Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XIX. Att man bör undvika att blifva föraktad och hatad

image_print

Men då jag nu af de egenskaper, som i det föregående omtalas, har talat om de vigtigaste, vill jag i korthet sammanfatta de andra under denna allmänna regel, att fursten bör, såsom i det föregående till en del är nämndt, tänka på att undfly sådant, som gör honom förhatlig och föraktlig, och så snart han undviker detta, har han väl uppfyllt sitt åliggande och skall icke finna någon fara i den vanära, som kan drabba honom för annat. Förhatlig gör honom framförallt, såsom jag sagt, att vara rofgirig och tillegna sig andras egendom och qvinnor: härifrån bör han afhålla sig; och så snart man icke beröfvar den stora mängden af menniskor egendom eller heder, lefva de nöjda och man har endast att kämpa med äregirigheten hos få, och den kan tyglas på mångahanda sätt och med lätthet. Föraktad gör honom att anses ombytlig, lättsinnig, veklig, klenmodig, obeslutsam; härför bör en furste akta sig som för en klippa och bemöda sig om, att i hans handlingar må erkännas storhet, mod, värdighet, fasthet; hvad undersåtarnes enskilda angelägenheter angår, bör han i dem göra sin dom oåterkalleligt gällande och bibehålla sig i en sådan mening, att ingen må tänka på hvarken att bedraga honom eller föra honom bakom ljuset. Den furste, som inger en sådan tanke om sig, är tillräckligt ansedd, och mot den, som är tillräckligt ansedd, gör man med svårighet sammansvärjningar, och han blir icke lätt anfallen, blott det förljudes, att han är förträfflig och ärad af de sina. En furste bör nämligen hysa fruktan för två saker, den ena inom landet från sina undersåtars sida, den andra utom landet från utländska makters. Från den senare skyddar han sig med goda vapen och goda vänner; och om han har goda vapen, skall han alltid hafva goda vänner, och den inre ställningen skall alltid vara lugn, om den yttre är det, så framt den icke redan blifvit oroad af någon sammansvärjning; och om också den yttre ställningen blefve orolig, skall han, om han inrättat sig och lefvat såsom jag sagt, och om han icke låter modet falla, alltid motstå hvarje anfall, såsom jag sade, att Spartanen Nabis gjorde.

Men hvad undersåtarne beträffar, har han, då den yttre ställningen ej är orolig, att befara, det de i hemlighet sammansvärja sig mot honom; derifrån skyddar sig fursten tillräckligt, om han undviker att hatas och ringaktas, och om han gör folket tillfreds med sig; detta är, såsom jag utförligt visat, nödvändigt att vinna. Ett af de kraftigaste medel, en furste har mot en sammansvärjning, är, att han icke är hatad eller föraktad af den stora mängden, ty de, som sammansvärja sig, tro sig alltid göra folket tillfreds genom furstens död, men om de tro sig göra det förbittradt, fatta de icke mod att taga ett dylikt steg, ty de svårigheter, som äro på de sammansvurnes sida, äro otaliga. Erfarenheten visar, att många samman­svärjningar egt rum, men att få hafva fått ett lyckligt slut, ty den, som inlåter sig i sådana, kan icke vara ensam eller välja andra deltagare än dem, som han tror vara missnöjda, och så snart man afslöjat sina tänkesätt för en missnöjd, gifver man honom tillfälle att se sig till godo, ty om han yppar dem, kan han deraf hoppas hvarje fördel: så att, då han på den ena sidan ser vinsten säker, och på den andra tvifvelaktig och full af fara, måste han väl vara antingen en sällsynt vän eller furstens oförsonliga fiende, om han förblir trogen [Se Discorsi Bok 3, kap. 6.].

För att i korthet sammanfatta saken säger jag, att på de sammansvurnes sida finnes endast fruktan, afund, rädsla för straff; på furstens åter är väldets höghet, lagarna, skyddet af vänner och staten, så att, då härtill kommer folkets ynnest, kan omöjligt någon vara nog öfverdådig att göra en samman­svärjning. Då nämligen i vanliga fall de sammansvurne ha att frukta före utförandet af ogerningen, måste de i detta fall frukta äfven efteråt, då de efter fullbordadt brott hafva folket till fiender, och derföre icke kunna hoppas någon tillflykt. Härpå skulle oräkneliga exempel kunna gifvas, men jag vill nöja mig med ett, som inträffat i våra fäders tid. Då Herr Hannibal Bentivogli, farfader till den nuvarande Herr Hannibal och furste i Bologna, blifvit mördad af Cannescherna [Som täflade med Bentivoglierna om makten.], som sammansvurit sig mot honom, och då ingen annan afkomling af honom fanns än Herr Giovanni, som då låg i linda [I 6:te Boken af Storie säger Machiavelli, att barnet då var 6 år gammalt. Skillnaden är dock af föga betydenhet. Originalet har: quale era in fasce.], reste sig plötsligt folket efter detta mord och dödade alla Cannescher. Detta härledde sig från den folkgunst, hvilken huset Bentivogli på denna tid åtnjöt i Bologna, och denna var så stor, att då efter Hannibals död ingen var qvar, som kunde styra staten, och då invånarne i Bologna fått kännedom om, att i Firenze fanns en afkomling af Bentivoglierna, som ända dittills blifvit ansedd för son af en smed [Naturlig son af Hercules Bentivoglio, Hannibals kusin; han kallades Santi, och gällde i Florenz för att vara son af smeden Agnolo da Cascese. Santi uppförde sig så klokt, att, i stället för att hans förfäder alla blifvit dödade af sina fiender, han lefde i fred och dog med ära. Storie 6:te Boken.], begåfvo de sig dit för hans skull och uppdrogo åt honom styrelsen öfver sin stad, och denna styrdes af honom ända till dess Herr Giovanni kom till den ålder, att han sjelf kunde regera.

Jag sluter då, att en furste bör föga bry sig om samman­svärjningar, om folket är välvilligt stämdt mot honom; men om det är fiendtligt sinnadt mot honom och hatar honom, bör han frukta för allt och för alla. Väl ordnade stater och visa furstar ha med all omsorg varit betänkta på att icke bringa de stora i förtviflan, och att göra folket tillfredsställdt och nöjdt, ty detta är en af de vigtigaste saker, en furste har att iakttaga.

Bland väl ordnade och styrda riken i våra tider är det Franska [Il quale reqno vive sotto le leggi e sotto gli ordini più che alcuno altro regno. Discorsi Bok 3, kap. 1.], och der finnes en otalig mängd goda författningar, af hvilka frihet för folket och trygghet för konungen beror; af dessa är parlamentet [Han menar det i Paris, som gifver lif åt alla andra Parlament i Frankrike.] och dess myndighet den förnämsta, ty den, som ordnade detta rike och som kände de mäktigas äregirighet och öfvermod och ansåg det vara nödvändigt att lägga dem i munnen en tygel, som kunde hålla dem i styr, och å andra sidan kände mängdens, på fruktan grundade, hat emot de stora och ville betrygga dessa deremot, ville icke, att detta skulle vara konungens särskilda omsorg, för att befria honom från den ovilja, som han möjligen kunde röna af de stora, om han gynnade folket, och af folket, om han gynnade de stora; derföre insatte han en tredje domare, som skulle, utan att ådraga konungen ovilja, hålla de stora i tygeln och gynna de ringare. Icke kunde heller denna författning vara bättre, eller klokare, eller större anledning till trygghet för konungen och riket. Härur kan dragas en anmärkningsvärd regel, att furstarna böra låta det, som ådrager ovilja, utföras af andra, men förbehålla sig sjelfva nådebevisningarne [Zambellis Edit. har le cose di carico metter sopra d’altri, e le cose di grazia a sè medisimi. Ed. af 1813 har le cose di carico fare amministrare ad altri, e quelle di grazie a lor medesimi. La Testina har sumministrare och somministrare i stället för amministrare.].

Jag drager ånyo den slutsats, att en furste bör akta de stora utan att göra sig hatad af folket. Många skulle det måhända synas, att, om man tager i betraktande åtskilliga romerska kejsares lefnad och död, skulle de vara exempel, som stredo mot denna min åsigt, då mången befunnes alltid hafva lefvat exemplariskt och visat stor själskraft, men icke desto mindre förlorat väldet eller blifvit dödad af de sina, som sammansvurit sig mot honom. Då jag nu vill besvara dessa inkast, skall jag genomgå några kejsares egenskaper, i det jag visar orsaken till deras undergång, som icke strider emot hvad jag påstått, och till en del taga i betraktande hvad som är anmärkningsvärdt för den, som läser handlingarne från dessa tider. Jag skall nöja mig med att taga alla de kejsare, som följde på hvarandra från Marcus philosophen till Maximinus. Dessa voro: Marcus, hans son Commodus, Pertinax, Julianus, Severus, Antoninus, hans son Caracalla, Macrinus, Heliogabalus, Alexander och Maximinus. Först är att anmärka, att då man i andra välden har att strida endast med de stores äregirighet och folkets öfvermod, hade de Romerska kejsarne en tredje svårighet, nämligen att uthärda soldaternas grymhet och girighet; denna var en så svår omständighet, att den var orsaken till mångas undergång, då det var svårt att ställa tillfreds både soldaterna och folket, ty folket älskar lugnet och till följd deraf hofsamma furstar; soldaterna deremot älska en furste med krigiskt sinnelag och en, som är öfvermodig, grym och rofgirig. Dessa laster ville de, att han skulle utöfva bland folket, på det de skulle kunna få dubbel sold och tillfredsställa sin girighet och grymhet; häraf kom, att de kejsare, som icke af natur eller genom konst hade tillräckligt anseende att hålla båda partierna i tygeln, ständigt gingo under; och de flesta af dem, isynnerhet de, hvilka såsom uppkomlingar bestego thronen, togo sig, då de lärt känna svårigheten att förlika dessa två olika tänkesätt, före att tillfredsställa soldaterna, föga frågande efter, att de förorättade folket. Detta förfarande var nödvändigt, ty då furstarne icke kunna undgå att hatas af någon, böra de först och främst bemöda sig om att icke hatas af den stora mängden, och då de icke kunna komma derhän, böra de med all flit bemöda sig om att undfly de massors hat, som äro de mäktigare. Och derföre slöto sig de kejsare, som i följd af nyheten af deras välde behöfde en synnerlig gunst, till soldaterna heldre än till folket; detta lände dem likväl till nytta eller icke, allt efter som denna furste förstod att bibehålla sitt anseende hos dem.

Af dessa ofvannämnda orsaker kom det, att Marcus, Pertinax och Alexander, hvilka alla i sitt lefnadssätt ådagalade hofsamhet, älskade rättvisa, hatade grymhet och voro menskliga och välvilliga, med undantag af Marcus fingo ett olyckligt slut: Marcus ensam lefde och dog mycket ärad, ty han tillträdde regeringen på grund af arf och stod icke i förbindelse för detsamma hvarken hos soldaterna eller folket; vidare, begåfvad med många dygder, som gjorde honom vördad, höll han, så länge han lefde, båda klasserna inom skrankorna och blef aldrig hatad eller föraktad. Pertinax åter valdes till kejsare mot soldaternas vilja, och då de voro vana att lefva tygellöst under Commodus, kunde de icke fördraga det hederliga lefnadssätt, till hvilket Pertinax ville bringa dem; då han derigenom åsamkat sig hat, och dertill kom förakt för honom, derför att han var gammal, gick han under i första början af sin styrelse. Deraf är att märka, att hat ådrages såväl genom goda handlingar som genom dåliga, och derföre är, såsom jag i det föregående sagt, en furste, som vill behålla sitt välde, ofta tvungen att icke vara god, ty om den mängd, det må nu vara folk eller soldater eller store, hvars ynnest du anser dig behöfva för att bibehålla dig, är förderfvad, måste du foga dig efter dess sinnesstämning och tillfredsställa den; och då äro goda handlingar fiendtliga mot dig.

Men låtom oss komma till Alexande [Alexander Severus.]; han var så god, att bland annat beröm, som blifvit honom tilldeladt, äfven det är, att under de fjorton år han innehade väldet, ingen dödades af honom utan dom; icke desto mindre, då han ansågs för veklig och för en man, som lät styra sig af sin moder, och derigenom råkat i förakt, sammansvor sig hären emot honom och dödade honom.

Om vi nu å andra sidan undersöka egenskaperna hos Commodus, Severus, Antonius, Caracalla och Maximinus, skolen I finna dem mycket grymma och rofgiriga; ty de afhöllo sig, för att tillfredsställa soldaterna, från intet slag af oförrätt, som de kunde tillfoga folket, och alla fingo de ett olyckligt slut med undantag af Severus [Septimius Severus.]; ty hos honom fanns så stor kraft, att han, derigenom att han bibehöll soldaternas vänskap, kunde, ehuru folket var förtryckt af honom, alltid regera lyckligt; dessa hans egenskaper gjorde honom nämligen i soldaternas och folkets ögon så beundransvärd, att det senare blef förvånadt och häpet, de andra vördnadsfulla och tillfredsställda. Derföre, att hans handlingar, för att vara en ny furstes, voro stora, vill jag i korthet visa, huru väl han förstod att spela rolen af både räf och lejon, hvilkas naturer, såsom jag ofvan sagt, äro nödvändiga för en furste att efterhärma.

Då Severus lärt känna kejsare Juliani tröghet [Didius Julianus.], öfvertygade han sin här, hvars befälhafvare han var i Slavonien, att det vore väl gjordt att gå på Rom för att hämnas Pertinax’ död, hvilken hade blifvit mördad af det kejserliga gardet [Enligt Zambellis Edit. dalla guardia imperiale. Laurenz. M. S. och Edit. af 1813 har dai soldati pretoriani.], och under denna förevändning, utan att visa, att han eftersträfvade kejsarväldet, uppbröt han med hären mot Rom och var i Italien förr, än hans uppbrott var kändt. Då han anländt till Rom, blef han af fruktan vald till kejsare af senaten och Julius dödad. Efter denna början återstodo för Severus två svårigheter för hans önskan att göra sig till herre öfver hela riket, den ena i Asien, hvarest Niger, befälhafvare öfver de asiatiska härarna, hade låtit utropa sig till kejsare, den andra i vestern, från Albini sida, hvilken också eftersträfvade kejsardömet. Då han ansåg farligt att öppet förklara sig för fiende till dem båda, beslöt han att angripa Niger och bedraga Albinus, och skref till denne, att han, som af senaten blifvit vald till kejsare, ville dela denna värdighet med honom; han sände honom titeln af Cæsar och upptog honom genom senatsbeslut till medregent; detta antogs af Albinus såsom uppriktigt. Men sedan Severus öfvervunnit och dödat Niger och återställt lugnet i östern samt återkommit till Rom, anförde han i Senaten klagomål mot Albinus, såsom den der, föga tacksam för de välgerningar, han mottagit af honom, förrädiskt sökt att mörda honom, och han såg sig derföre tvungen att bryta upp och bestraffa hans otacksamhet. Sedan han aftågat och träffat honom i Frankrike, fråntog han honom både lif och välde.

Den, som sålunda noga undersöker dennes handlingar, skall finna honom vara ett det grymmaste lejon och en den listigaste räf, och skall se honom fruktad och ärad af en hvar och icke hatad af hären, och han skall icke förundra sig, om han, en uppkomling, kunnat bibehålla ett så stort välde, ty hans stora anseende skyddade honom alltid från det hat, som folket kunnat fatta mot honom för hans rofferiers skull.

Men hans son Antoninus var också ganska utmärkt och i besittning af egenskaper [Enligt Zambellis läsart: fu ancor lui eccellentissimo, ed aveva in sè parti. Edit af 1813 och andra: fu ancor lui uomo eccellentissimo, ed aveva in sè parti eccellentissime.], som gjorde honom beundransvärd i folkets ögon och omtyckt af soldaterna; han var nämligen en krigisk man, kunde i hög grad uthärda hvarje möda, föraktade all kräslig mat och annan veklighet, hvilket gjorde honom älskad af alla härarne. Icke desto mindre var hans vildhet och grymhet så stor och så oerhörd, alldenstund han efter mordet [Enligt läsarten occisioni. Åtskilliga andra har occasioni.] på flera enskilda personer dödat en stor del af Roms och hela Alexandrias befolkning, att han blef högst förhatlig för alla menniskor och började att fruktas till och med af sin omgifning, så att han blef dödad af en centurion midt i sin egen här.

Här bör man märka, att dylika mord, som äro en följd af ett beslutsamt och hårdnackadt sinnes öfverläggning, icke kunna undvikas af furstar, ty hvar och en, som icke frågar efter sitt lif, kan begå dem; men en furste bör mindre frukta för dem, ty de äro ganska sällsynta. Han bör endast akta sig för att svårt förolämpa någon af dem, af hvilka han betjenar sig och med hvilka han omgifver sig i sitt rikes tjenst, såsom Antoninus gjorde, hvilken på ett skymfligt sätt hade aflifvat en broder till denna centurion och hvarje dag hotade honom, men det oaktadt bibehöll honom vid sin lifvakt; detta var ett öfverdådigt förfarande och som borde störta honom, såsom också skedde.

Men låtom oss komma till Commodus. Denne hade stor lätthet att behålla väldet, alldenstund han hade det i arf, såsom varande son af Marcus, och han hade blott behöft följa sin faders fotspår, och han skulle hafva tillfreds­ställt både folket och soldaterna, men då han var af ett grymt och djuriskt sinnelag, företog han sig, för att kunna utöfva sin rofgirighet bland folket, att på allt sätt gynna soldaterna och göra dem tygellösa; och då han å andra sidan icke tog sin värdighet i akt, i det han tätt och ofta nedsteg på theatrarne för att kämpa med gladiatorerna och gjorde annat, som var mycket lågt och föga värdigt den kejserliga högheten, blef han föraktlig i soldaternas ögon, och då han var hatad af det ena partiet och föraktad af det andra, skedde en samman­svärjning emot honom, och han blef dödad.

Det återstår oss att skildra Maximini egenskaper. Han var en mycket krigisk man, och härarna, som voro ledsna vid Alexanders veklighet, om hvilken i det föregående är taladt, valde honom till kejsare. Kejsardömet innehade han dock icke länge, ty två saker gjorde honom hatad och föraktad: den ena, att han var af ytterst låg börd, ithy att han vaktat får i Thracien (denna omständighet var öfverallt väl bekant och förskaffade honom stort förakt i allas ögon); den andra att han, som vid sitt inträde till väldet uppskjutit att begifva sig till Rom och taga den kejserliga thronen i besittning, hade om sig ingifvit den tanken, att han var mycket grym, i det han genom sina ståthållare i Rom och öfverallt i riket utöfvat mycken grymhet. Derföre, då alla menniskor voro upprörda af förakt för hans låga börd och å andra sidan af hat, då man fruktade hans grymhet, samman­gaddade sig först Afrika, och sedan senaten jemte Roms hela folk och hela Italien, emot honom; med dem förenade sig hans egen här, och denna, som belägrade Aquileja och rönte svårigheter vid dess eröfrande, trött på hans grymhet och mindre fruktande honom, då den såg honom hafva så många fiender, dödade honom.

Jag vill icke tala hvarken om Heliogabalus, eller om Macrinus, eller om Julianus, hvilka, emedan de voro föraktliga [Contennendi. Edit. af 1818 har vili.] i allt, genast gingo under, utan jag skall gå till slutet af denna betraktelse och säger, att furstarne i våra tider mindre hafva denna svårighet att i sin regering (nödgas) på ett utomordentligt sätt förnöja soldaterna; ty ehuru visserligen något afseende måste göras på dem, försvinner dock detta snart, då ingen af dessa furstar har krigshärar samlade, som åldrats med styrelserna och förvaltningen af provinserna, såsom romerska kejsardömets härar voro; och om det således på denna tid var nödvändigt att ställa soldaterna tillfreds mer än folket, var det derföre, att soldaterna förmådde mer än folket; nu är det nödvändigare för alla furstar, med undantag af Turkiska Storherrn och Sultanen (af Egypten), att tillfredsställa folket än soldaterna, ty folket förmår mer än dessa. Jag undantager härifrån Turkiska Storherrn, emedan han ständigt omger sig med tolf tusen man fotfolk och femton tusen man till häst, af hvilka hans rikes trygghet och styrka beror, och det är nödvändigt för honom att med åsido­sättande af hvarje afseende på folket bibehålla manskapets vänskap. Likadant är Sultanens rike, och då det helt och hållet är i soldaternas händer, måste äfven han, utan att fästa afseende vid folket, bibehålla deras vänskap. Man bör märka, att detta Sultanens rike är olika alla andra furstendömen, ty det liknar det kristna påfvedömet, hvilket icke kan kallas hvarken ärftligt eller nytt furstendöme, i det icke den döda furstens söner blifva arfvingar och herrskare, utan den, som är vald till denna värdighet af dem, som hafva myndighet dertill. Och då denna författning är uråldrig, kan icke ett sådant furstendöme kallas nytt, emedan i det icke finnas några af de svårigheter, som finnas i nya furstendömen, ty, om också fursten är ny, äro denna stats författningar gamla och ordnade så, att de emottaga honom som om han vore deras ärftliga herrskare.

Men om jag nu återgår till vårt ämne, säger jag, att enhvar, som öfverväger hvad i det föregående blifvit afhandladt, skall se, att antingen hat eller förakt varit orsaken till de i det föregående nämnda kejsares undergång, och skall äfven inse, hvaraf det härledde sig, att, då en del gick till väga på ett sätt och en del på ett motsatt, i båda af dessa den ena fick ett lyckligt slut, den andra ett olyckligt; för Pertinax och Alexander var det nämligen, alldenstund de voro nya furstar, onyttigt och skadligt att de ville efterhärma Marcus, som var en ärftlig furste; likaledes var det för Caracalla, Commodus och Maximinus förderfligt att söka likna Severus, då de icke hade så stor duglighet, som behöfdes för att följa hans spår.

Derföre kan i ett furstendöme icke en ny furste efterhärma Marci handlingar, ej heller är det nödvändigt att göra det med Severi, utan han bör taga från Severus de egenskaper, som äro nödvändiga för att grundlägga ett välde, och af Marcus de, som äro passande och ärofulla för bevarandet af ett välde, som redan är stadgadt och betryggadt.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒