Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XIV. Hvad som tillkommer en furste i afseende på krigsväsendet

image_print

Cap. XIV. Hvad som tillkommer en furste i afseende på krigsväsendet

En furste bör således icke rikta sina tankar på något annat eller till yrke välja något annat än kriget, krigslagarna, krigstukten, ty detta är det enda, som tillkommer herrskaren, och är så kraftigt, att det icke allenast vidmakthåller födda furstar, utan till och med ofta upphöjer enskilda personer till denna värdighet. Deremot ser man, att när furstar mera tänkt på veklighet än på vapnen, hafva de förlorat sitt välde. Första orsaken till förlusten deraf är föraktet för detta yrke, och orsaken till förvärfvandet af väldet är att hafva omfattat detsamma.

Francesco Sforza blef, derföre att han var beväpnad, från enskild person hertig af Milano, och sönerna blefvo, derföre att de flydde vapnens mödor och besvärligheter, från hertigar enskilda personer. Bland andra orsaker till olycka, som den omständigheten, att du är obeväpnad, förorsakar dig, ådrager den dig äfven förakt, och detta är en skymf, för hvilken en furste bör akta sig, såsom längre fram skall sägas; ty mellan en beväpnad och en obeväpnad finnes intet gemensamt, och förnuftet vill icke, att en beväpnad frivilligt lyder en obeväpnad, och att en obeväpnad är trygg bland beväpnade tjenare, emedan, då å ena sidan finnes förakt och å den andra misstanke, det icke är möjligt, att de komma väl öfverens. Derföre kan en furste, som icke förstår sig på krigsväsendet, oberäknadt all annan olycka, såsom sagdt är, icke blifva älskad af sina soldater eller förlita sig på dem. Han bör således aldrig vända sina tankar från dessa krigiska öfningar, och han bör under freden öfva sig mer deri, än i krig, och detta kan han göra på två sätt: dels genom handling och dels genom själsöfning. Hvad handling beträffar bör han, utom att han håller sina soldater väl ordnade och öfvade, ständigt vara på jagt och dymedelst vänja sin kropp vid vedermödor och dessutom lära känna traktens beskaffenhet, bergens höjd, dalarnas in- och utgångar, slätternas utbredning, aktgifva på flodernas och träskens beskaffenhet [Se vidare härom Machiavellis Discorsi Bok 3. kap. 39.], och derpå använda den största omsorg.

En sådan kunskap är nyttig på två sätt. Först lär han att känna sitt land och kan bättre förstå sätten att försvara det; vidare förstår han genom sin kännedom om och erfarenhet af dessa trakter med lätthet beskaffenheten af hvarje annan ny post, som han kan behöfva utforska; ty de höjder, dalar, slätter, floder och träsk, som finnas t. ex. i Toscana, ega en viss likhet med andra provinsers; således kan man från kännedomen af en provins’ läge lätt komma till kännedom af andra. Den furste, som saknar denna erfarenhet, saknar den första egenskap, som en härförare bör ega, ty den lär honom att med fördel påträffa fienden, slå läger, föra krigshärarne, ordna drabbningarna, belägra fästningarne. Bland annat beröm, som af författarne tilldelats Achæernas furste Philopoemen, är äfven det, att han i fredstider aldrig tänkte på annat än sätten att föra krig, och då han var på fria fältet med sina vänner, plägade han ofta stadna och rådslå med dem: »om fienderna voro på denna kulle och vi befunne oss här med vår här, hvilkendera af oss skulle ha fördelen? huru skulle man säkert kunna gå dem till mötes med bibehållande af ordningen i lederna? om vi ville draga oss tillbaka, huru skulle vi gå till väga? om de drogo sig tillbake, huru skulle vi förfölja dem?» Han visade dem under vägen alla de fall, som kunna inträffa i krig, hörde deras åsigt, sade sin, och understödde den med sina skäl; på detta sätt kunde, till följd af detta ständiga eftersinnande, vid krigshärens förande aldrig någon (oförutsedd) händelse inträffa, utan att han skulle haft medel deremot.

Hvad åter själens öfning beträffar, bör fursten läsa historien och i den betrakta utmärkta mäns handlingar; se huru de förfarit i krig; undersöka orsakerna till deras segrar och nederlag, för att kunna undvika de senare och efterlikna de förra, och framförallt göra såsom i det förflutna utmärkta män gjort, hvilka, om någon inför dem blifvit berömd och ärad, tagit denne till mönster och i sitt minne alltid fasthållit hans bragder och handlingar, såsom Alexander den store säges hafva sökt att likna Achilles, Cæsar Alexander, Scipio Cyrus. Hvar och en, som läser den ofvannämnde Cyri lefvernes­beskrifning, författad af Xenophon, igenkänner sedan i Scipios lefnad, huru mycket detta efterliknande förskaffat honom ära, och huru mycket Scipio i kyskhet, vänlighet, mensklighet och ädelmod bildat sig efter det, som Xenophon skrifvit om Cyrus. På dylika medel måste en vis furste aktgifva och aldrig stå sysslolös i fredliga tider, utan med all flit samla sig ett förråd deraf, för att kunna draga nytta af dem i motgången, på det att, då lyckan vänder sig, den må finna honom beredd att motstå dess slag.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒