Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XV. Om de ting, genom hvilka menniskor, och isynnerhet furstar, vinna beröm eller ådraga sig tadel

image_print

Cap. XV. Om de ting, genom hvilka menniskor, och isynnerhet furstar, vinna beröm eller ådraga sig tadel

Det återstår nu att se, huru en furstes sätt och förhållande till sina undersåtar och vänner bör vara beskaffadt. Emedan jag vet, att många hafva skrifvit härom, fruktar jag, då äfven jag nu skrifver härom, att anses förmäten, då jag, isynnerhet i behandlande af detta ämne, skiljer mig ifrån deras åsigt. Men då det är min afsigt att skrifva något nyttigt för den, som förstår det, har jag tyckt det mera lämpligt att rätta mig efter sakens verkliga beskaffenhet, än föreställningen om densamma, och många hafva inbillat sig, att fristater och furstendömen funnits, hvilka man i verkligheten aldrig sett eller lärt känna. Det är nämligen så stor skillnad mellan huru man verkligen lefver och huru man bör lefva, att den, som försummar det som sker för det som borde ske, han bereder snarare sin undergång än sin räddning; ty den, som i alla stycken vill uppföra sig såsom en god menniska, han måste gå under bland så många, som icke äro goda. Derföre är det nödvändigt för en furste, som vill bibehålla sig, att lära sig att kunna vara icke god, och göra bruk deraf eller icke efter nödvändighetens kraf.

I det jag sålunda lemnar åsido det, som man inbillar sig om en furste, och undersöker verkligheten, säger jag, att alla menniskor, då man talar om dem, och isynnerhet furstar, derföre att de äro högre uppsatta, betecknas efter någon af dessa egenskaper, som förvärfva dem tadel eller beröm; så anses en frikostig, en annan njugg, för att begagna ett Toskanskt ord (girig [avaro] betecknar nämligen på vårt språk äfven den, som genom rof åstundar att förvärfva; njugg [misero] kalla vi den, som för mycket afhåller sig från att begagna sin egendom); en hålles för slösare, en annan för rofgirig; en grym, en annan mild; en trolös, en annan trofast; en qvinnlig och feg, en annan vild och modig; en mensklig, en annan grym; en lösaktig, en annan kysk; en redlig, en annan listig; en hård, en annan medgörlig; en sträng, en annan lättsinnig; en from, en annan fritänkare, och så vidare.

Jag vet väl, att enhvar skall erkänna, att det skulle vara något högst berömvärdt, om, af alla de ofvan uppräknade egenskaperna, hos en furste funnes de, som anses goda; men då de icke kunna egas eller i sin helhet användas, emedan de menskliga förhållandena ej medgifva det, är det nödvändigt för honom att vara så vis, att han förstår att undfly vanäran af de laster, som skulle beröfva honom väldet, och att akta sig för de laster, som icke beröfva honom det, om det är möjligt; är detta åter icke möjligt, kan han med mindre betänklighet öfverlemna sig åt dem. Vidare bör han icke bry sig om, om han ådrager sig vanäran af de laster, utan hvilka han svårligen kan bevara sitt välde, ty om man noga betraktar allt, så skall man finna, att mången sak, som synes vara en dygd, skulle, om man fullföljde den, leda till undergång; mången annan sak åter skall synas en last, men om man iakttager den, uppstår deraf trygghet och välstånd.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒