Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XVI. Om frikostighet och njugghet

image_print

Cap. XVI. Om frikostighet och njugghet

Om jag då börjar med de första ofvannämnda egenskaperna, säger jag, att det vore godt att hållas för frikostig. Icke desto mindre skadar dig en frikostighet, som utöfvas på ett sådant sätt, att du icke blir fruktad; ty om den utöfvas dygdigt och såsom den bör utöfvas, blir den icke känd, och du skall icke undgå vanäran af dess motsats. Derföre är det, om man bland menniskor vill bibehålla namnet frikostig, nödvändigt att icke sky någon slags kostnad: på sådant sätt skall en så beskaffad furste med dylika verk alltid uttömma hela sin förmögenhet och skall slutligen, om han vill behålla namnet frikostig, bli tvungen att betunga folket med utomordentliga pålagor och stränga utpressningar och göra allt, som kan göras för att förskaffa sig penningar. Detta börjar att göra honom förhatlig för undersåtarne och ringaktad af enhvar, då han blir fattig, så att, sedan han med denna sin frikostighet förolämpat många och begåfvat få, han har känning af första missöde och sväfvar i fara vid första vådliga tillfälle; märker han detta och vill draga sig tillbaka, ådrager han sig straxt skymfen att anses njugg.

En furste således, som icke kan utöfva denna frikostighets­dygd utan skada för sig så, att den blir känd, bör, om han är klok, icke fråga efter, om han kallas njugg, ty han skall med tiden alltid anses mera frikostig, då man ser, att med hans sparsamhet inkomsterna räcka till för honom, att han kan försvara sig mot dem, som bekriga honom, och kan företaga något utan att betunga folket; på sådant sätt kommer han att visa frikostighet mot alla dem, som han icke fråntager något, hvilka äro otaliga, och njugghet mot alla dem, hvilka han icke gifver något, och dessa äro få. I våra tider hafva vi sett storverk utföras endast af dem, som hållits för karga, de andra tillintetgöras. Påfven Julius II tänkte, så snart han för att vinna påfve­värdigheten betjenat sig af namnet att vara frikostig, icke vidare på att bibehålla det, för att kunna föra krig mot konungen af Frankrike, och har utfört så många krig utan att pålägga någon skatt mer än vanligt, ty hans långvariga sparsamhet har förskaffat medel för de öfverflödiga utgifterna. Den nuvarande konungen af Spanien [Ferdinand V, konung af Castilien och Arragonien.] skulle, om han blifvit ansedd för frikostig, icke hafva börjat eller utfört så stora företag.

Således bör en furste, för att icke nödgas plundra sina undersåtar, för att kunna försvara sig, för att icke blifva fattig och föraktad, för att icke tvingas att blifva rofgirig, föga bry sig om, att han ådrager sig namnet att vara njugg, ty detta är en af de laster, som göra honom herrskande. Om någon skulle säga: »Cæsar kom till väldet genom frikostighet, och många andra hafva kommit till de högsta värdigheter derigenom, att de varit och ansetts för frikostiga», så svarar jag härpå: »Antingen är du redan furste eller är du på väg att blifva det. I förra fallet är en sådan frikostighet skadlig; i det senare är det visserligen nödvändigt att anses för frikostig, och Cæsar var en af dem, då han eftersträfvade högsta väldet i Rom; men om han, sedan han bemäktigat sig det, lefvat längre och icke minskat dessa utgifter, skulle han hafva förstört detta välde».

Om någon invände: »många hafva varit furstar och med sina krigshärar utfört stora saker, hvilka ansetts ganska frikostiga», så svarar jag: »Antingen slösar fursten med sin egen och sina undersåtars egendom, eller med andras. I förra fallet bör han vara sparsam; i det senare bör han icke underlåta något slag af frikostighet. För den furste, som tågar fram med krigshärar, som närer sig af rof, plundringar och pålagor, och hushållar med andras egendom, för honom är en sådan frikostighet nödvändig; i annat fall skulle han icke följas af soldaterna. Och med det, som tillhör hvarken dig eller dina undersåtar, kan du vara frikostigare, såsom fallet var med Cyrus, Cæsar och Alexander; ty att förslösa andras egendom beröfvar icke något anseende, utan ökar det: det är endast förslösandet af egna medel, som skadar. Det finnes intet, som förtär sig sjelft så mycket som frikostigheten, ty medan du utöfvar den, förlorar du medlen att utöfva den, och blir antingen fattig och föraktad, eller rofgirig och förhatlig, om du vill undfly fattigdomen. Isynnerhet bör en furste akta sig att han icke blir föraktad och hatad; och frikostighet leder till båda dessa saker. Derföre är det visare att bibehålla namnet att vara njugg, hvilket ådrager vanrykte utan hat, än att för att anses frikostig nödgas ådraga sig namnet af rofgirig, hvilket ådrager vanrykte jemte hat.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒