåg han nödigt att gifva den en god styrelse, om han ville hafva den lugn och lydig den kungliga makten. Derföre satte han i spetsen för densamma Herr Remiro d’Orco, en grym och verksam man, och gaf honom den vidsträcktaste myndighet. Denne gjorde landet på kort tid fredligt och enigt, med ganska stort anseende. Sedan ansåg hertigen en så öfverdrifven myndighet icke lämplig, ty han fruktade, att den skulle blifva förhatlig; och han inrättade i landets medelpunkt en borgerlig domstol med en utmärkt ordförande, vid hvilken hvarje stad hade sin sakförare. Och emedan han visste, att det hårda förfarandet uppväckt något hat emot honom, ville han, för att utplåna detta ur folkets sinnen och fullkomligt vinna dess tillgifvenhet, visa, att om någon grymhet blifvit begången, den icke härledt sig ifrån honom, utan från ministerns hårda sinne. Sedan han häraf tagit sig tillfälle, lät han en morgon på torget i Cesena hugga honom i två stycken, med en påle af träd och en blodig knif bredvid. Detta grymma skådespel på en gång tillfredsställde och bedöfvade folket.

Men låtom oss återvända dit, hvarifrån vi utgingo. Jag säger då, att då hertigen nu fann sig nog mäktig och till en stor del betryggad mot ögonblickets faror, derigenom att han beväpnat sig på sitt sätt och till stor del förstört de vapen, som genom sitt grannskap kunnat skada honom, återstod honom likväl, då han ville gå vidare i sina eröfringar, fruktan för Frankrike, ty han kände, att konungen, som sent insåg sin villfarelse, icke skulle tillåta det. Derföre började han söka nya vänskapsförbindelser och iakttaga ett tvetydigt uppförande mot Frankrike under det fälttåg Fransmännen gjorde till konungariket Neapel mot Spaniorerna, som då belägrade Gaëta. Hans afsigt var att försäkra sig om dem, och detta skulle snart hafva lyckats honom, om Alexander lefvat. Dessa voro de mått och steg han tog beträffande den närvarande ställningen. Men hvad den kommande angick, hade han att frukta, först och främst att en ny påfve kunde blifva hans ovän och söka att beröfva honom hvad Alexander hade gifvit honom. Detta tänkte han förebygga på fyra sätt; för det första genom att utrota de herrars hela ätt, hvilka han plundrat, för att betaga påfven dessa tillfällen. För det andra genom att vinna på sin sida alla Roms adelsmän, för att med dem kunna, såsom sagdt är, hålla påfven i tygel. För det tredje genom att göra sig kardinalkollegiet så bevåget som möjligt. För det fjerde genom att förskaffa sig så stort välde före påfvens död, att han med egna krafter kunde möta ett första anfall. Af dessa fyra saker hade han vid Alexanders död genomdrifvit tre, och den fjerde hade han nästan genomdrifvit. Af de plundrade herrarne dödade han nämligen så många han kunde bemäktiga sig, och ganska få räddade sig; Roms adelsmän hade han vunnit på sin sida, och i kollegium hade han ett ganska stort parti. Hvad nya eröfringar beträffade, hade han föresatt sig att bli herre öfver Toscana; Perugia och Piombino innehade han redan, och hade blifvit skyddsherre öfver Pisa. Och liksom om han icke vidare behöft göra något afseende på Frankrike (hvilket han icke längre behöfde, alldenstund Spaniorerna fråntagit det konungariket Neapel, så att hvar och en af dem var tvungen att köpa hans vänskap), gjorde han ett plötsligt anfall på Pisa. Derefter underkastade sig Lucca och Siena honom plötsligt, dels af ovilja mot Florentinarne, dels af fruktan, och Florentinarne hade icke något skyddsmedel. Hade detta lyckats honom (hvilket inträffade samma år som Alexander dog), skulle han hafva förvärfvat så stor makt och så stort anseende, att han kunnat skydda sig sjelf, utan att bero af lyckan eller andras makt, utan blott af sin egen makt och förtjenst. Men Alexander dog fem år sedan han börjat draga svärdet. Han lemnade sin son tryggad blott i besittningen af Romagnan, men osäker i afseende på alla de andra staterna, mellan två mäktiga fiendtliga härar, och dertill dödssjuk [Af gift, som det påstås, som han sjelf tagit, men som var bestämdt åt andra.]. Och så stor tapperhet och kraft bodde hos hertigen, han visste så väl, huru menniskor kunna vinnas och förloras, och så fasta voro de grundvalar, han på så kort tid lagt, att om han icke haft dessa härar i ryggen och varit frisk, skulle han hafva redt sig ur hvarje svårighet. Och att hans grundvalar voro goda, ser man deraf, att Romagnan väntade på honom en hel månad; i Rom var han, ehuru halfdöd, i säkerhet; och ehuru Baglionerna, Vitellerna och Orsinerna kommo till Rom, hade de ingen framgång (i sina bemödanden) emot honom. Han kunde utverka, att, om också ej den han ville blef påfve, åtminstone ej den blef det, som han icke ville. Men om han vid Alexanders död varit frisk, skulle allt hafva varit honom lätt. Och han sjelf sade mig i de dagar, då Julius II blef vald, att han hade tänkt på allt, som kunde inträffa vid hans faders död, och att han funnit utvägar för allt; blott derpå tänkte han aldrig, att han vid dennes död sjelf skulle vara nära döden.

Om man således sammanfattar alla dessa hertigens handlingar, kan jag icke göra honom förebråelser, utan jag tycker mig, såsom jag gjort, böra framställa honom till efterföljd för alla dem, som genom lyckan och andras vapen uppsvingat sig till herraväldet. Sjelf en mäktig ande och med ett högt mål i sigte, kunde han icke gå till väga på annat sätt, och endast kortheten af Alexanders lefnad och hans egen sjuklighet satte sig emot hans planer. Den, som sålunda i en ny stat anser det vara för sig nödvändigt att försäkra sig om sina fiender, att förvärfva vänner, att segra genom våld eller list, och göra sig älskad och fruktad af folket, åtlydd och vördad af soldaterna, att utrota dem, som kunna och måste skada honom, att omgestalta den gamla ordningen genom nya inrättningar, att vara sträng och mild, storsinnad och frikostig, att tillintetgöra den otrogna krigsmakten och skapa en ny, bibehålla vänskapen med konungar och furstar, så att de gerna öfverhopa honom med välgerningar eller frukta att förolämpa honom, han kan icke finna färskare exempel, än dennes handlingar. Endast vid Julius den 2:s val kan man göra honom förebråelser, hvilket val var olyckligt för honom; ty då han, såsom sagdt är, icke kunde låta välja en påfve efter sitt godtycke, kunde han dock hindra att någon blef påfve, som han icke ville; och aldrig hade han bort samtycka till att de kardinaler blefvo påfvar, hvilka han förolämpat, eller de, som, sedan de blifvit påfvar, skulle behöft frukta honom. Menniskor pläga nämligen skada antingen af fruktan eller hat. De, hvilka han förolämpat, voro bland andra San Pietro ad Vincula [Sedermera påfve under namn af Julius II.], Colonna [Giovanni Colonna.], San Giorgio [Raphael Riario, öfverstekammarherre.], Ascanio [Ascanio Sforza, son till Galeazzo, hertig af Milano.]. Alla de andra skulle, om de blifvit påfvar, haft att frukta honom, undantagande Rohan och Spaniorerna: de senare såsom hans vänner och bundsförvandter, den förre till följd af hans makt, såsom den der var förbunden med Frankrike. Framför allt hade hertigen således bort låta välja en Spanior till påfve, och då han ej kunnat det, medgifva, att det blifvit Rohan och icke San Pietro ad Vincula [Då de Spanska kardinalerna edligen förbundit sig att icke gifva sina röster åt någon annan, än den hertigen af Valentinois skulle föreslå, lät San Pietro ad Vincula genom sina utskickade inbilla denne, att han var kardinalens son, och att han ville, om han blef vald till påfve, upptaga honom såsom sin son. Till följd häraf använde hertigen sitt inflytande för San Pietro, som också blef vald, men omedelbart efter sitt val fråntog honom Romagnan och Umbrien, i stället för att erkänna honom såsom son.]. Den, som tror, att hos höga personer nya välgerningar utplåna minnet af gamla oförrätter, han bedrager sig. Således begick hertigen i detta val ett misstag och förorsakade sin slutliga undergång.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒