Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XI. Om kyrkliga furstendömen

image_print

Cap. XI. Om kyrkliga furstendömen

Det återstår oss nu blott att tala om kyrkliga furstendömen. Alla de svårigheter, som åtfölja dessa, ega rum innan man kommer i besittning af dem, emedan de förvärfvas antingen genom förtjenst eller lycka, men bibehållas utan någondera, ty de stödja sig på gamla kyrkliga institutioner, hvilka äro så beskaffade, att deras furstar bibehålla sig i styrelsen, huru de än uppföra sig eller lefva. Dessa äro de enda furstar, som innehafva stater och icke försvara dem, hafva undersåtar och icke styra dem; och staterna fråntagas dem icke derföre, att de icke äro försvarade, och undersåtarne bekymra sig ej om att de icke äro styrda, och hvarken kunna eller vilja undandraga sig deras välde. Dessa furstendömen sålunda äro de enda lugna och lyckliga. Men då de styras af högre grunder, upp till hvilka det menskliga förnuftet icke når, skall jag icke tala derom, ty då de äro upprättade och uppehållas af Gud sjelf, skulle det vara förmätet och öfverdådigt af en menniska att anställa några undersökningar härom [Längre fram talar han dock i korthet om de mycket menskliga medel, Alexander VI och Julius II använde för att öka den heliga stolens besittningar.].

Icke desto mindre, om någon skulle fråga mig, hvaraf det kommer, att kyrkan i det verldsliga kommit till en sådan storhet, då deremot före Alexander de maktegande i Italien, och icke allenast de, som kalla sig maktegande, utan äfven hvarje baron och herre, om än aldrig så liten, hvad det verldsliga beträffar föga aktade henne, men nu deremot en konung af Frankrike darrar för henne och hon kunnat förjaga honom ur Italien och störta Venezianarne — ehuru allt detta är kändt, synes det mig icke öfverflödigt att till någon del återkalla det i minnet.

Förrän konung Carl (VIII) af Frankrike kom till Italien, lydde detta land under påfvens, Venezianarnes, konungens af Spanien, hertigens af Milano och Florentinarnes välde. Dessa makter hade hufvudsakligen att vaka öfver två saker, den ena, att ingen utländing beväpnad inträngde i Italien, den andra, att ingen af dem sjelfva ökade sitt välde. De, för hvilka man mest fruktade, voro påfven och Venezianarne. För att hämma Venezianarnes framsteg behöfdes det, att alla de andra förbundo sig, såsom vid belägringen af Ferrara; för att förödmjuka påfven betjenade de sig af de romerska baronerna, hvilkas söndring i två partier, Orsiner och Colonneser, alltid gaf anledning till misshälligheter mellan dem, och hvilka, derigenom att de stodo med vapen i händerna ända under påfvens ögon, höllo påfvedömet vanmäktigt och kraftlöst. Om också någon gång en modig påfve, såsom Sixtus [Sixtus IV], uppstod, kunde dock hvarken lycka eller vishet någonsin befria honom från dessa olägenheter. Deras korta lifstid var orsaken härtill, ty på de tio år, en påfve öfverhufvud lefde, kunde han med möda kufva det ena af partierna; och om till exempel den ena påfven hade tillintetgjort det Colonnesiska partiet, så kom efter honom en annan, som var fiende till Orsinerna, hvilken åter hjelpte detsamma upp, och det var icke mer tid att tillintetgöra dessa. Detta gjorde, att påfvens verldsliga makt var föga aktad i Italien.

Efter dem kom Alexander VI, hvilken, bättre än alla påfvar, som någonsin funnits, visade, hvad en sådan förmår uträtta med penningar och vapen, och hvilken, begagnande sig af tillfället då Fransmännen intågade i Italien, genom hertigen af Valentinois uträttade allt, som jag i det föregående omnämnt vid omtalandet af hertigens bedrifter. Och ehuru hans afsigt icke var att göra kyrkan, utan hertigen mäktig, så lände dock det han uträttade till den senares förmån, till kyrkans storhet, ty denna ärfde efter hans död och hertigens störtande frukten af hans ansträngningar.

Efter honom kom påfven Julius (II) [Dock icke omedelbart, ty Pius III var emellan dem, men lefde blott ett par månader.], hvilken fann kyrkan mäktig genom besittningen af Romagnan, alla Roms baroner underkufvade och genom Alexanders krossande arm dessa partier tillintetgjorda, och vidare vägen öppen till samlandet af skatter, hvilket ingen före Alexander någonsin brukat. Julius icke allenast fortfor med allt detta, utan ökade ytterligare dessa fördelar och beslöt att vinna Bologna och undertrycka Venezianarne samt förjaga Fransmännen ur Italien. Alla dessa företag lyckades honom, och det länder så mycket mer till hans beröm, som han gjorde allt för att öka kyrkans och icke någon enskild persons makt. Vidare höll han de Orsiniska och Colonnesiska partierna i samma ställning som han fann dem, och ehuru bland dem funnos anstiftare af omstörtningar, hafva de hållits i tygel af två saker: den ena kyrkans makt, som förskräckte dem, den andra den omständigheten, att de icke bland sig egde några kardinaler [Derigenom att inga medlemmar af dessa hus utnämndes till kardinaler. Dessutom minskades deras makt derigenom, att Sixtus IV utnämnde åtskilliga hertigar och furstar, hvilka snart blefvo deras fiender och tvistade med dem om rang, emedan de ansågo sig nu hafva blifvit deras vederlikar.], hvilka varit ursprunget till deras stridigheter. Ty aldrig skola dessa partier förhålla sig lugna, så länge de hafva kardinaler inom sig, emedan de senare både i och utom Rom underblåsa partistridigheter, i hvilka baronerna af ena eller andra partiet nödgas taga del, och sålunda uppstå af prelaternas äregirighet tvedrägt och oroligheter mellan baronerna. — Hans Helighet påfven Leo (X) har sålunda funnit påfvedömet högst mäktigt, hvarför man hoppas, att, om hans företrädare förstorat det genom vapenmakt, han skall med godhet och sina andra många dygder göra det i högsta grad mäktigt och vördnadsbjudande.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒