Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XII. Huru många slag af trupper finnas, och om legosoldater

image_print

Cap. XII. Huru många slag af trupper finnas, och om legosoldater

Sedan jag särskildt afhandlat alla egenskaper hos de furstendömen, om hvilka jag i början föresatte mig att tala, och till någon del betraktat orsakerna till deras välstånd eller obestånd, och visat de medel, genom hvilka många sökt att förvärfva dem, återstår mig nu att i allmänhet afhandla de fall af angrepp och försvar, som kunna inträffa i hvart och ett af de förutnämnda. Ofvan hafva vi sagt, att en furste måste hafva en fast grund att bygga på; i annat fall måste han gå under. De förnämsta grundvalar, alla stater hafva, så nya som gamla och blandade, äro goda lagar och goda vapen. Men emedan goda lagar icke kunna finnas, der ej goda vapen finnas, och lagarne nödvändigt måste vara goda, der goda vapen finnas, vill jag förbigå lagarne och tala om vapnen.

Jag säger då, att de vapen, med hvilka en furste försvarar sin stat, antingen äro egna, legda, eller blandade eller hjelpvapen. De legda och hjelpvapnen äro onyttiga och farliga, och om man grundar sitt välde på legda vapen, skall man aldrig stå fast eller säker, ty de äro oense, äregiriga och utan krigstukt, otrogna, tappra bland vänner, fega bland fiender; de hafva ingen fruktan för Gud, iakttaga ingen redlighet mot menniskor, och undergången dröjer endast så länge som anfallet dröjer; i freden plundras man af dem, i krig af fienden. Orsaken härtill ligger deruti, att de hafva ingen annan kärlek eller annan orsak, som håller dem i fält, än något litet sold, hvilket icke är nog att förmå dem att gå i döden för dig. De vilja väl vara dina soldater så länge du icke för krig; men då kriget kommer, vilja de fly eller tåga bort. Jag skulle icke behöfva använda mycken möda att öfvertyga härom, ty Italiens undergång härrör af ingen annan orsak än den, att det under många år förlitat sig på legotrupper, hvilka fordom förskaffade en och annan någon fördel och sinsemellan syntes tappra; men då utländingen kom, visade de hvad de voro [Se Bok 1, kap. 43 af Discorsi.]. Derför fick konung Carl af Frankrike bemäktiga sig Italien med krita [Originalet har col gesso, »med gips»; ett talesätt, som betecknar, att Carl (VIII) endast behöfde litet krita för att beteckna platsen för qvarters tagande. Alexander VI plägade jemföra honom med en qvartermästare; hans framsteg voro så hastiga, att han icke dröjde längre på ett ställe, än som behöfdes för att utstaka ett läger, och sedan genast begaf sig derifrån.]; och den, som sade, att våra fel voro orsaken dertill, han sade rätt; men de voro icke de, som han trodde, utan de, som jag berättat [Edit. Blad. har liberalissime. Zambelli, som här är följd, har liberissime.], och eftersom felen voro furstarnes, hafva dessa också lidit straffet derför.

Jag vill ännu bättre visa det olyckliga af sådana vapen. Anförarne för legotrupper äro antingen utmärkta män, eller icke; äro de det, kan du icke förlita dig på dem, ty de skola alltid eftersträfva sin egen storhet, antingen genom undertryckande af dig, som har att befalla öfver dem, eller af andra emot din vilja; är fältherren deremot oduglig, drager han dig vanligen i förderfvet. Om man svarar mig, att hvem som helst, som har vapen i händerna, skall göra detsamma, legd eller icke, så invänder jag, att vapen föras antingen af en furste, eller af en fristat; fursten bör personligen gå och utöfva fältherrekallet; fristaten har sina medborgare att sända, och om den sänder en, som icke visar sig duglig, bör den utbyta honom mot en annan; är han det åter, bör den genom lagarna hålla honom i tygel, så att han icke öfverskrider gränserna.

Af erfarenheten ser man, att endast de furstar och fristater göra betydande framsteg, som äro beväpnade, och att legotrupper aldrig åstadkomma annat än skada, och en fristat beväpnad med egna vapen bringas med större svårighet att underkasta sig en af sina medborgare, än en, som är beväpnad med främmande vapen. Rom och Sparta egde bestånd många århundraden, beväpnade och fria. Schweitzarne äro de mest beväpnade och de friaste [Se ofvan kap. III.]. Af forntidens legotrupper äro Carthaginiensarne oss ett exempel, hvilka efter det första Romerska krigets slut voro nära att undertryckas af sina legosoldater, ehuru Carthaginiensarne hade sina egna medborgare till härförare. Philip af Macedonien blef efter Epaminondas’ död af Thebanerna vald till anförare för deras trupper, och han beröfvade dem efter segern friheten. Milanesarne togo efter hertig Philips död Francesco Sforza i sin sold mot Venezianarne, och han förband sig med fienderna, sedan han slagit dem vid Caravaggio, för att undertrycka Milanesarne, hans herrar. Sforza, hans fader, som stod i drottning Johannas af Neapel sold, lemnade henne plötsligt i sticket värnlös, hvadan hon för att icke förlora riket blef tvungen att kasta sig i armarne på konungen af Arragonien [Alphonso, som hon upptog såsom son och arfvinge, men sedan försköt, för att i stället upptaga Ludvig, hertig af Anjou. Se Machiavellis Storie Bok 1.].

Om (någon invänder, att) Venezianarne och Florentinarne fordom hafva ökat sitt välde med sådana vapen, och deras härförare derföre icke gjort sig till furstar, utan försvarat dem, så svarar jag härpå, att Florentinarne i detta fall blifvit gynnade af slumpen, i det af de tappra fältherrar, som de kunnat frukta, några icke segrat, några icke rönt motstånd, andra åter riktat sin ärelystnad åt annat håll. Den, som icke segrade, var Giovanni Acuto [En Engelsk officer, som anförde fyratusen engelsmän i Toscana, i Ghibellinernas tjenst. Machiavelli Storie Bok 1.], hvars trohet man icke kunde känna, då han icke segrade, men enhvar skall erkänna, att, om han hade segrat, skulle Florentinarne helt och hållet hafva berott af hans godtycke. Sforza hade alltid slägten Braccio till motståndare, och de bevakade hvarandra ömsesidigt. Francesco riktade sin äregirighet på Lombardiet [Och blef hertig af Milano.], Braccio mot Kyrkostaten [Hvarest han bemäktigade sig Perugia och Montone.] och konungariket Neapel [Mot Drottning Johanna II.].

Men låtom oss komma till det, som händt för kort tid sedan. Florentinarne valde till sin härförare Paolo Vitelli, en särdeles klok man, hvilken från att vara enskild person vunnit ganska stort anseende. Om denne hade eröfrat Pisa, så kan ingen neka, att Florentinarne måst underkasta sig hans godtycke, ty om han hade trädt i fiendernas tjenst, skulle det icke för dem gifvits någon hjelp, utan om de behållit honom, hade de blott haft att lyda honom. Om man betraktar de framsteg, Venezianarne gjort, skall man finna, att de gått till väga både med trygghet och ära, så länge de fört krig med egna krafter, hvilket var händelsen, innan de började rikta sin håg på företag till lands. Då stredo de med sin beväpnade adel och menighet; men då de började strida till lands, svek dem denna tapperhet och de följde de Italienska plägsederna. I början af deras ökade makt till lands hade de icke mycket att frukta af sina fältherrar, emedan de icke der hade mycket område eller stodo i stort anseende; men då de utvidgade sitt välde, hvilket skedde under Carmignuola, insågo de sin villfarelse, ty då de sett honom mycket tapper, emedan de under hans anförande slagit hertigen af Milano, men å andra sidan visste, att han hade förslappats i krigförandet, ansågo de sig icke längre kunna segra med honom, och då de hvarken ville eller kunde afskeda honom, för att icke förlora det vunna, nödgades de för sin egen säkerhets skull döda honom [Se Machiavellis Storie Bok 4.]. Sedermera hafva de till sin fältherre haft Bartolommeo af Bergamo, Roberto af San Severino, grefve af Pitigliano [Af huset Orsini.], och dylika, med hvilka de väl haft att frukta förlust, men icke vinst; såsom sedan hände vid Vailà, der de på en dag förlorade hvad de med så stora mödor förvärfvat på åttahundra år; af sådana vapen kommer nämligen ingenting annat än långsamma, sena och svaga eröfringar och plötsliga och underbara förluster.

Eftersom jag genom anförande af dessa exempel kommit in på Italien, som många år varit beherrskadt af legotrupper, vill jag afhandla dessa mera från första början, på det att, då man betraktat dem till deras ursprung och framsteg, det desto bättre måtte utrönas, huru de ytterligare må kunna förbättras. Man måste gifva akt uppå, att så snart som i dessa sista tider kejsardömet började utträngas från Italien, och påfven i det verldsliga vann mera anseende derstädes, var Italien deladt i flere stater. Många af de stora städerna grepo nämligen till vapen mot sin adel, som förut gynnad af kejsaren höll dem förtryckta, och Kyrkostaten gynnade dem, för att gifva sig anseende i det verldsliga; i många andra blefvo deras egna medborgare deras furstar. Derföre, då Italien kommit nästan helt och hållet i kyrkans och några fristaters händer, och hvarken dessa prester eller de andra medborgarne [Enligt läsarten cittadini. Edit. Blad. och af 1813 har Cardinali.] voro vana vid vapens bruk, började de att taga utländingar i sin sold.

Den förste, som gaf uppkomst åt detta slags trupper, var Alberigo da Conio [Andra editioner hafva da Como. Zambelli anmärker oriktigheten deraf, i det Como icke tillhör Romagnans, utan Lombardiets städer. Alberigo da Barbiano (Machiavelli kallar honom i slutet af första boken af Storie Ludovico da Conio), stiftare af Compagnia di San Giorgio och högt förtjent om Italienska vapnen, hade efter ett af sina slägtgods tillnamnet di Cunio eller da Conio. Detta grefskap eller slott omnämnes af Dante i Purgatorio, 14:de sången, 115 och följande verser, der det heter: Ben fa Bagnacaval, che non rifiglia, / E mal fa Castrocaro, e peggio Conio, / Che di figliar tai Conti più s’impiglia.] från Romagnan. Ur dennes skola utgingo bland andra Braccio och Sforza, som på sin tid voro skiljedomare i Italien. Efter dem kommo alla de andra, som ända till våra dagar kommenderat Italiens vapen, och slutsumman af deras förtjenster har varit, att landet blifvit öfversvämmadt af Carl, plundradt af Ludvig, utpressadt af Ferdinand och vanryktadt af Schweitzarne. Den första anstalt de träffade, var att beröfva fotfolket anseendet, för att gifva det åt sig sjelfva. Detta gjorde de derföre att, då de voro utan någon stat, utan voro hänvisade till sin konstflit, deras fåtaliga fotfolk icke gaf dem anseende, och de icke kunde underhålla en mängd sådant; derföre inskränkte de sig till rytteriet, då de med ett måttligt antal åtnjöto underhåll och anseende; och sakerna bragtes derhän, att i en krigshär på tjugutusen soldater icke tvåtusen man fotfolk funnos. Dessutom hade de uppbjudit all sin flit att bespara sig och soldaterna all möda och fruktan, i det de icke dödade hvarandra i striderna, utan togo hvarandra till fånga och lösgåfvo hvarandra utan lösepenning. De företogo aldrig nattetid något anfall på fästningarna; besättningarne i fästningarne gjorde icke nattetid några utfall mot lägertälten; de omgåfvo lägret hvarken med förskansning eller grafvar; de gjorde intet fälttåg om vintern. Allt detta var tillåtet i deras krigslagar och påhittadt af dem, för att, som nämndt är, undfly mödan och farorna; så hafva de bragt Italien i slafveri och vanära.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒