Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XVIII. På hvad sätt furstar böra hålla sina löften

image_print

Cap. XVIII. På hvad sätt furstar böra hålla sina löften

Huru berömvärdt det är hos en furste att hålla tro och lofven, att föra en fläckfri och rättskaffens vandel, det inser hvar och en. Icke desto mindre ser man af erfarenheten i våra tider, att de, som föga brytt sig om redlighet och som förstått bedåra menniskornas hjernor genom list, hafva uträttat stora saker och slutligen besegrat dem, som tagit redligheten till rättesnöre för sitt uppförande.

Man bör då veta, att det finnes två sätt att strida, det ena med lagarne, det andra med styrkan. Det första sättet tillhör menniskorna, det andra djuren. Men emedan det första ofta icke är tillräckligt, måste man taga sin tillflykt till det andra. Emellertid är det för en furste nödvändigt att förstå väl begagna sig af både djurets och menniskans vapen. Detta har blifvit furstarne i förtäckta ordalag antydt af de gamla skriftställarne, då de skrifva, att Achilles och många andra forntidens furstar lemnades till Centauren Chiron att uppfostras; att hafva till uppfostrare ett väsende, som till hälften är menniska och till hälften djur, betecknar ingenting annat, än att en furste behöfver förstå att begagna sig af både den ena och den andra naturen; och den ena har ingen varaktig nytta utan den andra. Då en furste sålunda är tvungen att förstå väl begagna sig af djurets natur, bör han taga räfven och lejonet till mönster, ty lejonet kan icke akta sig för snarorna, räfven icke försvara sig mot vargarna. Han måste sålunda vara räf, för att känna snarorna, och lejon, för att skrämma vargarne. De, som blott vinnlägga sig om att likna lejonet, förstå icke detta. Följaktligen hvarken kan eller bör en vis furste hålla sitt ord, såvida det länder till hans skada, och de skäl, som förmådde honom att gifva löftet, ej mera finnas till [Detta kapitel kan med skäl anses såsom ett bland de vigtigaste i Machiavellis Furste, det är här man sökt grundvalen för hans politiska system, det är isynnerhet här man finner orsaken, hvarför namnet Machiavellism har blifvit gifvet åt en försåtlig, samvetslös och trolös politik. Det har blifvit olika tolkadt af hans vänner och af hans vedersakare. Några hafva, för att rädda hans heder, häri velat finna en bitter ironi, en snara för tyrannerna, och Rousseau säger i Contrat Social Livre 3, Chap. 6: Machiavel était un honnête homme et un bon citoyen … En feignant de donner des leçons aux rois, il en a donné de grandes aux peuples, Le prince de Machiavel est le livre des Républicains. Härvid frågar man sig dock: Finnes verkligen någon furste så förderfvad, att man vågar framställa för honom sådana grundsatser att följa? och vidare: Finnes det någon furste nog dum, att man skulle kunna tillåta sig en sådan ironi mot honom, att man skulle hoppas, att han skulle gå i en så groft utlagd snara? Man kan möjligen fatta en sådan grad af förderf, men ej en sådan dumhet. Machiavelli menar nog hvad han säger, men man bör härvid ej glömma, i hvilka tidsförhållanden han lefde, att det är för en usurpator, han framställer dessa grundsatser, och att det var mot ännu större och trolösare tyranner han trodde sig gifva honom vapen i händerna — nyttan af dessa råd inskränkte sig således till de tider och omständigheter, i hvilka han lefde. Det onda, som tillskrifvits Machiavellismen, härleder sig från senare politiska skriftställare, som ej insett detta, utan framställt dessa grundsatser såsom lämpliga för alla tider och förhållanden. Erfarenheten visar, att sveket visserligen till en tid kan ega framgång, men att det på längden blir skadligt, utom det att det är gudlöst, och vore alla menniskor trolösa och menedare, vore det slut med allt menskligt samhälle.].

Om menniskorna alla voro goda, skulle denna regel icke vara god, men då de nu äro onda, och icke skulle hålla sina löften till dig, så behöfver du ej heller hålla dina till dem. Och aldrig saknade en furste lagliga skäl att bemantla sin trolöshet. Härpå skulle man kunna gifva oräkneliga exempel från nyare tider, och visa, huru många löften hafva blifvit omintetgjorda genom furstarnes trolöshet, och den, som bäst förstått likna räfven, har lyckats bäst. Men det är nödvändigt att kunna under en fager yta dölja denna natur, och vara en mästare i förställnings­konsten [Simulatore e dissimulatore. Simulatore är en, som låtsar vara hvad han icke är, dissimulatore en, som döljer hvad han är.]. Menniskorna äro så enfaldiga och följa till den grad ögonblickets kraf, att den, som bedrager, alltid finner den, som låter bedraga sig. Af nyare exempel vill jag icke förtiga ett. Alexander VI gjorde aldrig annat än bedrog menniskorna, tänkte aldrig på något annat och fann alltid föremål att bedraga. Det har aldrig funnits en menniska, som (till det yttre) visat större allvar i sina bedyranden och som med högtidligare eder bekräftat en sak och som mindre hållit den [Man brukade säga om Alexander VI och hans son, hertigen af Valentinois, att den ene aldrig gjorde hvad han sade och den andre aldrig sade hvad han gjorde, och att båda hade till grundsats, att man borde gifva sitt ord åt alla men hålla det åt ingen. Om någon förebrådde dem deras samvetslöshet och trolöshet, svarade de, att de visserligen hade svurit, men icke lofvat att hålla sin ed.]. Icke desto mindre lyckades honom alltid hans svek, ty han kände väl denna del af verlden.

Det är således icke nödvändigt för en furste att ega alla de ofvannämnda egenskaperna, men det är mycket nödvändigt att synas ega dem. Ja jag vågar till och med säga, att, om man har dem och alltid utöfvar dem, äro de skadliga, men om man synes ega dem, nyttiga. Så till exempel är det visserligen godt att synas mild, trogen, mensklig, from och redlig, och att vara det, men man bör ega ett sådant välde öfver sitt sinne, att, om det är nödigt att icke vara det, man har förmåga och förstånd att ändra uppförande och göra motsatsen. Och man bör behjerta detta, att en furste, och isynnerhet en ny furste, icke kan iakttaga alla de ting, för hvilka menniskor hållas för goda, då han ofta är nödsakad att för bibehållande af sitt välde handla emot redligheten, emot barmhertigheten, emot menskligheten, emot religionen. Derföre måste hans sinne ständigt vara redo att vända sig efter hvad vindarne och lyckans vexlingar bjuda, och, som jag förut sagt, icke afvika från det godas väg, men om så är nödigt, inträda på det ondas. En furste bör således hafva stor omsorg, att icke något yttrande någonsin går öfver hans läppar, som icke är fullt af de ofvannämnde fem egenskaperna, och då man ser och hör honom, bör han synas sjelfva godheten, sjelfva troheten, sjelfva redligheten, sjelfva menskligheten, sjelfva religionen. Ingenting är nödvändigare att synas ega, än den sista egenskapen, ty menniskorna dömma i allmänhet mera efter ögonen än efter händerna, emedan det är alla gifvet att se, men få att känna. Hvar och en ser hvad du synes, få känna hvad du är, och dessa få våga icke motsätta sig mängdens tanke, som har statens majestät till sitt försvar; och vid alla menniskors handlingar, och isynnerhet furstars, från hvilka man icke kan vädja till högre dom, ser man blott på utgången. En furste må derföre tänka på att segra [Editionen af 1813, som här är följd, har vincere. Zambelli och andra Edit. hafva vivere.] och att bibehålla sitt välde: medlen skola alltid anses hederliga och berömmas af en hvar, ty hopens omdöme rättar sig alltid efter skenet och sakens utgång; och i verlden finnes intet annat än hopen, och fåtalet gäller blott då något, när mängden icke har något att stödja sig vid.

En viss furste i nuvarande tid, hvars namn det icke är lämpligt att nämna, predikar aldrig annat än frid och trohet, men är den största ovän till båda, och skulle, om han iakttagit dem, flera gånger förlorat sina stater och sitt anseende [Machiavelli syftar här på Ferdinand V, konung af Arragonien och Castilien, som blott genom svek och trolöshet eröfrade Neapel och Navarra. Om honom sade skämtsamt en samtida Italiensk furste: »Förr än jag skulle förlita mig på Ferdinands eder, skulle jag vilja, att han svore vid en Gud, på hvilken han trodde».].

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒