Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XXI. Huru en furste bör uppföra sig för att förvärfva anseende

image_print

Ingenting gör en furste så aktad, som stora företag och att han gifver sällsynta föredömen. Vi hafva i våra dagar Ferdinand, konung af Arragonien, den nuvarande konungen af Spanien [Ferdinand V.]. Denne kan nästan kallas en ny furste, emedan han från att vara en svag konung, i rykte och ära blifvit den första konung i kristenheten; och om man betraktar hans handlingar, skall man finna dem alla ganska betydande, och en och annan utomordentlig. Han angrep i början af sin regering Granada [Som då innehades af Morerna.], och detta företag blef grundvalen för hans välde. Först och främst gjorde han det, då han icke hade något annat för händer och utan aning om att möta något hinder; han höll de Castilianska baronernas sinnen sysselsatta dermed, hvilka, emedan de tänkte på detta krig, icke tänkte på några hvälfningar; och under tiden förvärfvade han anseende och välde öfver dem, utan att de varseblefvo det. Med kyrkans och folkets penningar kunde han underhålla sina härar och med detta långa krig lägga grunden till sin krigsmakt, hvilken sedan gjorde honom ärad. Dessutom, för att kunna utföra större värf, lade han sig, alltid betjenande sig af religionens täckmantel, vinn om en from grymhet, i det han förjagade Morerna [Eller Moriskerna, Morernas afkomlingar. Inqvisitionen infördes denna tid i Spanien. Ferdinand säges hafva förjagat 700,000 Moriska Familjer ur Spanien — en politik, som säkerligen var mycket dålig, och hvarigenom landet förlorade både i folkmängd och välmåga.] och beröfvade sitt rike deras verksamhet; intet exempel kan vara mera förunderligt [Mirabile enl. Edit. af 1813. Zambelli har miserabile.] och sällsynt. Under samma förevändning anföll han Afrika, gjorde det Italienska fälttåget, har slutligen angripit Frankrike, och på sådant sätt alltid företagit stora ting, hvilka ständigt hållit undersåtarnes sinnen i spänning och förundran och sysselsatta med utgången af dem. Dessa hans handlingar hafva på sådant sätt härflutit ur hvarandra, att de aldrig gifvit menniskorna rådrum att i lugn [Quietamente operargli contro. Edit. af 1813. Zambelli har quietare ed operargli contro.] kunna stämpla mot honom.

Det gagnar en furste också mycket att gifva sällsynta efterdömen i den inre förvaltningen, liknande dem, som berättas om Herr Bernabò af Milano [Bernabò Galeazzo, son och efterträdare till Francesco Sforza, hertig af Milano.], då tillfälle dertill gifves af någon, som i det borgerliga lifvet företager något utomordentligt, vare sig till godt eller ondt; och att välja ett sådant sätt att belöna eller straffa denne, att man länge må kunna tala derom. Framför allt bör en furste i hvarje sin handling bemöda sig att om sig framkalla ryktet att vara stor och utmärkt. Ytterligare blir en furste aktad, om han är uppriktig vän och uppriktig fiende, det vill säga, då han utan hänsyn öppet framträder till någons förmån emot en annan; detta förfarande skall alltid blifva nyttigare än att hålla med ingen, ty om två mäktiga grannar till dig komma i strid med hvarandra, äro dessa antingen sådana, att, om en af dem segrar, du har att frukta af segraren, eller icke. I hvilket som helst af dessa två fall blir det dig alltid nyttigare att öppet framträda och föra ett ärligt krig; i förra fallet nämligen, om du icke öppet framträder, blir du alltid ett byte för segraren till den besegrades förnöjelse och tillfredsställelse, och ingen får anledning att skydda eller upptaga dig. Segraren vill nämligen icke hafva misstänkta vänner, hvilka icke understödja honom i motgången; den besegrade mottager dig icke, emedan du icke velat med vapen i hand deltaga i hans öde.

Antiochus hade på kallelse af Ætolerna begifvit sig till Grekland för att förjaga Romarne derifrån. Antiochus skickade sändebud till Achæerna, som voro Romarnes vänner, för att uppmana dem att icke taga någonderas parti, och Romarne å andra sidan sökte öfvertala dem att gripa till vapen för sig. Denna sak kom till öfverläggning i Achæernas råd, hvarest Antiochi sändebud uppmanade dem att vara på ingendera sidan. Härpå svarade Romerska sändebudet: hvad det förfaringssätt beträffar, som säges vara det bästa och nyttigaste för eder stat, att icke inlåta eder i vårt krig, så finnes intet, som mer strider deremot, alldenstund I, om I icke inlåten eder deri, utan att skörda någon tack eller ära skolen blifva segrarens pris. Det skall alltid inträffa, att den, som icke är din vän, skall uppfordra dig att hålla med ingen, och den, som är din vän, skall åstunda, att du öppet förklarar dig med vapen i hand. Obeslutsamma furstar välja oftast, för att undfly de ögonblickliga farorna, denna utväg, att vara på ingens sida, och gå oftast under. Men om fursten frimodigt och öppet förklarar sig till förmån för det ena partiet, och den, på hvars sida du står, segrar, är han dig förbunden, om han också är mäktig och du blir beroende af hans godtycke, och då är kärleksbandet knutet; och menniskorna äro aldrig så utan heder, att de genom ett sådant prof på otacksamhet skulle bereda din undergång. Vidare äro segrarna aldrig så afgjorda [Enligt läsarten i Edit. af 1813 schiette. Zambelli har prospere.], att segraren ju icke behöfver göra afseende på något, och i synnerhet på rättvisan. Men om den, på hvars sida du är, besegras, finner du tillflykt hos honom, och han hjelper dig så länge han kan, och du blir deltagare i ett öde, som ännu en gång kan få ett bättre utseende.

I det andra fallet, då de stridande äro så beskaffade, att du icke har att frukta segraren, är det så mycket större klokhet att taga någons parti, ty du går att störta en med tillhjelp af den, som borde rädda honom, om han voro klok, och, om han segrar, är beroende af ditt godtycke; och att han med ditt bistånd icke skulle segra, är omöjligt.

Här bör anmärkas, att en furste bör akta sig att någonsin göra gemenskap med en mäktigare än han sjelf för att förorätta en annan, utom när nöden tvingar honom, såsom i det föregående säges [Se Kap. 13.], ty om han segrar, blir du beroende af hans godtycke, och furstar böra, så mycket de kunna, undvika att bero af andras godtycke. Venezianarne förbundo sig med Frankrike mot hertigen af Milano, och hade kunnat undvika detta förbund, hvaraf deras undergång var en följd. Kan det deremot icke undvikas, såsom händelsen var med Florentinarne, då påfven och Spanien med härsmakt angrepo Lombardiet, då bör en furste af ofvannämnda skäl biträda ett sådant förbund. Icke heller må någon stat tro sig kunna taga säkra mått och steg, utan den bör anse alla, den har att taga, för ovissa, ty det ligger i tingens ordning, att ingen någonsin söker att undfly en olägenhet, som icke råkar ut för en annan; men klokheten består i att förstå att urskilja olägenheternas beskaffenhet och välja det mindre onda såsom godt [Se vidare Storie Fiorentine Bok. 2.].

En furste bör också visa sig som älskare af förtjensten och ära de utmärkta i hvarje konst. Dernäst bör han väcka sina medborgares håg att i lugn utöfva sina yrken, både i handel och åkerbruk och hvarje annat menskligt värf; på det icke den ena må afhålla sig från att försköna sina besittningar af fruktan att de fråntagas honom, den andra från att öppna en handel af fruktan för utskylderna; deremot bör han utsätta belöningar för den, som vill företaga något sådant, och för hvar och en, som tänker på att på något sätt förkofra sin stad eller sin stat. Dessutom bör han på lämpliga tider af året sysselsätta folket med fester och skådespel och, då hvarje stad är delad antingen i skrån eller i klasser, taga sig an dessa samfund, någon gång vara tillsammans med dem, gifva prof på sin mildhet och prakt; likväl ständigt fasthållande högheten af sin värdighet, ty detta får aldrig i något uraktlåtas.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒