Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XIII. Om hjelpsoldater, blandade och egna

image_print

Cap. XIII. Om hjelpsoldater, blandade och egna

Det andra slaget af onyttiga trupper, nämligen hjelptrupper, förekommer, då en mäktig kallas att med sina vapen bistå och försvara dig, såsom nyligen påfven Julius gjorde, hvilken efter att i företaget mot Ferrara gjort en sorglig erfarenhet af legotruppers användande, vände sig till hjelptrupper och öfverenskom med Spanska konungen Ferdinand, att denne skulle hjelpa honom med sitt manskap och sina härar. Dessa trupper kunna vara nyttiga och goda i och för sig, men äro alltid skadliga för den, som tillkallar dem, ty om man besegras, förblifver man tillintetgjord, och om man segrar, förblir man deras fånge. Ehuru den gamla historien är uppfylld af sådana exempel, vill jag likväl hålla mig vid detta exempel af Julius II, hvilket ännu är färskt. Hans tilltag att helt och hållet kasta sig i en utländings armar för att åtkomma Ferrara kunde icke vara mera oöfverlagdt, men hans goda lycka framkallade en tredje orsak, hvarföre han icke fick skörda frukten af sin obetänksamhet; då nämligen hans hjelptrupper blifvit slagna vid Ravenna och Schweitzarne reste sig och förjagade segrarne mot allas, både hans och andras, förmodan, undgick han att blifva fånge både hos fienderna, då de blifvit drifna på flykten, och hos sina hjelptrupper, då han segrat med andra vapen än deras. Florentinarne, som voro helt och hållet vapenlösa, förde tiotusen Fransmän till Pisa för att eröfra staden, och genom detta steg ådrogo de sig större fara än i hvarje annan tid, då de varit i betryck. För att motstå sina grannar sände kejsaren af Constantinopel tiotusen Turkar till Grekland, hvilka efter krigets slut icke ville lemna landet [Andronicus Palæologus måste uppgifva Trebisond åt Turkarna, som han kallat till Constantinopels försvar, och Johan Palæologus förlorade hela Thracien, som Amurat I ville hafva derför att han bistått honom i kriget mot Servierna.], och detta var början till Greklands slafveri under de otrogna.

Den således, som önskar att icke kunna segra, han må betjena sig af sådana vapen, emedan de äro mycket farligare än de legda; ty med de förra är undergången gifven; de äro alla ense och lyda alla andras befallningar; hvad de legda åter beträffar, så behöfva de, äfven om de segrat, mera tid och bättre tillfälle, ty de utgöra icke alla ett helt och äro tillkallade och besoldade af dig, och om du gör en tredje till befälhafvare öfver dem, kan han icke plötsligt ernå så stort inflytande, att han kan skada dig. Med ett ord: om man begagnar sig af legotrupper, ligger den öfvervägande faran i deras feghet och tröghet att strida, om man använder hjelptrupper, i deras tapperhet. En vis furste således har alltid undvikit sådana vapen och hållit sig till sina egna, och föredragit nederlaget med egna trupper för seger med andras, och icke ansett den seger verklig, som vunnits med andras vapen.

Jag skall aldrig draga i betänkande att anföra Cesar Borgia och hans handlingar såsom exempel. Denne hertig inföll i Romagnan med hjelptrupper och införde dit blott Franskt krigsfolk, och intog med deras hjelp Imola och Furlì, men då han sedan icke ansåg sådana vapen säkra, vände han sig till legotrupper, emedan han ansåg mindre farligt att begagna sig af dem, och tog i sin sold Orsinerna och Vitellierna; men när han derefter fann äfven dessa trupper vara tvetydiga, otrogna och farliga, gjorde han slut derpå och vände sig till sina egna.

Man kan lätt se, hvilken skillnad det är emellan dessa båda slag af vapen, om man tager i betraktande skillnaden emellan hertigens makt, då han hade endast Fransmännen, och då han hade Orsinerna och Vitellierna, och då han inskränkte sig till sina egna soldater och var på egen hand, och den skall befinnas alltid hafva ökats, och aldrig blef han nog aktad, förr än enhvar såg, att han var fullkomligt herre öfver sina vapen.

Jag ville icke gå ifrån de Italienska och färska exemplen, dock vill jag icke förbiga Hiero från Syracusa, då han är en bland dem, jag förut nämnt. Denne, hvilken, såsom jag i det föregående omtalat, af Syracusanarne blef satt tili befälhafvare öfver hären, insåg genast, att dessa legotrupper icke uträttade något, alldenstund deras anförare voro beskaffade på samma sätt som våra Italienska; och då han tyckte sig hvarken kunna behålla eller afskeda dem, lät han hugga dem alla i stycken, och efter denna tid förde han krig med egna vapen, icke med andras.

Jag vill ytterligare erinra om en likhet härmed i det gamla testamentet, hvilken passar till detta ämne. Då David erbjöd sig åt Saul att gå och strida med den utmanande Filistéen Goliath, iklädde honom Saul, för att ingifva honom mod, sin egen rustning; men då David hade iklädt sig den, vägrade han att begagna den, sägande, att han i den icke var mycket duglig till strid, utan derföre ville träffa fienden med sin slunga och sin knif [Machiavelli säger: con la sua fromba e con il suo coltello. Skriften säger dock, att han icke hade knif eller svärd, utan tog Goliaths svärd och afhögg hans hufvud.]. Kortligen, andras vapenrustning antingen faller af dig eller tynger dig eller klämmer dig. Carl VII, fader till Ludvig XI, sedan han med sin lycka och tapperhet befriat Frankrike från Engelsmännen, insåg denna nödvändighet att beväpna sig med egna vapen och utgaf i sitt rike förordningarne om det beväpnade manskapet (till häst) och fotfolket. Konung Ludvig, hans son, upphäfde sedermera förordningen om fotfolket och började taga Schweitzare i sin sold; detta misstag, som följts af hans efterträdare, är, såsom man nu i sjelfva verket ser, orsaken till detta konungarikets faror. Derigenom, att han gifvit Schweitzarne anseende, har han nämligen gjort sitt eget krigsfolk modlöst, ty han har helt och hållet upplöst fotfolket och bundit sitt rytteri vid främmande trupper; då de sålunda äro vana att strida tillsammans med Schweitzarne, tycka de sig icke kunna segra utan dessa. En följd häraf är, att Fransmännen icke äro vuxna Schweitzarne och utan dem icke kunna uträtta något mot andra.

Frankrikes trupper hafva således varit blandade, dels legda och dels egna, hvilka trupper tillsammans förenade äro mycket bättre än blott legda eller blott hjelptrupper, men mycket sämre än egna. Det nämnda exemplet må vara nog, ty Frankrikes välde vore oöfvervinnerligt, om Carls inrättningar blifvit utvidgade eller blott bibehållna. Men menniskornas brist på klokhet påbörjar en sak, som, till följe af dess goda smak för ögonblicket, icke visar det gift, som är fördoldt derunder, såsom jag i det föregående nämnt om tvinsot. Om således innehafvaren af ett furstendöme icke märker det onda förr än det uppkommer, är han i sjelfva verket icke vis; och det är få gifvet att märka det förut.

Om man betraktar orsakerna till romerska väldets första förfall, skall man finna, att de bestått i ingenting annat, än att Göterna böljade besoldas, ty ifrån denna tid begynte romerska väldets makt att försvagas, och all den kraft, som det mistade, gafs åt dessa.

Jag gör således den slutsats, att utan att hafva egna vapen är intet välde säkert, utan beror helt och hållet af lyckans vexlingar, då det saknar den kraft, som kan försvara det i olyckan. Det har också städse varit visa mäns mening och åsigt, att ingenting är så svagt och ostadigt, som en makts rykte, som icke är grundad på egna krafter. Egna trupper äro de, som bestå af undersåtar, eller af borgare eller tjenare: alla andra äro antingen legotrupper eller hjelptrupper. Sättet att ordna egna trupper blir lätt att finna, om man tager i betraktande de i det föregående af mig anförda medel, och om man ger akt på det sätt, hvarpå Filip, Alexander den stores fader, och många fristater och furstar beväpnat sig, och hvilka anordningar de vidtagit; och jag åberopar helt och hållet dessa anordningar.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒