Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XXV. Huru stort inflytande lyckan har i menskliga ting, och huru man kan motstå henne

image_print

Det är mig icke obekant, att många hyst och ännu hysa den tanke, att jordiska ting styras af lyckan och af Gud på det sätt, att menniskorna med sin klokhet icke kunna förbättra dem, ja, icke ens kunna göra något slags motstånd; häraf skulle man kunna sluta, att det icke lönar mödan att mycket bekymra sig om tingen, utan låta sig ledas af ödet. Denna åsigt har i våra dagar blifvit ännu mera gängse i följd af den stora omhvälfningen af förhållanden, som man upplefvat och hvarje dag upplefver, tvärtemot hvarje mensklig förmodan. Då jag stundom tänker härpå, är jag i viss mån böjd att gå in på deras åsigt. Likväl, på det vår fria vilja ej må försvinna, anser jag, att det visserligen kan vara sannt, att ödet bestämmer öfver hälften af våra handlingar, men att det dock lemnar oss att bestämma öfver den andra hälften, eller åtminstone icke mycket mindre.

Jag liknar lyckan vid en häftigt brusande flod, som, när den vredgas, öfversvämmar slätterna, omkullstörtar träd och byggnader, borttager jorden från ett ställe och för den till ett annat; hvar och en flyr för densamma och viker för dess raseri, utan att kunna göra något motstånd. Men fastän den är så våldsam, hindrar detta dock icke, att menniskorna kunna, då tiderna äro lugna, taga sina försigtighetsmått genom uppkastande af vallar och fördämningar, så att, om den sedan stiger, den antingen kan gå genom en kanal eller åtminstone dess våldsamhet icke blir så tygellös och förderflig. På samma sätt förhåller det sig med lyckan; den utöfvar sin makt der, hvarest det icke finnes någon ordnad motståndskraft, och rigtar sina anfall dit, der det icke finnes några vallar eller dammar att hålla den tillbaka.

Om man betraktar Italien, som är skådeplatsen för dessa omhvälfningar, och som framkallat dem, skall man finna, att det är ett fält utan någon vall och damm. Om det hade varit skyddadt af tillräcklig kraft, likasom Tyskland, Spanien och Frankrike, skulle denna öfversvämning icke hafva åstadkommit de stora omhvälfningar, som den gjort, eller icke alls egt rum.

Detta må vara nog sagdt om lyckan i allmänhet. Men om jag inskränker mig mer till enskildheter, så säger jag, att man ser en furste i dag vara lycklig och i morgon gå under, utan att man märkt honom hafva förändrat natur eller beskaffenhet. Detta härleder sig, som jag tror, först och främst af de orsaker, jag i det föregående utförligt afhandlat [Efter läsarten i Laurenz. M. S. och Editionen af 1813, som har discorse. Zambellis Ed. har trascorse.], nämligen att den furste, som stöder sig helt och hållet på lyckan, faller, då denna vexlar. Vidare tror jag, att den blir lycklig, hvars förfarings­sätt öfverens­stämmer med tids­omständigheterna, och likaledes den olycklig, som ej förstår att rätta sig efter dem. Ty man ser menniskorna i de saker, som föra dem till det önskade målet, nämligen ära och rikedomar, gå olika tillväga: den ena med försigtighet, den andra med häftighet; den ena med våldsamhet, den andra med list; den ena med tålamod, den andra med motsatsen: och hvar och en kan uppnå sitt mål på dessa olika sätt. Man ser också, att af två, som gå försigtigt till väga, den ena når sitt mål, den andra icke, och likaledes, att två andra af motsatt sinnelag, den ena försigtig, den andra häftig, uppnå samma mål. Detta kommer af ingenting annat än af tidernas beskaffenhet, allt efter som de passa för deras sätt att gå till väga eller icke.

Häraf kommer detta mitt yttrande, att två personer, som gå tillväga på olika sätt, kunna komma till samma resultat, och af två som gå tillväga på samma sätt, uppnår den ena målet, den andra icke. Häraf beror äfven vexlingen i vår lycka, ty om för den, som går till väga med försigtighet och klokhet, tids­omständigheterna taga en gynnsam vändning, går det honom lyckligt; men i motsatt fall går han under, emedan han icke ändrar uppförande [Pietro Soderini procedeva in tutte le cose sue con umanità e pazienza. Prosperò egli e la sua patria mentre che i tempi furono conformi al modo del proceder suo: ma come vennero dipoi tempi dove bisognava rompere la pazienza e l’umilità, non lo seppe fare; talchè insieme con la sua patria rovinò. Machiavelli, Discorsi sopra la prima deca di T. Livo, Lib. III, Cap. IX.].

Men det finnes ingen så vis menniska, att hon kan lämpa sig efter dessa förändringar, dels derföre, att hon icke kan handla emot sin naturliga böjelse, dels också derföre, att hon ej kan öfvertygas derom, att det är nyttigt att afvika från en väg, på hvilken hon alltid haft framgång. Derföre förstår icke en försigtig menniska att gå häftigt och kraftigt tillväga, då det är tid dertill, utan går derföre under; om hon deremot förändrade natur med tiderna och omständigheterna, skulle icke lyckan ändra sig.

Påfven Julius II gick i alla sina företag tillväga med häftighet och fann tidsförhållandena så passande för sitt förfarings­sätt, att han alltid lyckades i sina planer. Betrakten hans första företag mot Bologna, medan Herr Giovanni Bentivogli ännu lefde. Venedig var missnöjdt dermed, konungen af Spanien öfverlade med Frankrike om detta företag; icke desto mindre deltog Julius personligen, vild och häftig som han var, i detta fälttåg. Dettas öppnande höll Spanien såväl som Venedig tvekande och i overksamhet; det senare af fruktan, det förra derföre, att det önskade återvinna hela konungariket Neapel: och å andra sidan drog han med sig konungen af Frankrike, hvilken, då han såg honom i rörelse och önskade vinna hans vänskap för att förödmjuka Venedig, ansåg sig icke kunna neka honom hjelptrupper utan att förolämpa honom.

Sålunda uträttade Julius med sitt hastiga uppbrott hvad aldrig någon annan påfve med all mensklig klokhet skulle ha gjort, ty om han dröjt med sitt aftåg, från Rom till dess han träffat nödiga aftal och ordnat allt, skulle han aldrig hafva lyckats. Frankrike skulle nämligen påhittat tusen ursäkter, och de andre skulle hafva injagat honom skräck på tusen sätt.

Jag vill förbigå hans öfriga handlingar, som alla varit likadana och alla lyckats honom väl; kortheten af hans lefnad [Menas här kortheten af hans lefnad eller hans regering? Han var 70 år, när han dog, och få lefva längre, åtminstone kan det ej kallas en kort lefnad. Han regerade öfver 9 år, hvilket är längre än de flesta påfvar regera i betraktande af den framskridna ålder, vid hvilken de vanligen väljas. Förmodligen menas väl, att han ej lefde nog länge att erfara lyckans vexlingar.] har besparat honom att röna motsatsen, ty hade sådana tider kommit, att han måst gå försigtigt tillväga, skulle deraf hans undergång följt, emedan han aldrig skulle hafva lemnat det förfarings­sätt, för hvilket han af naturen var böjd.

Jag sluter häraf, att de menniskor, som envisas att vidhålla sitt förfarings­sätt, äro lyckliga, så länge detta öfverens­stämmer med lyckans vexlingar, men om detta ej är fallet, olyckliga.

Jag för min del tror, att det är bättre att vara häftig än försigtig; ty lyckan är en qvinna, och det är nödvändigt att slå och plåga henne för att hålla henne i under­gifvenhet, och man ser att hon förr låter besegra sig af dem, som behandla henne sålunda, än af dem, som gå tillväga med kall­sinnighet. Derför gynnar hon alltid, liksom en qvinna, unga män, emedan de äro mindre försigtiga, mera häftiga, och med större djerfhet befalla henne.

⇐föregående innehåll⇑ nästa⇒