Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XX. Huruvida fästningar och mycket annat, som furstar ofta företaga, äro nyttiga eller skadliga

image_print

Cap. XX. Huruvida fästningar och mycket annat, som furstar ofta företaga, äro nyttiga eller skadliga

Några furstar hafva, för att i trygghet kunna bibehålla sitt välde, afväpnat sina undersåtar; andra hafva hållit de underlydande länderna söndrade i partier; andra hafva underhållit fiendskap mot sig sjelfva; andra hafva beflitat sig om att vinna på sin sida dem, som i början af regeringen voro misstänkta; andra hafva uppbyggt fästningar; andra hafva nedrifvit och förstört dem. Ehuru ett bestämdt omdöme icke kan uttalas om allt detta, om man icke ingår i de särskilda förhållandena i de stater, i hvilka något dylikt beslut kunde vara att fatta, skall jag dock tala derom så vidlyftigt, som ämnet i sig sjelf medgifver.

Aldrig hände det således, att en ny furste afväpnade sina undersåtar, utan då han funnit dem obeväpnade, har han alltid beväpnat dem, ty i det du beväpnar dem, blifva dessa vapen dina, de, som äro dig misstänkta, blifva trogna, och de, som voro trogna, fortfara i sin trohet, och blifva ifrån att vara undersåtar dina anhängare. Och då icke alla undersåtar kunna beväpnas, kan man, då de, hvilka man beväpnar, gynnas, med större trygghet förfara med de öfriga; och denna olikhet i behandling, som de märka med afseende på sig, gör dem dig förbundna, och de andra ursäkta dig, emedan de anse det vara nödvändigt, att de hafva större förtjenst, som hafva större faror och större förpligtelser. Men om du afväpnar dem, börjar du att förolämpa dem och visar, att du misstror dem, antingen af feghet eller af brist på förtroende, och både den ena och andra af dessa meningar alstrar hat mot dig; och då du icke kan förblifva obeväpnad, måste du taga din tillflykt till legotrupper, och deras beskaffenhet har jag i det föregående skildrat; och om de också vore goda, kunna de icke vara det till den grad, att de skydda dig både från mäktiga fiender och misstänkta undersåtar. Derföre har, såsom jag sagt, en ny furste i en ny stat alltid uppsatt sina härar inom landet, och historien är uppfylld af dylika exempel. Men om en furste förvärfvar en ny stat, som liksom en lem är förenad med hans gamla rike, då måste han afväpna denna stat, med undantag af dem, som i eröfringen af detsamma visat sig som hans anhängare, och äfven dem bör han med tiden och vid tillfälle göra vekliga och qvinliga, och anordna så, att hans rikes hela krigsmakt består af de hans egna soldater, som i det gamla riket lefva nära honom. Våra förfäder och de, som ansågos visa, plägade säga, att man måste bibehålla (väldet öfver) Pistoja genom partier, och Pisa genom fästningar, och de underhöllo till den ändan oenighet i en och annan underlydande stad, för att lättare kunna besitta den. Detta kunde vara väl gjordt på en tid, då Italien på visst sätt var i jemvigt, men synes mig icke nu kunna framställas som regel, ty jag tror icke, att söndringar någonsin åstadkommo [Enligt läsarten i Edit. af 1813 che le divisioni facessero mai. Zambelli jemte andra har che le divisioni fatte faccino mai.] något godt, utan det är oundvikligt, att, då fienden nalkas, de söndrade städerna med ens gå förlorade, emedan det svagare partiet alltid skall sluta sig till de utländska makterna, och det andra skall icke kunna försvara sig.

Venezianarne, föranledda, såsom jag tror, af ofvan nämnda orsaker, underblåste i de dem undergifna städerna splitet mellan Guelfiska och Ghibellinska partierna, och ehuru de aldrig tilläto dem komma till blods­utgjutelse, underhöllo de likväl bland dem dessa miss­hälligheter, på det invånarne i dessa städer, sysselsatta med dessa sina tvister, icke skulle resa sig [Si movessero enligt Zambelli. Edit. af 1813 har si unissero.] mot dem. Detta utföll, såsom man såg, sedan icke efter deras afsigt, ty då de blifvit slagna vid Vailà, fattade plötsligt ett af dessa partier mod och fråntog dem hela staten.

Ett sådant förfaringssätt antyder således svaghet hos fursten, ty i ett kraftfullt furstendöme skall sådant split aldrig tillåtas [Machiavelli omtalar i 3:e Boken 27 kap. af Discorsi, att ett sändebud från konungen i Frankrike, monsignor di Lant, då han fick höra, att Florentinarne tillhörde det ena eller andra partiet, tadlat detta, sägande, att konungen (Ludvig XII) aldrig tillät någon undersåte säga sig tillhöra konungens parti, emedan han icke ville veta af några partier i sitt land.], emedan det gagnar endast i fredstid, då man derigenom lättare kan behandla undersåtarne; men då kriget kommer, visar ett sådant förfarande sin bedräglighet. Furstar blifva utan tvifvel stora, då de öfvervinna de svårigheter och det motstånd, som gjorts dem; och derföre uppväcker lyckan, i synnerhet då den vill göra en ny furste stor, hvilken mer än en ärftlig behöfver vinna anseende, fiender åt honom och låter dem företaga stämplingar mot honom, på det han måtte få tillfälle att besegra dem och på denna stege, som hans fiender upprest åt honom, stiga högre. Derföre anse många, att en vis furste, då han har tillfälle dertill, bör med list underhålla någon fiendskap emot sig, på det att, sedan denna blifvit undertryckt, desto mer storhet för honom sjelf måtte uppkomma deraf. Furstarna, och isynnerhet de nya, hafva funnit mer trohet och mer nytta hos dem, som i början af deras regering ansetts misstänkta, än hos dem, för hvilka de i början hyste förtroende. Pandolfo Petrucci, furste af Siena, styrde sitt rike mera med deras tillhjelp, som voro misstänkta, än med de andras. Men om denna sak kan man icke tala vidlyftigt, ty den vexlar efter personen: jag vill blott säga det, att de män, som i början af en regering varit (hans) fiender, skall fursten, såvida de äro af den beskaffenhet, att de behöfva ett stöd för att hålla sig uppe, alltid kunna vinna på sin sida med största lätthet; och de äro tvungna att tjena honom med så mycket större trohet, ju nödvändigare de inse det vara för dem att med sina handlingar utplåna den ofördelaktiga tanke, som han hade om dem: och på så sätt drager fursten alltid mer nytta af dem, än af sådana, som, i det de tjena honom med alltför stor säkerhet, försumma sina åligganden.

Eftersom ämnet fordrar det, vill jag här icke underlåta att påminna en furste, som nyligen intagit ett rike genom invånarnes ynnest, att noga öfverväga, hvilken orsak föranledt dem, hvilka gynnat honom, att göra det; och om den icke är en naturlig böjelse för honom, utan blott missnöje med det förra statsskicket, skall han med stor möda och svårighet kunna bibehålla deras vänskap, ty det blir omöjligt för honom att kunna förnöja dem. Om han, efter de exempel, som hemtas ur gamla och nya historien, noga undersöker orsaken härtill, skall han se, att det är mycket lättare att vinna de mäns vänskap, som förut voro nöjda med staten och derföre voro hans ovänner, än dem, som, derföre att de icke voro nöjda, blefvo hans vänner och förhjelpte honom att bemäktiga sig staten. Det har varit furstarnes vana att, för att med större säkerhet kunna bevara sitt välde, bygga fästningar, såsom de der skulle vara en tygel på dem, som skulle kunna företaga sig att motsätta sig dem, och för att ega en säker tillflykt vid ett första anfall. Jag berömmer detta sätt, ty det har af ålder varit brukadt. Icke desto mindre har man sett Herr Niccolò Vitelli i våra dagar förstöra två fästningar i Città di Castello, för att bibehålla detta välde. Guid’Ubaldo, hertig af Urbino, nedref, sedan han återvändt till sitt välde, derifrån han blifvit förjagad af Cesar Borgia, i grund alla fästningar i denna provins och ansåg sig utan dem med större svårighet kunna ånyo förlora denna stat [Hertigen af Urbino nedref fästningarne i sitt land, emedan han, som var älskad af sina undersåtar, icke ville ådraga sig deras hat genom att visa misstroende till dem; dessutom kunde han icke försvara dessa fästningar utan att hafva en här i fält. Machiavellis Discorsi Bok. II, kap. 24.]. Bentivoglierna förforo på samma sätt, sedan de återvändt till Bologna [Dessa blefvo varnade genom påfven Julius d. 2:s exempel, hvilken, efter att hafva uppbygt en fästning i Bologna och dit insatt en guvernör, som lät döda många af invånarne, förlorade både staden och fästningen, då den uppretade befolkningen grep till vapen. Dersammastädes.]. Fästningar äro således nyttiga eller icke, efter tidsomständig­heterna, och om de gagna i ett afseende, skada de i ett annat. Denna punkt kan bestämmas på följande sätt.

Den furste, som mera fruktar folket än utländingar, bör bygga fästningar, men den, som mera fruktar utländingar än folket, bör vara dem förutan. Slottet i Milano, som Francesco Sforza uppbyggde, har ådragit och skall ådraga huset Sforza flera krig, än någon annan oordning i denna stat [Emedan den stora tillit, de hade till denna fästning, kom dem att icke fråga efter folkets tillgifvenhet. Se vidare härom förut nämnda kapitel.]. Den bästa fästning, som finnes, är derföre att icke vara hatad af folket; ty om du också har fästningar, och folket hatar dig, frälsa de dig icke, emedan det aldrig fattas folket utländingars hjelp, då det gripit till vapen. I våra dagar ser man icke, att de i något afseende gagnat någon furste, om icke grefvinnan af Furlì [Catharina Sforza, dotter till Francesco och syster till Ludvigo Moro, hertigar af Milano.], efter hennes gemåls, grefve Girolamos [Girolamo Riario, brorson till påfven Sixtus IV. Se Storie Fiorentine Bok. 8 mot slutet.], död; ty derigenom kunde hon undgå folkets anfall och vänta hjelp från Milano och återvinna sitt välde; och omständigheterna voro då sådana, att utländingen icke kunde bispringa folket. Men sedermera hjelpte fästningar äfven henne icke mycket, då Cesar Borgia anföll henne, och folket, hennes ovän, förenade sig med utländingen. Sålunda skulle det både då och förut varit tryggare för henne att icke vara hatad af folket, än att hafva fästningar.

Om då dessa saker tagas i öfvervägande, skall jag berömma både den, som bygger fästningar och som icke bygger, och tadla enhvar, som i förlitande på dessa föga frågar efter, om han hatas af folket.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒