Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XXIII. Huru smickrare böra undflys

image_print

Jag vill icke förbigå ett vigtigt kapitel och ett fel, för hvilket furstar med svårighet taga sig till vara, om de icke äro mycket kloka eller hafva gjort ett godt val. Detta handlar om smickrare, af hvilka hofven äro uppfyllda; ty menniskor finna så stort behag i det, som är deras eget, och bedraga sig så deruti, att de med svårighet taga sig tillvara för denna pest; och om de vilja göra det, löpa de fara att blifva föraktade. Ty det finnes intet annat sätt att akta sig för smicker, än att menniskorna inse, att de icke förolämpa fursten genom att säga honom sanningen: men om hvar och en kan säga honom sanningen, fattas vördnaden. Derföre bör en vis furste beträda en tredje väg, i det han i sin stat utväljer visa män, och endast dessa bör han gifva frihet att tala sanningen till honom, och endast i de saker, han frågar om, och icke annat: men han bör fråga dem om allt och höra deras åsigter, och sedan sjelf besluta efter sitt tycke, och mot dessa rådgifvare och enhvar af dem uppföra sig så, att hvar och en inser, att ju friare man talar, desto behagligare blir det honom [Såsom fallet var med konung Johan II af Portugal, hvilken svarade en af sina hofmän, hvilken hos honom enträget anhöll om en befattning: »jag spar den åt en man, som aldrig smickrat mig».]; utom dessa bör han icke vilja lyssna på någon, stå fast vid den beslutade saken, och framhärda i sina beslut. Om en furste handlar annorlunda, störtas han antingen genom smickrarne eller ändrar sig ofta efter olikheten i sina tycken, och följden deraf blir, att han blir ringaktad.

Till detta ändamål vill jag anföra ett exempel från nutiden. Presten Lucas sade en gång, då han talade om den nuvarande kejsaren Maximilian, sin herre, att han icke rådgjorde med någon och aldrig gjorde något efter sin vilja, hvilket härledde sig deraf, att han iakttog ett uppförande, som var motsatt det förutnämnda. Kejsaren är nämligen en sluten man, meddelar ingen sina planer, hör ingens åsigter om dem, men då de, när de skola sättas i verket, börja att blifva kända och uppenbara, börjar hans omgifning att sätta sig emot dem, och han, medgörlig, afstår från dem. En följd häraf är, att hvad han gör den ena dagen, gör han om intet den andra [Ett fel, som kejsar Leopold (I) sedermera sades hafva ärft af Maximilian I.], och att man aldrig vet hvad han vill eller ämnar göra, och att man icke kan bygga på hans beslut.

En furste bör således alltid rådföra sig med andra, men när han vill, och icke när andra vilja; ja, han bör betaga enhvar modet att råda honom i något, om han icke begär råd; deremot bör han väl vara en flitig frågare, och sedan tåligt afhöra sanningen angående de saker, hvarom han frågat, och till och med, om han märker, att någon af en eller annan orsak icke säger honom den, vredgas deröfver. Då vidare några anse, att en furste, som om sig inger den tanke, att han är vis, anses så icke till följd af sin egen natur, utan till följd af de goda råd, han får af sin omgifning, bedraga de sig utan tvifvel, ty det är en allmän regel, som aldrig sviker, att en furste, som icke är vis af sig sjelf, icke kan få goda råd, om han icke redan händelsevis öfverlemnat sig åt en enda person, som leder honom i allt, och som är en mycket klok man. I detta fall kan han visserligen vara väl handledd, men hans välde skulle ega kort bestånd, ty denna ledare skulle inom kort tid göra honom hans stat förlustig; rådför sig åter en furste, som icke är vis, med mer än en, får han alltid stridiga råd och skall icke af sig sjelf förstå att förena dem. Af rådgifvarne skall hvar och en tänka på sin egendom, och han skall icke förstå att bestraffa eller bedöma dem. De kunna ej heller befinnas vara annorlunda, ty menniskorna skola alltid förblifva onda, om de icke af en nödvändighet göras goda.

Derföre blir detta slutsatsen, att goda råd, från hvem de än komma, nödvändigt måste härflyta ur furstens klokhet, och icke furstens klokhet ur goda råd.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒