Politiska idéer -- klassiska texter på svenska

Cap. XXVI. Uppmaning att befria Italien från barbarerna

image_print

Då jag tager i betraktande allt hvad jag i det föregående sagt, och öfverväger, om tids­omständigheterna i Italien för närvarande vore sådana, att de skulle kunna bringa en ny furste ära, och om der funnes tillfälle för en klok och kraftfull man att der införa en ny styrelseform, som lände honom till ära och landets invånare till lycka, så synes det mig, att så många omständigheter sammanträffa till förmån för en ny furste, att jag icke vet någon tid, som varit gynnsammare för detta ändamål. Om det, såsom jag sagt, för att inse Moses’ värde var nödvändigt, att Israels folk råkade i slafveri i Egypten; om det för att lära känna Cyri storhet och mod var nödvändigt, att Perserna voro undertryckta af Mederna, och om det för att framställa Thesei utmärkta egenskaper i sitt rätta ljus var nödvändigt, att Atheniensarne voro splittrade, så har det i våra tider, för att fullt uppskatta värdet af en kraftfull Italiensk ande, varit nödvändigt, att Italien råkat i sin närvarande olyckliga belägenhet, kommit i större slafveri än Hebreerna, i större förtryck än Perserna, att dess inbyggare blifvit mera splittrade än Atheniensarne, att de blifvit utan öfverhufvud, utan lagar, (att landet blifvit) misshandladt, plundradt, sönderslitet, bedraget, och att det lidit alla slags olyckor.

Ehuru hittills hos en och annan visat sig en högre flägt, hvaraf man kunnat sluta, att han af Gud varit bestämd till landets räddning, så har man dock sett, att han längre fram på sin bana [Här syftar han förmodligen på munken Savonarola.] blifvit öfvergifven af lyckan; sålunda väntar det, liksom liflöst, att någon kommer och helar dess sår, gör slut på förhärjandet och plundringarne i Lombardiet, på utpressningarne och röfverierna i konungariket Neapel [Machiavelli talar i hela detta kapitel till Lorenzo di Medici. Några astrologer hade i början af Leo d. 10:des regering förutsagt, att hans broder Julianus skulle bli konung af Neapel, och hans brorson Lorenzo hertig af Milano. Nardi, Florenz’ Historia.] och Toskana [Nardi omtalar dersammastädes, att Lorenzo ämnade göra sig till envåldsherre öfver Florens.], och botar dess onda, som redan genom tidens längd djupt inrotat sig. Vi se, huru det ber Gud sända någon, som kunde befria det från dessa barbariska grymheter och detta öfvermod; vi se det äfven fullkomligt färdigt att följa en fana, blott någon funnes, som fattade den: och för närvarande finnes det ingen, till hvilken det skulle kunna sätta större hopp, än Edert lysande hus, hvilket med sin förtjenst och lycka, gynnadt af Gud och kyrkan, hvars öfverhufvud en medlem af detsamma nu är [Leo X tillhörde huset Medici.], skulle kunna sätta sig i spetsen för denna befrielse [Efter läsarten i Edit. af 1813: Nè si vede al presente in quale la possa più sperare che nella illustre Casa vostra, la quale con la sua virtù e fortuna, favorita da Dio e dalla Chiesa, dalla quale ora è principe, possa farsi capo di questa redenzione. Zambellis Ed. har: Ne si vede al presente che ella possa sperare, altra che la illustre casa vostra potersi fare capo di questa redenzione, sendo questa dalla sua virtù e fortuna tanto suta esaltata, e da Dio e dalla Chiesa, della quale tiene ora il principato, favorita.]. Och detta skall icke blifva mycket svårt, om Ni har för ögonen de ofvannämndes handlingar och lefnad. Ehuru sådana menniskor äro sällsynta och beundrans­värda, voro de icke desto mindre menniskor, och ingen af dem hade så gynnsamt tillfälle som det förhanden­varande, ty deras företag var hvarken rättvisare eller lättare, än detta, Gud var icke större vän till dem än till Eder. Här är hög rättvisa, ty det krig är rättvist, som är nödvändigt, och de vapen äro fromma, som utgöra vår sista tillflykt. Här är den största bered­villighet; och der bered­villigheten är stor, kan svårigheten icke vara stor, blott den tillgriper samma medel som de, hvilka jag här ofvan framställt såsom mönster. Dessutom visa sig här utomordentliga och exempellösa prof af Guds omedelbara ledning: hafvet har öppnat sig, ett moln har visat vägen, klippan har utgjutit vatten, här har manna regnat, allt har sammanträffat till beredande af Eder storhet; det återstående måste Ni sjelf göra. Gud vill icke göra allt, för att icke beröfva oss vår fria vilja och en del af den ära, som tillkommer oss.

Det är icke underligt, att ingen af de förutnämnde Italienarne har kunnat göra det, som man kan hoppas att Edert lysande hus skall göra, ej heller att, i så många omhvälfningar i Italien och så många krigsföretag, det ständigt synes som om landets duglighet i krig vore utslocknad, ty detta kommer deraf, att den gamla disciplinen varit dålig, och ingen har funnits, som kunnat uppfinna en ny.

Ingenting hedrar en ny furste så mycket som att införa nya lagar och inrättningar. Om dessa stödja sig på goda grunder och hafva prägeln af storhet, göra de honom vördad och beundrad: och i Italien saknas icke tillfälle att införa hvilken ny statsform som heldst. Här finnes stor kraft i statskroppens lemmar, blott den icke saknades hos dess hufvuden.

Betrakta vid envig och de strider, i hvilka få taga del, huru öfverlägsna Italienarne äro i kraft, i skicklighet, i snille. I slagtordningen deremot utmärka de sig icke, och allt kommer af anförarnes svaghet; ty ingen vill lyda dem [Efter Blado’s läsart: obediti. Ed. af 1813 och Zambelli har ubbidienti.], som äro erfarna, emedan de sjelfva tycka sig vara tillräckligt erfarna, och hittills har ingen varit så framstående genom förtjenst och lycka, att de andra lydt honom. Häraf kommer det, att på så lång tid och under så många krig, som förts de sista tjugu åren, då en här bestått af blott Italienare, utgången alltid blifvit olycklig: härom vittnar först och främst Taro, sedan Alessandria, Capua, Genua, Vailà, Bologna, Mestri. Om alltså Edert lysande hus vill följa de utmärkta mäns exempel, som räddat sina stater från förtryck, så är det framför allt nödigt, såsom en äkta grundval för hvarje företag, att förse sig med egna trupper, ty man kan icke hafva trognare, pålitligare eller bättre soldater. Om ock en hvar af dem är duglig, så blifva de dock alla tillsammans ännu bättre, om de se sig kommenderade af sin egen furste, och af honom hedrade och underhållna.

Det är således nödvändigt att förse sig med sådana trupper, för att med Italiensk kraft försvara sig mot utländingar. Ehuru det Schweitziska och Spanska fotfolket anses fruktansvärdt, finnes icke desto mindre hos båda en brist, hvarigenom en tredje slagtordning icke allenast skulle kunna göra dem motstånd, utan hysa förhoppning att öfvervinna dem. Spaniorerna kunna nämligen icke hålla stånd mot rytteriet, och Schweitzarne hafva att frukta fotfolket, om de finna det lika hårdnackadt i striden, som de sjelfva äro. Man har derföre af erfarenheten sett och skall ännu se, att Spaniorerna icke kunna hålla stånd mot franskt rytteri, och att Schweitzarne besegras af Spanskt fotfolk. Om man också icke ännu har full erfarenhet, hvad det senare beträffar, har man likväl sett ett exempel derpå i slaget vid Ravenna, då det Spanska fotfolket samman­drabbade med de tyska skarorna, hvilka iakttaga samma slagtordning som Schweitzarne: der hade Spaniorerna med sin vighet och skyddade af sina sköldar trängt sig in under Tyskarnes pikar och kunde utan fara såra dem, utan att de kunde försvara sig; och hade icke rytteriet huggit in på Spaniorerna, skulle dessa fullkomligt nedgjort Tyskarne. Man kan således, då man lärt känna bristen hos både det ena och det andra fotfolket, ordna ett nytt, som både kan göra rytteri motstånd och icke fruktar fotfolk [Se vidare härom Machiavellis Arte della Guerra. Lib. II, i början, der han låter Fabrizio närmare framställa sina åsigter i detta hänseende.]; och det, som skall åstadkomma detta, är icke truppernas beskaffenhet, utan förändring i stridssättet [Enligt Ed. af 1813: Il che lo farà non la generazione delle armi, ma la variazione degli ordini. Ed. Blad. har den mycket olika läsarten: lo farà la generazione de l’armi, e la variazione degli ordini.]. Det är just sådana nya uppfinningar, som gifva en ny furste anseende och storhet.

Man bör således icke låta detta tillfälle gå sig ur händerna, på det Italien efter så lång tid må se en räddare framträda. Jag kan icke utsäga, med hvilken kärlek han skulle emottagas i alla de provinser, som lidit af denna öfversvämning af utländingar; med hvilken hämndtörst, med hvilken orubblig trohet, med hvilken fromhet, med hvilka tårar. Hvilka portar skulle stängas för honom? hvilka folk skulle neka honom lydnad? hvilken afund skulle sätta sig emot honom? hvilken Italienare skulle vägra att hörsamma honom? Detta barbariska ok är vämjeligt för alla. Må Edert lysande hus derföre gripa verket an med det mod och de förhoppningar, hvarmed rättmätiga företag börjas, på det att under dess fana detta vårt fädernesland måtte förherrligas, och under dess anförande besannas detta Petrarcas yttrande:

Mandom, väpnad, skall mot våldet strida,
Segrens fröjd skall snart en sanning blifva;
Ty de Gamles kraft att kämpa, lida,
Lefver att Italiens hjerta lifva.

Virtù contra furore
Prenderà l’arme; e fia ‘l combatter corto:
Chè l’antico valore
Nell’ italici cor non è ancor morto.

Petrarca. Sonetti e Canzoni sopra Varj Argomenti, Canzone IV, verso 6.