Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XVII. Om grymhet och mildhet, och om det bättre att vara älskad eller fruktad

image_print

Cap. XVII. Om grymhet och mildhet, och om det bättre att vara älskad eller fruktad

Jag öfvergår härnäst till de andra förutnämnda egenskaperna och säger, att hvarje furste bör önska att anses mild, och icke grym. Icke desto mindre bör han akta sig för att missbruka denna mildhet. Cesar Borgia hölls för grym; icke desto mindre hade denna hans grymhet infört ordning i Romagnan, gjort den enig och i den infört lugn och trohet. Om detta väl tages i öfvervägande, skall man se, att han varit mycket mildare än det Florentinska folket, som, för att undgå namnet att vara grymt [Emedan det icke ville utrota de två slägterna Panciatici och Cancellieri, hvilka söndrade denna stad i två partier och genom sina tvister bragte allt i oreda och förvirring. Machiavelli Discorsi Bok 3, kap. 27.], tillät, att Pistoja förstördes. Derföre bör en furste icke bekymra sig om, att han ådrager sig namnet grym, om han vill behålla sina undersåtar eniga och trogna, ty med statuerandet af ganska få exempel skall han befinnas frommare än de, som af för mycken mildhet låta oordningar fortfara, hvaraf mord och rof härflyta, ty dessa skada vanligtvis en hel allmänhet, då deremot de afrättningar, som komma från fursten, skada blott en enskild. Och af alla furstar är det för en ny sådan omöjligt att undgå namnet grym, alldenstund alla nya stater äro uppfyllda af faror. Derföre ursäktar Virgilius genom Didos mun grymheten af hennes regering genom dess nyhet, i det hon säger:

Res dura, et regni novitas me talia cogunt
Moliri, et late fines custode tueri.

Farors hot och det rikes bestånd, jag grundat, mig tvungit
Att med väpnad makt förvara gränsernas trygghet.

Æneid. Bok. 1, vers. 563, 564.

Icke desto mindre bör en furste icke förhasta sig att tro och att handla, och bör icke heller sjelfmant injaga fruktan, utan med klokhet och mensklighet gå till väga så hofsamt, att icke öfverdrifvet förtroende gör honom oförsigtig, och öfverdrifvet misstroende odräglig. Häraf uppstår en fråga: om det är bättre att vara älskad än fruktad, eller att vara fruktad än älskad. Härpå svaras, att man borde önska att vara både det ena och det andra; men då det är svårt, att de kunna stå tillsammans, är det mycket säkrare att vara fruktad än älskad, då man måste undvara ett af de två. Om menniskorna kan man nämligen i allmänhet säga, att de äro otacksamma, flyktiga, att de förställa sig, fly farorna, äro begärliga efter vinst, och så länge du bevisar dem välgerningar, tillhöra de dig alla, erbjuda dig blod, egendom, lif och söner, såsom jag i det föregående nämnt, då behofvet är aflägset; men då det närmar sig, uppresa de sig. Den furste, som helt och hållet stödt sig på deras ord, går under, om han befinnes icke hafva tagit några andra mått och steg; ty de vänner, som förvärfvas genom betalning, och icke genom själens höghet och adel, förtjenar man visserligen att ega, men man eger dem ej och man kan icke förfoga öfver dem vid förefallande behof. Äfven hysa menniskor mindre betänklighet vid att förolämpa en, som gör sig älskad, än en, som gör sig fruktad, ty kärleken är fästad vid ett band af tacksamhet, hvilket, då menniskorna äro onda, sönderslites vid hvarje tillfälle, då egennyttan så bjuder; fruktan deremot fasthänger med fruktan för straff, som aldrig upphör. Likväl bör en furste göra sig älskad på ett sådant sätt, att, om han icke förvärfvar kärlek, han likväl undgår hatet, ty att vara fruktad och icke hatad kan mycket väl låta sig förenas, och han skall alltid blifva det, om han icke förgriper sig mot sina medborgares och undersåtars egendom och qvinnor. Om han också måste taga någon afdaga, bör han göra det, då tillräckligt rättfärdigande och tydlig orsak förefinnes; men framför allt bör han afhålla sig ifrån andras egendom, ty menniskor glömma förr en faders död, än förlusten af sitt arf. Vidare fattas aldrig skäl att tillegna sig personers egendom, och den, som börjar att lefva af rof, finner alltid anledning att bemäkta sig främmande egendom; deremot äro anledningarne att utgjuta blod mera sällsynta och saknas oftare [Se vidare Machiavellis Discorsi Bok 3, kap. 19.]. Men då fursten är i spetsen för sina härar och har en mängd soldater under sitt befäl, då är det alldeles nödvändigt, att han alldeles icke bekymrar sig om att han kallas grym [Se dersammastädes Bok 3, kap. 21.], ty utan detta namn hålles en krigshär icke enig eller böjd att företaga något.

Ibland Hannibals beundransvärda dater räknas äfven den, att, fastän han hade en mycket betydlig här, sammansatt af oräkneliga slags menniskor, och hvilken blifvit förd att strida i ett främmande land, inom den aldrig uppstod någon söndring mellan soldaterna eller resning mot fursten, så i hans motgång som medgång [Se sistnämnda kapitel.]. Detta kunde icke härleda sig från annat än denna hans omenskliga grymhet, hvilken i förening med hans oräkneliga förtjenster i hans soldaters ögon alltid gjorde honom vördad och fruktansvärd; och utan denna egenskap skulle hans öfriga förtjenster icke varit nog att åstadkomma denna verkan. Dock finnas skriftställare med ringa urskiljning, som å ena sidan beundra dessa hans handlingar, under det de å den andra fördöma orsaken till dem. Att det är sannt, att hans öfriga förtjenster icke skulle ha varit tillräckliga, kan man se af Scipios exempel (en högst sällsynt man, icke allenast på sin tid, utan i hela den kända historien), ty hans härar gjorde uppror mot honom i Spanien, hvilket icke härledde sig från något annat än hans öfverdrifna mildhet [Sedan nödgades han dock använda större stränghet. Dersammastädes.], hvilken hade gifvit hans soldater större sjelfsvåld, än som var förenligt med krigstukten. Detta förebråddes honom i senaten af Fabius Maximus, som kallade honom förderfvare af det Romerska krigsväsendet. Då Locrerna af en Scipios underfältherre blifvit illa behandlade, blefvo de icke hämnade af honom eller denna underfältherres [Plutarchus kallar honom Pleminius.] fräckhet bestraffad, och detta allt kom af hans medgörliga sinnelag; sålunda sade någon, som ville ursäkta honom i senaten [Quintus Metellus.], att många menniskor funnos, som bättre förstodo att icke begå några fel, än att rätta andras. Detta sinnelag skulle med tiden hafva fläckat Scipios rykte och ära, om han med bibehållande af det hade fortfarit att utöfva (högsta) makten, men då han lefde under senatens styrelse, icke blott doldes detta hans fel, utan lände honom till heder.

Häraf drager jag den slutsats, då jag vänder mig till frågan om att vara fruktad och älskad, att då menniskorna älska efter sin egen vilja och frukta efter furstens, bör en vis furste stödja sig på det, som är hans, och icke på det, som är andras: han bör endast, som förut är sagdt, beflita sig om att undgå hatet.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒