Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Kapitel VIII. Om dem, som genom brott blifvit furstar

image_print

Men emedan man på ytterligare två sätt från enskild person kan bli furste (vilket icke helt och hållet kan tillskrivas vare sig lyckan eller förtjänsten), anser jag mig icke böra förbigå dem, ehuru det ena skulle kunna vidlyftigare undersökas på det ställe, där republiker avhandlas. Dessa sätt äro, då man antingen genom något brottsligt och skändligt medel uppstiger till furstevärdigheten, eller då en enskild medborgare genom sina medborgares ynnest bliver furste över sitt fädernesland.

Då jag talar om det första sättet, vill jag upplysa detsamma med två exempel, det ena hämtat från äldre, det andra från nyare tider, utan att på annat sätt ingå på förtjänsterna av detta fall, ty jag anser dem vara nog för den, som nödgades följa dem. Sicilianaren Agathocles blef icke allenast från att vara enskild person, utan från den lägsta och ringaste samhällsställning konung af Syracusa. Son af en krukmakare förde denne alltid, under sitt lifs olika skiften, en brottslig lefnad. Icke desto mindre beledsagade han sina brott med så stor själs- och kroppskraft, att han, sedan han egnat sig åt krigsståndet, efter genomgående af dess grader svingade sig upp till prætor af Syracusa. Sedan han blifvit bekräftad i denna värdighet och beslutit att blifva furste och med våld samt utan att stå i förbindelse till någon behålla det, som frivilligt blifvit honom gifvet, underrättade han om detta beslut Carthaginiensaren Hamilcar, med hvilken han var i hemligt förstånd, och hvilken då med sina härar gjorde fälttåg på Sicilien, och församlade en morgon Syracusas folk och senat, liksom om han haft några statsangelägenheter att rådslå om, och lät på ett gifvet tecken sina soldater döda alla senatorerna och de rikaste bland folket; sedan dessa voro dödade, bemäktigade han sig och behöll väldet öfver denna stat utan några borgerliga oroligheter. Och ehuru han två gånger blef slagen af Carthaginiensarne och slutligen belägrad, var han icke allenast i stånd att försvara sin stad, utan han gjorde till och med, sedan han qvarlemnat en del af sitt manskap till dennas försvar, med den andra ett anfall på Afrika, befriade inom kort Syracusa från belägringen och bragte Carthaginiensarne i yttersta trångmål; för att erhålla förlikning med honom måste dessa nöja sig med besittningen af Afrika och lemna Sicilien åt Agathocles.

Den som då tager i betraktande denna mans handlingar och duglighet, han skall se intet eller föga, som kan tillskrifvas lyckan, alldenstund han, som förut är sagdt, icke genom någons gunst, utan efter genomgåendet af graderna inom hären, dem han med tusen faror och mödor tillkämpat sig, uppnådde furstevärdigheten och sedan bibehöll densamma med så många modiga och farliga mått och steg. Icke kan man ändock kalla det för dygd att mörda sina medborgare, förråda sina vänner, vara utan tro och lofven, utan förbarmande, utan religion. Dessa sätt kunna visserligen förskaffa herravälde, men icke ära, ty om man betraktar Agathocles’ kraft, då han inlät sig i och undgick faror, och hans själs storhet i att bära och öfvervinna motgången, ser man intet skäl, hvarför han bör anses underlägsen hvilken som helst bland de utmärktaste härförare. Icke desto mindre medgifver icke hans vilda grymhet och omensklighet i förening med hans otaliga brott, att han prisas såsom en af de förträffligaste menniskor. Således kan man icke tillskrifva lyckan eller dygden hvad denne ernådde utan att ega någondera af dem.

I våra dagar, under Alexander d. 6:s regering, blef Oliverotto da Fermo, som under flera års tid förblifvit liten, af en sin morbroder, vid namn Giovanni Fogliani, uppfostrad och i de första ungdomsåren öfverlemnad åt Pavolo Vitelli att göra krigstjenst under denne, på det han, bildad i denna skola, måtte ernå någon framstående grad i hären. Senare, efter Pavolos död, gjorde han krigstjenst under hans broder Vitellozzo och blef snart, emedan han var snillrik och stark både till själ och kropp, en af de första männerna inom denna krigshär [Efter läsarten: diventò de’ primi uomini. Laurenz. M. S. och Ed. af 1813 har: diventò il primo.]. Men då det syntes honom slafviskt att tjena under andra, föll han på den tanken att med tillhjelp af några invånare i Fermo, hvilka hade sitt fäderneslands träldom kärare än dess frihet, och genom Vitellernas inflytande, bemäktiga sig Fermo, och skref till Giovanni Fogliani, att han, som flere år varit frånvarande från hemmet, önskade komma och besöka honom och sin fädernestad och till en del äfven efterse sitt arfgods. Om då han icke bemödat sig om annat än att förvärfva ära, ville han, på det hans landsmän måtte se, att han icke förslöst tiden förgäfves, komma praktfullt och beledsagad af hundra sina vänner och tjenare till häst, och bad honom hafva den godheten att draga försorg om att han blefve ärofullt mottagen af invånarne i Fermo, hvilket skulle lända icke blott honom, utan egentligen denne till ära, då han var uppfostrad af honom.

Giovanni uraktlät emellertid icke någon skyldig uppmärksamhet mot systersonen; han förskaffade honom ett ståtligt emottagande af invånarne i Fermo, och gaf honom bostad i sitt eget hus. Sedan han der tillbragt några dagar och sorgfälligt vidtagit de nödvändiga förberedelserna för sitt blifvande brott, gjorde han ett högtidligt gästabud, dit han inbjöd Giovanni Fogliani och alla de förnämsta personerna i Fermo. Så snart man slutat med rätterna och all annan undfägnad, som är vanlig vid dylika gästabud, bragte Oliverotto afsigtligt å bane vissa vigtiga samtalsämnen, i det han talade om påfven Alexanders och hans sons Cesars storhet och om deras företag. Då Giovanni och de andra svarade på detta tal, reste han sig på en gång, sägande, att om sådana ämnen borde man tala i mer aflägsna rum, och drog sig tillbaka till ett rum, dit Giovanni och alla de andra invånarne i staden följde honom. Men knappt hade de satt sig, förrän ur gömställen i detsamma soldater framkommo, hvilka nedgjorde Giovanni och alla de andra. Efter denna mordgerning steg Oliverotto till häst, genomströfvade staden och belägrade den högsta öfverheten i palatset, ända tills den af fruktan tvangs att lyda honom och insätta en ny styrelse, i hvilken han upphäfde sig till furste. Då nu alla de voro döda, som genom sitt missnöje skulle kunnat skada honom, befästade han sin makt genom nya borgerliga och krigiska inrättningar till den grad, att han, under loppet af ett år som han innehade furstendömet, icke allenast var tryggad i staden Fermo, utan äfven blifvit fruktansvärd för alla sina grannar, och det skulle hafva varit lika svårt att störta honom som Agathocles, om han icke låtit bedraga sig af Cesar Borgia, då denne, såsom ofvan är berättadt, fångade Orsiner och Viteller i Sinigaglia; der blef äfven han fången och, ett år efter begåendet af fadermordet, strypt jemte Vitellozzo, hvilken han haft till läromästare i duglighet och brott.

Någon skulle kunna undra, hvaraf det kom sig, att Agathocles och en och annan dylik, efter otaliga förräderier och grymheter kunde lång tid lefva trygg i sitt fädernesland och försvara sig mot yttre fiender, och utan att invånarne någonsin anstiftade någon sammansvärjning mot honom, då deremot många andra förmedelst grymhet icke någonsin kunnat bibehålla sitt välde ens i fredliga tider, mycket mindre i farliga och krigiska. Jag tror, att detta kommer af en väl eller illa använd grymhet. Väl använd kan den kallas (om det är tillåtet att begagna ett vackert uttryck om en dålig sak), som man utöfvar en enda gång af nödvändighet att betrygga sin ställning, men hvarmed man sedan icke fortfar, utan hvilken man utöfvar till den största möjliga fördel för undersåtarne. Illa använd är den, hvilken, ehuru från början sällan utöfvad, med tiden snarare tilltager än upphör. De, som iakttaga detta första förfaringssätt, kunna hos Gud och menniskor finna någon hjelp att försvara sitt välde, såsom fallet var med Agathocles, men de andra kunna omöjligt bibehålla sig.

Häraf bör man märka, att vid inkräktandet af en stat bör inkräktaren af densamma öfverväga och utföra alla sina grymheter på en gång, både för att icke hvarje dag behöfva förnya dem, och för att, derigenom att han icke förnyar dem, göra menniskorna trygga och vinna dem på sin sida genom välgerningar. Den, som handlar annorlunda, antingen till följd af rädsla eller dåliga råd, är ständigt tvungen att hålla knifven i handen, och kan aldrig förlita sig på sina undersåtar, alldenstund dessa, för de beständiga och färska oförrätternas skull, icke kunna förlita sig på honom. Derföre böra oförrätter tillfogas alla med ens, på det de må förolämpa mindre, derigenom att man mindre känner smaken af dem; välgerningar böra bevisas småningom, på det smaken af dem må kännas bättre. Framför allt bör en furste lefva med sina undersåtar så, att ingen vare sig lycklig eller olycklig händelse kan förändra honom: ty i motgångens tid har man icke vidare tillfälle att utöfva någon grymhet, och det goda man gör hjelper ingenting, emedan det anses vara tvunget, och man skördar ingen tacksamhet derför.