Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XXIV. Hvarföre Italiens furstar förlorat sina stater

image_print

Cap. XXIV. Hvarföre Italiens furstar förlorat sina stater

Om en ny furste med klokhet iakttager de regler, jag i det föregående nämnt, kommer han att synas gammal, och blifver hastigt säkrare och fastare i staten, än om han vore arftagare dertill. En ny furste är nämligen mer bemärkt i sina handlingar, än en ärftlig; och om dessa blifva kända såsom goda, tillvinna de sig menniskors tillgifvenhet mycket mera och tillförbinda sig dem mycket mera, än om de härstammade från den gamla fursteätten, ty menniskor intagas vida mer af det närvarande, än det förflutna, och om de i det närvarande finna sin fördel, fröjda de sig deråt och söka ej något annat, utan taga snarare furstens försvar på allt sätt, om han ej i annat uraktlåter sin skyldighet. Så får han en dubbel ära, att hafva lagt grunden till ett nytt furstendöme, och hafva utrustat och stärkt det med goda lagar, goda vapen, goda vänner och goda exempel; liksom den får dubbel skam, som är född furste och genom sin brist på klokhet förlorat sitt furstendöme.

Betraktar man de herrskare i Italien, hvilka i våra dagar förlorat sitt välde, såsom konungen af Neapel, hertigen af Milano och andra, skall man hos dem finna först och främst ett gemensamt fel i afseende på vapnen, af skäl, som i det föregående utförligt äro afhandlade; vidare skall man se, att en och annan af dem haft folket till fiende, eller, om han haft folket till vän, icke förstått att försäkra sig om de stora: ty utan dessa fel förloras icke stater, som hafva så stor kraft, att de kunna hålla en krigshär i fält. Philip af Macedonien [Fader till Perseus, den sista konungen af Macedonien.], icke Alexander den stores fader, utan den, som besegrades af Titus Quinctius, hade en obetydlig stat i förhållande till Romarnes och Grekernas storhet, som angrepo honom: icke desto mindre underhöll han, emedan han var en krigisk man och förstod att hålla folket uppe och försäkra sig om de stora, i flera år kriget mot dem, och om han till slut förlorade väldet öfver någon stad, bibehöll han dock sitt rike.

Således må dessa våra furstar, som i många år innehaft sitt furstendöme, icke anklaga lyckan, derföre att de sedan förlorat det, utan sin egen feghet; ty då de aldrig i de lugna tiderna tänkt på, att dessa kunna förändras (och detta är ett gemensamt fel för menniskorna, att de i lugnet icke tänka på stormen), tänkte de, när motgångens tid redan kom, icke på att försvara sig, utan att fly, och hoppades, att folket, utledset vid segrarnes öfvermod, skulle kalla dem tillbaka. Detta medel är godt, då de andra svika; men det är mycket illa att hafva försummat andra medel för detta, ty man borde aldrig vilja falla derföre, att man tror sig sedan kunna finna någon, som åter hjelper oss upp. Antingen sker detta icke, eller är, om det sker, icke säkert för dig, emedan detta försvar varit uselt och icke berodde på dig; och endast det försvar är godt, säkert och varaktigt, som beror af dig och din egen kraft.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒