Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XXII. Om furstars sekreterare

image_print

Af icke ringa vigt för en furste är valet af rådgifvare: dessa äro goda eller icke allt efter furstens klokhet, och den första slutsats, man drager om en herrskare och hans själs­förmögenheter, drages, då man ser de menniskor, med hvilka han omgifver sig; då de äro dugliga och trogna, kan man alltid anse honom vis, emedan han förstått att urskilja dem, som äro dugliga, och att bibehålla dem trogna mot sig; äro de åter annorlunda beskaffade, kan man alltid fälla ett ogynnsamt omdöme om honom, ty det första fel han begår, begår han i detta val. Ingen kände Herr Antonio da Venafro såsom rådgifvare åt Pandolfo Petrucci, furste af Siena, som icke ansåg Pandolfo för en ganska klok man, då han hade denne till rådgifvare.

Nu finnes det tre slags menniskor; somliga inse af sig sjelfva, andra inse så mycket, som man föreställer dem [Enligt Zambellis läsart: l’altro intende quanto da altri gli è mostro. Edit. af 1813 har l’altro discerne quello che altri intende.], några inse hvarken af sig sjelfva eller på andras framställningar; det första är det förträffligaste, det andra förträffligt, det tredje onyttigt. Om Pandolfo icke kunde sättas i första rummet, måste han således nödvändigt sättas i det andra, ty så ofta någon har omdöme att urskilja det goda och onda, någon gör och säger, så bedömmer han, om han också icke sjelf har någon uppfinningsförmåga, rådgifvarens onda och goda verk, berömmer de senare och bestraffar de förra, och rådgifvaren kan icke hoppas att bedraga honom, utan förblifver redlig.

Men att lära känna rådgifvaren gifves det för en furste följande osvikliga medel. Så snart du ser rådgifvaren tänka mera på sig än på dig, och att han i alla sina handlingar söker sin egen nytta, blir en så beskaffad man aldrig en god rådgifvare, och du skall aldrig kunna förlita dig på honom, ty den, som har någons stats­angelägenheter om hand, bör aldrig tänka på sig, utan på fursten, och aldrig erinra honom om något, som icke rör honom. Å andra sidan bör fursten, för att bibehålla sin rådgifvare redlig, tänka på honom [Så sade Philip II af Spanien till sin förste minister, Ruy Gomez: sköt ni mina angelägenheter, jag skall nog sköta edra.], i det han ärar honom, gör honom rik, gör honom sig förbunden och förlänar honom värdigheter och embeten, på det att de i tillräcklig mängd erhållna värdigheterna och rikedomarne måtte föranleda honom att icke åstunda andra värdigheter och rikedomar, och de tillräckligt många embetena komma honom att frukta förändringar, då han inser, att han icke kan bestå utan fursten [Enligt Zambellis läsart: acciochè li assai onori, le assai ricchezze concessegli, siano causa che egli non desideri altri onori e ricchezze; e gli assai carichi gli faccino temere le mutazioni, conoscendo non poter reggersi senza lui. Edit. af 1813 har acciochè vegga che non può stare senza di lui, e che gli assai onori non gli facciano desiderare più ricchezze, e gli assai carichi gli facciano temere le mutazioni.]. Då således furstarne och rådgifvarne äro så beskaffade, kunna de hysa förtroende för hvarandra; men om det är annorlunda, blir slutet alltid förderfligt, antingen för den ena eller för den andra.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒