Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. X. Efter hvilken måttstock alla furstendömens krafter böra mätas

image_print

Cap. X. Efter hvilken måttstock alla furstendömens krafter böra mätas

Då man undersöker sådana furstendömens beskaffenhet, har man äfven att taga en annan sak i betraktande, och det är, huruvida en furste har så stor makt, att han kan hjelpa sig sjelf, eller om han ständigt måste anlita andras hjelp. För att förtydliga denna punkt säger jag, att jag anser dem kunna reda sig sjelfva, hvilka, derföre att de hafva öfverflöd på folk eller penningar, kunna uppsätta en ordentlig här och lefverera en hvar en drabbning, som angriper honom; likaså anser jag, att de alltid behöfva andra, som icke kunna rycka i fält mot fienderna, utan nödgas fly inom murarna och bevaka dem. Hvad det första fallet beträffar, har det blifvit afhandladt, och framdeles skola vi tala derom, när det förekommer. I det andra fallet kan man icke säga något annat, än att uppmana sådana furstar att befästa sin egen stad, men icke alls bekymra sig om det öfriga landet. Hvar och en, som väl befästat sin stad och i sina öfriga regerings­åtgärder så behandlat sina undersåtar, som ofvan är sagdt och längre fram skall sägas, den skall man alltid hysa stor försyn att angripa, ty menniskorna äro alltid ovänner till sådana företag, i hvilka de se någon svårighet, och någon lätt sak kan det icke synas att anfalla någon, som har sin stad väl befästad och icke är hatad af folket.

Tysklands städer äro friast, hafva obetydligt landområde och lyda kejsaren när de vilja, och frukta hvarken den ena eller andra af sina mäktiga grannar, ty de äro så starkt befästade, att en hvar anser det vara en ledsam och svår sak att eröfra dem, emedan de alla hafva nödiga grafvar och murar, hafva tillräckligt artilleri, och i sina förrådsrum mat och dryck och bränsle för ett år. Dessutom hafva de, för att kunna föda massan af folket utan förlust för det allmänna, alltid på allmän bekostnad arbete i förråd för dem för ett års tid i de näringsgrenar, som utgöra denna stads kraft och lif, och i den konstflit, af hvilken folket har sin näring; dessutom hålla de krigiska öfningar i anseende och hafva dessutom många författningar till deras vidmakthållande.

En furste således, som har en starkt befästad stad och icke gör sig hatad, kan icke blifva anfallen, och om så skedde, skulle den anfallande gå derifrån med skammen, ty händelserna i verlden äro så skiftande, att det är nästan omöjligt, att någon ett helt år skulle kunna ligga sysslolös med sina härar för att belägra honom.

Om någon häremot invänder, att, om folket har sina besittningar utom staden och ser dem brinna, skall det icke hafva tålamod, utan den långa belägringen och kärleken till dess egendom skall komma det att glömma fursten, så svarar jag härpå, att en mäktig och modig furste alltid skall öfvervinna dessa svårigheter, dels genom att ingifva sina undersåtar förhoppning om att det onda icke skall räcka länge, dels genom att ingifva dem fruktan för fiendens grymhet, dels genom att skickligt försäkra sig om dem, som synas honom för djerfva. Dessutom bör fienden antagligen bränna och härja deras land vid sin ankomst och vid den tid, då menniskornas sinnen ännu äro upphettade och ifriga för försvar, och derföre bör fursten så mycket mindre hysa några betänkligheter, ty efter några dagar, då sinnena afkylts, är skadan redan skedd, olyckan liden, och botemedel deremot finnes ej mer, och då sluta de sig så mycket mera till sin furste, emedan de tycka att han står i förbindelse till dem, då deras hus blifvit uppbrända och deras besittningar härjade till hans försvar. Och sådan är menniskans natur, att hon fäster sig vid en person lika mycket genom de välgerningar hon bevisar, som genom dem hon röner.

Allt derföre noga öfverlagdt blir det icke svårt för en klok furste att både vid början af en belägring och under dess fortgång hålla stadsbornas mod vid makt, så framt han icke saknar lifsmedel eller försvarsmedel.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒